Jag har ca en driljard favoritlåtar som jag lyssnar på om och om igen, Paul Simon har skrivit många av dem. Det är inte på något vis rimligt hur mycket jag älskar den här karlns musik. Inte alls. Jag har lyssnat på honom år ut och år in.

Jag ser mitt musiklyssnande som en busslast full med de artister och band som jag lyssnar på. Ibland kliver nya artister på, ibland stiger någon av, den som kör är den jag lyssnar på just nu på repeat, och de längst bak i bussen är de jag festar till mest. Och jag flyttar mig runt i (den uppenbart helt enorma) bussen och sätter mig nära den jag vill lyssna på just nu. Paul Simon klev på min buss när jag var liten, sedan dess har han aldrig gått av. När han inte kör sitter han i mitten någonstans, tittar ut genom fönstret och tänker för sig själv. Det är lätt att bara gå förbi honom där han sitter och inte gör så värst mycket väsen av sig, men när han tar ratten blir allt som den där scenen i Almost Famous som också utspelar sig på en buss, den när alla börjar sjunga med till Elton Johns Tiny Dancer. Det är som tröst och alla på bussen, till och med Art Garfunkel, undrar varför han inte får köra oftare..

När jag satt och youtubade runt nyss insåg jag att jag redan 2008 skrev en hyllning till honom på min dåvarande blogg. Inget har förändrats sedan dess, så jag citerar rakt av:

But I’m alright, I’m alright, I’m just weary to my bones

American Tune är en av de vackraste låtarna jag vet.
Om det är någon artist jag ständigt återkommer till så är det Paul Simon. Det är något alldeles magiskt över hans musik, hur sjukt uttänkt den känns. När jag vart riktigt liten fick jag se videon till Call Me Al och sen dess har jag inte släppt känslan hans röst ger mig. Det handlar om tröst tror jag. Sen gillar jag det faktum att hans texter är så innerliga, det finns ingen ironi eller sarkasm i det han sjunger om. Jag kommer ständigt tillbaka till just det inom populärkultur, det innerliga och ärliga. Det som inte undviker kärnan. Man behöver nog inte vara Freud för att inse att det är precis vad en faderslös person med too cool for school-attityd nästan alltid dras till. Det enda som jag inte älskar med Paul Simon är att hans låtar med Art Garfunkel slaktas så ofta av varenda mähä med tillgång till en gitarr, det gör min näst intill allergisk mot hans största hits.

Fortsättningen på intervjun av Dick Cavett är så jävla musiknördig, och helt fantastisk om man är lika intresserad av det här som jag. De pratar om musikteori och musikgenier, om de finns överhuvudtaget. Det känns som att man får lite grepp om vem han verkligen var som person 1974 och det får man inte så ofta i dagens talkshows. Dick Cavett låter honom prata på och för samtalet dit Paul Simon leder det:

I nästa klipp vrids musiknördsrattarna ännu ett varv. Paul Simon börjar spela på den då ofärdiga Still Crazy After All These Years för att visa ungefär hur han skriver en låt. Det här klippet är lite roligare för att även Dick Cavetts charm kommer fram:

Den färdiga låten släpptes ett år senare på albumet med samma namn:

På den skivan finns även en av mina andra favoritlåtar med Paul Simon, 50 Ways to Leave Your Lover. Den har det gjorts covers på, samplats, refererats till och gjorts om väldigt många gånger, bland annat av Rosemary Clooney (George Clooneys faster), Sage Francis, Tupac, The Magnetic Fields, Kanye West och Will.i.am. Men inget klår orginalet, inte för mig i alla fall:

För några veckor sedan startade jag och några vänner en bokklubb, jag kom på världens ca bästa namn till den: Klitteraturklubben.

Nu har vi inte setts mer än den gången när vi bestämde ”regler” och vilken bok vi skulle börja med, så egentligen vet jag inte vad jag pratar om, men alla borde starta en klubb. Det är en riktigt fin känsla att ha en grupp människor att återkomma till, en grupp där man kanske inte känner alla så väl (vissa har jag aldrig träffat före klubben startade), människor med liknande intressen och en gemensam pepp. Det är faktisk exakt samma pirrande känsla att starta en klubb som vuxen som det var när man var barn och det lär ju gälla oavsett om det är en bok-, film-, drak-, frimärks- eller tv-serieklubb. Som att starta band för alla oss som inte kan spela instrument.. Och visst ser vi på bilden ut som ett coolt band alternativt en JC-reklam från 1998?

Ikväll ses vi för andra gången och då ska alla ha med sig en eller två funderingar från den 96-sidiga boken vi har läst i två veckor. Enkelt & vackert!

Det syns inte riktigt i det vita ljuset men det blev liksom lite lilarött. Najs! Det här med att gå och tänka alldeles för länge och mycket på en relativt simpel förändrig (liksom TONING för 100 spänn, det är inte ens dyr, permanent färg på salong!) och sen när det är gjort vara sjukt nöjd och undra varför man inte gjort det tidigare? Jag var aldrig sån när jag var yngre, en gång piercade jag mig till och med i läppen på ett vad. Två veckor senare tog jag ut den. Ingen big deal! Och nu har jag blivit så gammelfeg att jag knappt klarar av att klippa topparna utan att tänka på det i evigheter. What’s up med det? Gör ni också så?

Idag var det 1kmloppis längs med Karlbergsvägen. Cassandra ville vara där senast kvart i, vi kom dit typ tjugo över..

Mattias, Cassandra och Malmen mitt i gatan som var enda platsen där man inte fick andnöd av allt folk som trängdes på trottoarerna. Jag hittade en gråvit trenchcoat och ett grönt nagellack.

Vi träffade på Olle som är ihop med Sara som har arrangerat loppisen. Olle tar kort.

Efteråt gick vi fram och tillbaka längs med Rörstrandsgatan för att hitta platser på första bästa uteservering. Till slut bad vi om att få dela med några andra som hade rätt mycket plats över. Efter en stund sa de ”alltså kan vi inte gå in och se om det finns andra platser, jag hör faktiskt inte vad du säger..” LOL!

Foto: Cassandra

Här bestämmer jag mig för att det är dags att testa en ny färg än ”naturlig” på håret så jag gick till Åhléns med Malmen efteråt och köpte den enda toningen som inte var blond eller färgen jag redan har. Återkommer med resultat.

Att vara ihop med med en skådespelare kan innebära att han tillsammans med sina kollegor skapar en egen föreställning om pinsamheter och att en del av den föreställningen går ut på att skådespelarna utsätter sig själva och varandra för pinsamma utmaningar och framför allt får publiken att vrida sig av genans. Det här betyder alltså att du som partner kan bli utsatt för att samma kväll som både du och dina svärföräldrar kollar på föreställningen så tar en av de andra skådisarna fram en mazarin, gör ett hål och en knopp i den och sen tvingar din kille att på scen visa hur han gör när han går ner på dig.

Det var ju kul..