Jag är medveten om att jag säkert är en av få som inte var direkt imponerad så jag sket ner mig av True Detectives första säsong trots min starka Woody Harrelson-kärlek. Och när det tisslas och tasslas om vilka fler helt ”inte ens avdankade skådisar pga de var aldrig ens intressanta när de stod i en telefonhytt och stirrade paniskt/var med i douchebagfilmer som gick direkt till dvd”-killar som ska spela huvudrollerna så nä.. det händer fortfarande ingenting i trosområdet. Speciellt inte med så narkoleptiska namn som Colin Farrell och Vince Vaughn. Liksom really???? REALLY???? Åh gud populärkulturen varför vill du få mig att hata dig??

Så red plötsligt Ellen Page och Kate Mara förbi och sa allt det jag känner om min tröttma för snubbiga snubbserier på två briljanta minuter:

Tiny Detectives!!!!! ÄLSKAR DET SÅ MYCKET!!! Kan jag få beställa tre säsonger av den här serien nu tack?

Är ej ett fan. Har faktiskt aldrig varit. För mig har Bokmässan alltid varit att trängas med barnvagnar i för varm jacka, en mage full av äckliga gratiskarameller och fickan proppad med gratispennor jag aldrig kommer att använda. Och typ två hundra gratisex av nån Liza Marklund-pocketbok nåt förlag har för många av. Åh plus den där förjävliga ryggvärken efter hundra timmars mässgolv på plattfötter. Men sen är jag inte heller braaaaanschperson. Det är säkert skitkul om man är det. Men i år bli det ändring, jag åker ner enbart för att gå på massa fester, har vuxit upp – blivit klokare osv.

Om en vill festa med mig – vilket en ju vill – så spelar jag alldeles för bra musik på Bangs fest på Yaki-da på fredag tillsammans med Elin Grelsson Almestad. Elin är den allra första jag spelade med och redan andra gången spelade vi just där, så det känns skitkul att vara tillbaka! Jag minns nån gång när jag precis hade spelat klart en Oskar Linnros-låt där och drog på Orups Pojkarna på rad och dansgolvet tömdes. Jag blev så jävla kränkt pga utan Orup ingen Oskar. I alla fall i mitt huvud. Ville skrika att alla är okunniga och har dålig smak som inte uppskattar. Är dock glad (och liiiite -Jaha det är så dags nu?) över att folk verkar gilla hans show som går nu på Hamburger Börs och överlycklig över att han är med i säsongens Så mycket bättre. I alla fall, Grellan och jag spelar typ Roxette, Loreen och Take That. Sånt som får folk att gå ner på knäna och mima. Det händer varje gång vi spelar och är det bästa jag vet. Så här såg vi ut då:

På lördag håller Nöjesguiden i Bokmässans officiella slutfest på Scandic Rubinen och mitt jobb (Rättviseförmedlingen) har knött sig in och tagit över hela entrévåningen. Där kommmer en massa asbra personer ha ett DJ-maraton. Agnes-Lo Åkerlind, Iki Gonzalez Magnusson, Elin Hedman, Brita Zackari och min gullgullgullmegabraiga kollega Aurora och jag. Jag gissar att hon kommer spela creddig disco och att jag ploppar in Bills, Bills, Bills,  Bug A Boo och Kygo-remixen av Seinabo Seys Younger då och då. Så här ser vi ut när vi badar:

Om en vill ha biljett till lördagen och har likeat Rättviseförmedlingen på Facebook, twitter eller instagram så kan man komma förbi Världskulturmuseets café samma dag kl 12-16 och norpa till sig och en kompis. Först till kvarn!

…tyckte nämligen att ni sa att Colin Farrell är klar för nya säsongen av True Detective.

Beatrice Eli har precis släppt sin nya låt Moment of Clarity på iTunes och Spottan. Det är en av mina absoluta favoritlåtar från den kommande debutskivan Die Another Day. Jag hörde den för första gången på hennes Way Out West-spelning i somras. Ni vet när man hör direkt, ca 30 sek in i en låt, att man kommer älska den och att den komma finnas med en in i evigheten (amen!), SÅ kändes det med den här.

Allt det Hall and Oates gör helt fantastiskt med Maneater (som.jag.ähl-skar) gör Bea ännu bättre. Och texten, åh så hjärtskärande! Hjärtskärande text + peppig melodi = det enda jag behöver i lajf.

