Nu snor jag Pelles revolutionerande bloggkoncept att svara på 100 frågor om sig själv. Mest för att jag är lite för obekväm för att ta selfies på allvar men ändå är tillräckligt kär i mig själv. Som tack för stölden vill jag uppmärksamma alla om den här bilden – även kallad för den snyggaste bilden någonsin tagen på Pelle:

Här är de första 10 frågorna:

Jag har börjat se om Gilmore Girls för första gången sedan det gick sist. Då var jag 18 och Rory var 16 och alla (läs: vuxna som hade koll på kultur) tjatade hela tiden om att GG var för ”pladdrigt”, ”de pratar för snabbt” och ”jag får ont i huvudet”. Så jag gick med på att det nog inte var så bra och slutade titta och har verkligen dragit mig för att se vidare efter första säsongen. Vem bryr sig om deras pladder liksom?

Igår fyllde jag 31 och precis nu när jag ligger i sängen och är 12 avsnitt in så inser jag att jag nu är närmre Lorelai i ålder än Rory. Hon är 32. Och jag tänker att ingen någonsin har använt ”pladdrigt” på samma nedlåtande sätt om världshistoriens största ordonanist Aaron Sorkins serier. Hittills har jag mest hört begrepp som ”intensivt”, ”högt tempo” och ”det gäller att hänga med”.

Igår var vi på PR-tävlingen Spinn i Blåhallen i Stadshuset med Rättis eftersom vi var nominerade till Årets varumärkesbyggare. Vi vann silver och Nour El Refai som var konferencier sa att när Rättviseförmedlingen vinner så vinner hela Sverige. Det var inte direkt ofett. Sen efter alla priser var utdelade var det dansgolv på den där platån i trappan. Det var onekligen en first att dansa cavafull till Beyoncé där en massa nobelprisvinnare brukar hänga varje år. Så konstig grej. Så vi var tvugna att lajva kungligheter och gå armkrok i tapporna och smita in i Gyllene salen tills de kastade ut oss efter typ en halv sekund. DJ:n drog av genidraget att spela Stad i Ljus som sistalåt = jag fick en sån våldsam feeling (pga ÄLSKAR DEN LÅTEN – DEN SLUTAR ALDRIG VA BÄST) så jag vinglade hem längs med vattnet och sjöng den om och om igen för mig själv och hela Kungsholmen. Vsg för representing värdighet since 1983.

Skulle inte beskriva känslan idag som direkt royal..

Åh nej, regissören Mike Nichols har dött.

Många kommer säkert prata om Mandomsprovet och Closer, som ju båda två är helt fantastiska filmer, men jag vill bara påminna er som inte har sett hans första film Vem är rädd för Virginia Woolf? (från 1966) än att göra det. (Dock att en av de bästa filmerna i livet är Birdcage som han också regisserade – men den tänker jag att fler har sett.)

Om man är det minsta lik mig tar det ibland emot att se gamla klassiker som man ”ska ha sett”. Kanske för att man hellre väljer supersimpla filmer för att vila hjärnan, jag är helt för en historia som är okomplicerad och bara pågår när jag känner mig trött och utarbetad (= nästan jämt). Det ska vara något som inte stör eller skär för hårt i hjärtat. Mike Nichols är motsatsen till det. Just Vem är rädd för Virginia Woolf? fanns vad jag kunde se inte på Netflix eller HBO Nordic. Jag köpte den på DVD för några år sedan och det var värt varenda krona. Elizabeth Taylor och Richard Burton är helt fantastiska i den, och att den dessutom var den första filmen som fick igenom uttrycken ”screw” och ”hump the hostess” är ju bara en go bonus. Den här filmen är absolut en som tillhör nån form av ”ska ha sett”-genre, men även om det var längesen jag såg den så kan jag nästan lova att den känns relevant även idag. Som en slags Closer innan Closer.

Det har varit knäpptyst om mig den här veckan för att jag utöver en försovning till klockan 10.30 ( <—- VEM GÖR SÅ?) Har suttit hukad över min dator på jobbet. Alltså om något har hänt den här veckan – verkligen vad som helst, typ ett slukhål åt upp halva befolkningen – så har jag missat det. Jag har bara bara bara varit den här personen:

Blandat med detta

och ärligt talat lite *hitta inspiration*

Men it’s all good för JAG ÅKER TILL LONDON IDAAAAAAAG!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det är Sveriges ambassad i London som har bjudit över Rättis för att hålla en DJ-kurs för tjejer på den nordiska musikfestivalen JA JA JA och så ska jag hålla en föreläsning om vad Rättviseförmedlingen sysslar med i en timme på engelska. För engelsmän. På engelska. I England. Där. Hos dem. Det blir asfett, det kommer gå jättebra men jag kanske bajjar på mig lite också.

Förlåt på förhand för det.