Jag tycker det är jähäätteroligt att min pojkvän inte kan få den här killens namn rätt. Han ba: ”Kim Souvlaki?” ”Kim Sudoku?”

På tal om kroppen,

För lite mer än två år sedan startade min kompis Julia Skott en blogg som hon kallade för Kroppsbilder. Tanken är väl att det blir som ett virtuellt omklädningsrum där folk med alla möjliga slags former och mått skickar in bilder på sina egna (ofta nakna) kroppar. Alltså jag har, precis som många andra, rätt många issues med min kropp men det finns inget tillfälle som jag mår så bra i den naken som när jag är i omklädningsrummet efter jag har tränat. Jag känner mig aldrig så normal utseendemässigt som när jag får se ett tiotal andra nakna kroppar som både är lika och olika min och återigen bli påmind om att en vanlig kropp inte är samma sak som Gisele Bündchens bootytooch i Victorias Secret-underkläder. Jag älskar att bli påmind om att normalitet inte existerar, för det om något är så otroligt lätt att glömma.

Det är klart att jag rent logiskt vet att inte ens Giseles kropp ser ut som Giseles kropp på bild om jag tänker efter, men om man ständigt matas med med bilder på tv, skiv-, film-, cornflakesomslag, på reklam för pokersajter, glasögon, skor, tandkräm, utbildningar, på tuttbilder i tunnelbanan och operera-om-dig-bilder i dagstidningen som alla säger att det är det där airbrushade, photoshopade PERFEKTA som är normalt, hur ska man då kunna motivera sina bristningar, celluliter, lår som går ihop och iranierfjun överallt på kroppen? Hur är det tänkt att jag som medveten och smart person ska vara absolut nöjd med det faktum att min kropp helt enkelt inte är byggd för mellanrum mellan låren och att den dag jag har det så är jag antagligen undernärd..? Hur ska jag verkligen känna att min friska kropp som bär mig är okej och mycket mer än okej när den enda kropp som jag får se utanför omklädningsrummet som ens närmar sig min är undantagsbilder? De när typ Dove gör någon kampanj om att älska sig själv oavsett. De är ändå bara en promille av alla de andra bilderna man blir matad med, och nej – de ”positiva” bilderna är inte alltid bättre än ingenting. Det är bara det att den typen av kroppsbilder är så få att vi tvingas bli tacksamma för smulorna oavsett hur torra eller feltänkta de än är.

När jag blir så här trött på allt finns det ett par saker som hjälper mig:

1. Bli arg! Bli rosenrasande vrålförbannad och påminn dig själv om och om igen att det här inte är ditt fel. Det är inte DITT fel att du har en skev bild av verkligheten. Du vet säkert redan det här, men du behöver påminnas!!

2. Släpp skammen över att du som Medveten Person© är inlurad i det här hörnet, skit i att skämmas för att du skäms – det leder dig ingenstans. DET ÄR INTE DITT FEL!!!

3. Kolla på Killing us Softly 3 och Killing us Softly 4 (även om du redan har sett dem, se igen)

4. Träna något, vad som helst! Nej, inte för att bli något annat än du är såklart, utan för att känna din kropp och vad den kan göra. För att bli stolt över just din kropps kapacitet. Och efter att du tränat ska du göra som min vän Johanna lärt mig: Pussa på dig själv. Jag skämtar inte!! Varje gång jag har tränat och rört min kropp tills den ligger på golvet och flåsar och svettas ger jag mig själv en puss, till exempel på min bicep eller mitt knä. Jag kände mig helt orimlig i början när jag gjorde det, men det är ett sätt att visa mig själv respekt och tacksamhet. Numer glömmer jag aldrig att pussa på mig, det är nästan den bästa delen med hela träningen. Passa även på att kolla in alla andra kroppar i omklädningsrummet och se med egna ögon att allt är ”normalt”.

5. Umgås med bra folk! Umgås med människor som peppar dig och hjälper till att bygga upp dig istället för att skjuta dig små gliringar eller prata om hur fula och fel alla andra är, det gör bara att din bild av vad som är vackert och ”normalt” blir för snäv. Säg ifrån när någon gör det och försvara dig och de som bli bashade. Allt handlar om självrespekt.