Så nu har jag tjatat tillräckligt. Lyssna nu!!!! (och längta ihjäl till videon kommer)

Jag sitter på tunnelbanan och läser texter. Smarta analyser om varför. Jag läser facebookuppdateringar, artiklar och tweets. För varje tumdrag på telefonens skärm sveper de förbi. Orden. Människor jag brukar hålla med och de som får mitt blod att koka. Ord ord ord. Varje minut kommer ytterligare någon annans tankar, sorg, ilska och besvikelse. Jag känner ingenting.

Jag sitter på jobbet och ser fiskbilden delas. Den om hur vi inte ska ha panik utan ska organisera oss istället. Sörj inte säger de. Nu tar vi tag i det här! Jag orkar inte mer.

Jag är på en demonstration där tusentals samlas och skanderar slagord om att vi ska krossa rasismen. Jag tänker på den senaste tidens demonstrationer där polisen har ridit över antirasister och lagt våra gemensamma pengar på att tillåta och skydda nazisters demonstrationer, föranmälda eller ej. En tjej med äkta demonstrationspipor skriker Vad ska vi göra? Jag vet inte längre.

Jag ligger i sängen och ska ha somnat för länge sedan, men klockan är halv två på natten och jag drar fortfarande tummen över skärmen. Någon pratar om 87 procent. Någon annan säger att det inte handlar om SD, utan om politiken fram till nu. En skriver att de är lika goda kålsupare allihop. Jag ser att klockan har hunnit bli halv tre. En annan gapar Ahmen vad trodde ni? Halv fyra. De pratar om hur allt är mediernas fel. Jag vaknar med telefonen i handen. 

Jag släpar mig upp ur sängen till jobbet och håller en föreläsning. Jag pratar på om representation och medielogik. Vevar med armarna och drar skämt. Pausar så de får skratta ut och fortsätter berätta om hur man kan förbättra sitt sammanhang. Jag berättar om Kåkens n-boll, om hur problemet inte är den enskilda kocken utan strukturen, hur farligt det är att folk tror att rasismen är ”löst” för att han fick sparken, de nickar. Jag anknyter, tittar i ögonen, skämtar med han längst fram i publiken. Jag ser att han är med. Jag är inte ens där.

Jag går hemåt med telefonen i handen och fortsätter svepa, nån pratar om att Sverige stannar utan ”oss”, nån annan blir förbannad för att det handlar om mänskliga rättigheter, inte om att vara duktig nog för att få stanna. I ögonvrån ser jag att människor går förbi. En vän skriver personligt om skräcken att växa upp under det tidiga 90-talet, hur det händer igen. Nån annan pratar om välfärden och klyftorna i samhället. Statusuppdateringarna om kocken som fick sparken är sedan länge en likeraket. Jag fortsätter läsa istället för att kolla var jag går men jag vill inte råka möta blickar. Jag orkar inte bedöma faror, sympatier, hat och medlidanden längre. Så jag tittar ner i telefonen.

Jag träffar vänner och vi pratar på. Pratar om Kåken och jobbet och andra vi känner och flyktingförläggningen som brann och polisen som lät bli att göra sitt jobb. Vi pratar om killar som är *sköna* och att kanske resa iväg och fester och i någon minut kan jag andas lite lite lättare, luften börjar fylla mina lungor igen. Jag kommer på mig själv med att tänka på annat än valet, vi skrattar till och med. Sen kramas vi hejdå och jag drar upp telefonen igen. Luften går ur och jag slutar andas.

Jag funderar på vad jag har att säga. Vad jag känner, vad jag tror och tycker. Jag kommer inte längre än att jag känner mig bottenlöst tom och ensam. Att jag tror att 13 procent, oavsett anledning, medvetet valde att lägga sin röst på ett parti med tydligt rasistiska värderingar, åsikter och företrädare. Jag tror inte en sekund på att toleransen för rasism bara lever i just de här personerna utan även bland resten av de 87 procenten, oavsett vilket parti de röstat på, och att enbart peka på SD:s väljare och enskilda n-bollskockar som problemet gör att folk slipper se sig själva och sina sammanhang. Jag tror att livet ganska snart går vidare för de flesta, att statusuppdateringarna och blogginläggen som handlar om andra saker och som redan har börjat dyka upp i min telefon kommer att öka bland de av oss som har råd att tänka på annat. Jag tror att vi ganska snart kommer att oja oss över enskilda utspel och citat och tränga bort helhetsbilden. Jag skräms av känslan att alla dessa ord är förgäves och att även jag kommer vänja mig. Jag har ingen ork kvar att tycka.

Jag kommer hem och fäller upp datorn. Jag hör hur mina chattar på Facebook plingar igång. Pling! Jag orkar inte svara. Pling! Jag stänger av ljudet. Pling! Jag loggar ut.