6. Känn att du alltid förtjänar att vara ditt snyggaste om och när du själv vill. För ungefär ett år sedan var jag väldigt mycket mindre i storleken än jag är nu. En dag stod jag framför min garderob och fick inte på mig ett enda plagg. Jag kände hur paniksvetten började rinna längs med ryggen och hur magen började värka av självhat. Jag vet att flera säkert känner igen sig i beskrivningen att jag kände att jag inte förtjänade att ha på mig mina fina kläder eftersom jag hade vuxit ur dem, de satt tajt och obekvämt och jag tyckte att jag var sämst i världen. Efter att paniken hade lagt sig ringde jag en vän som kan kläder och bad henne följa med mig ut på stan och handla nya kläder till mig. Jag som hade tänkt gömma mig i vad vi än skulle köpa (pga förtjäningstanken) kom hem med plagg i en lite större storlek som alla var skitsnygga, snyggare än mycket av det jag redan hade och fick mig att känna mig som da bomb och gjorde att jag ville flaunta min kropp istället för att tro att jag inte är en bra person förrän jag får på mig mina små jeans igen. Oavsett vilken storlek jag är ska jag bannemig älska mig själv! Det får vara nog med detta självhat någon gång, det tar bara så himla mycket tid och kraft. Det är på riktigt världens ondaste spiral.

7. Sluta äta p-piller. Jag kommer att skriva ett längre blogginlägg någon gång om p-piller och hur de har påverkat mig. Men kort bara: Jag har ätit p-piller i 15 år, jag lade av för en och en halv månad sedan och har aldrig någonsin tyckt så mycket om mig själv, på det här sättet förrän nu. Jag vet rätt många tjejer som säger att de upplevde samma sak när de slutatde med hormonerna. I’m just sayin’… (Uppdatering: började äta p-piller igen efter 1,5 år pga hälsoskäl eeeheheheee, men minns fortfarande hur mycket jag älskade mig själv när jag var utan. Så om du kan skippa, gör det!)

8. Fake it ‘til you make it. Det funkar! Prova att framhäva någon del av din kropp som du gillar, testa att till och med skryta om den. Testa att säga till en vän: Kolla min supernajsa röv idag. Visst är den snygg? Det funkar för mig i alla fall. Till slut kommer de där orden att ta fäste och gro inuti dig – precis på samma sätt som alla de där elaka orden har gjort i åratal.

9. Dela med dig av dina bästa film-, tv-, musik-, bild-, föreläsnings-, pepp- och tanketips till dina vänner! Berätta vad som brukar funka för dig när du känner dig nere. Ju mer du delar med dig av dina tips till andra, desto bättre känner du dig eftersom du påminner dig själv också.

Stod i kön på Daglivs igår och fick en pianoslinga i huvudet som vägrade ge sig. Jag kunde inte komma på vad det var riktigt, lite som att ha ett ord på tungan som inte riktigt vill släppa. Efter en stund kom jag att tänka på en låt som jag gillade så himla mycket på Hype Machines app i mars: This Head I Hold med Electric Guest. Jag har inte lyssnat på den sedan dess, men nu när jag lyssnade på den igen började jag sjunga med fast med textraden:

”Cause baby whether you’re high or low
Whether you’re high or low
You gotta tip on the tightrope”

Lyssna:

Visst är det likt? Och framförallt är det skitbra!!!!

Jag tycker inte att någon ska förväntas förstå alla vändor fram och tillbaka med Pustervik/Lagerhuset/Storan i Göteborg. Ingen. Det vore orimligt! Lika orimligt som det var när Prince bytte namn ca örti ggr på ett år. Oavsett, det viktiga här är nu att Storan + Pustervik har gift sig och skaffat en liten klubb-bebis, och att denna klubb-bebis kör igång sitt program på lördag. Men redan imorgon premiäröppnar uteserveringen och där ska ingen mindre än jag själv spela skivor och se till att ni har det så gottigt så. Kom och mys med mig från kl 18!

Jag lovar att spela den här:

I måndags sågs alltså min bokklubb Klitteraturklubben för andra gången och vi hade alla läst Bonjour Tristesse, i alla fall de medlemmar som var på plats.

Vi pratade om boken, lifvet och skitnödig litteraturanalys. Alltså boken är skriven av Françoise Sagan som då var 18 bast. Jag tror inte det finns en chans att hon menade att havet är en symbol för moderskap och solen faderskap som det stod i någon analys som Anisa hittade. Inte. En. Chans. Ibland är en bra text bara en bra text. Dock att det bara är att rätta mig om jag har fel.

Vi hade hittat tre olika utgåvor och läste på två olika språk. Ni anar inte den rage som satte igång när vi jämförde översättningarna och insåg att de som hade läst på svenska hade fått så sjukt mycket bättre text än oss som läste på engelska. Vad är poängen med heta sexscener om ens översättare tar det kreativa beslutet att göra en litterär fade? Den på svenska var nasty i jämförelse och ja.. vi fick helt enkelt läsa högt från de sidorna så att alla fick lika mycket snusk för pengarna.

“Love lasts about seven years. That’s how long it takes for the cells of the body to totally replace themselves.” ― Françoise Sagan