Om någon har missat det så har Veronica Mars-filmen fått en trailer. Fattar ni att det är dags redan i mars? Så päääääpppppppppppp

(fast om jag ska vara helt ärlig så tycker jag inte trailern är asbra? Ville inte vara den som sa det högt men…..)

Åh vad nyår var gött, så mycket bra innehåll. Vrålgod mat, ett högtidligt högtidsgäng, en perfekt placerad toalettspegel (kan alla ha spegel mittemot toalettstolen tack?), discoarmband, att får stå på ett tak och skrika ÄNTLIGEEEEN som en galning mot fyverkerierna och en rätt lyckad tårta om jag får säga det själv. Och trots att jag krönte efterfesten med det klassiskt graciösa draget att ramla ner för en halv trappa, ställa mig upp och borsta av och sen ramla ner för andra hälften så var det så himla bra. Dels för att jag inte gjorde illa mig, men mest för att ingen såg.

(här är receptet, gör den – den blev skitbra och smeten var något av det göttigaste jag stått och vräkt i mig över köksbänken)

Har en liden hemlig dröm om en knapp man ska kunna trycka på på tv-boxen som gör att Samir dyker upp i hörnet oavsett program och *förklarar saker*.

Rövåret 2013 lider mot sitt slut och det är en sån befrielse. Har aldrig varit mycket för känslan att något nytt ska hända efter just nyår men i år måste jag tänka så. Jag måste få inbilla mig att jag får lämna skiten bakom mig. Det går liksom inte annars. Så dra åt helvete 2013 och kom aldrig igen.

Gjorde en sån där koll på mina mest lyssnade låtar under året och den var extremt talande för framför allt pisshösten:

Men visst kan inte jag vara den enda som känner att statistiken inte stämmer helt hundra? Det är ett himla skämt att jag bara lyssnat på Irreplaceable 33 ggr. LOOOLLLLL!!!! Och Sia är inte ens med på listan som jag vet att jag lyssnade på en miljard gånger när jag var i Göteborg och målade om lägenheten, eller min Bloody Motherfucking Rage-spellista som jag lyssnade på ca dygnet runt en ganska lång period. Aja.

Förutom min ändå rätt milda besatthet i våras för Stay-covern (hur hamnade den trea?), Kaahs comeback och min nya kärlek för Agnes så är väl resten rätt talande. De här låtarna, framför allt ettan på listan, kilade in sig i så hårt i hela den här separationssoppan att jag knappt kunnat lyssna på dem under vintern vilket borde betyda att jag kommit nånvart? Jag vet inte. Något har definitivt rört på sig. Jag har gått vidare på vissa sätt, liksom vant mig och på andra sätt är det nästan mer påtagligt nu än när det precis hände och allt mest bara var ett kaos. Jag har aldrig känt att jag velat gå tillbaka till det som var, inte en enda gång. Det kanske gjorde att jag lurade mig själv att tro att det skulle bli lättare då? Men helt av med det blev jag så klart inte. Hela grejen med att i efterhand bli biten i det känslomässiga arslet när allt plötsligt kommer ifatt en. Jag vet inte hur det ska kännas, har inte gjort det här förut. Jag vet att det hjälpte att rymma till London. Att det gav mig perspektiv. Att det hjälper att skriva mycket dagbok och börja planera in saker längre fram. Jag vet att tid brukar vara det enda som till slut bleknar ärr. Jag vet också hur mycket jag alltid avskytt tid för att den inte går att kontrollera. Sen vet jag inte mycket mer än att det kommer bli bra för det måste det bli. Så kom nu 2014.

Julen var ju såklart jättebra, tvivlade aldrig på det men det kändes märkligt att behöva vänja sig vid något nytt bara. Nu i efterhand är jag mest mätt och tacksam för människorna jag har i mitt liv. Det är inte en obra känsla direkt.

Fick dessutom götta mig med två olika hundar som heter Olga

Och sen roffade jag åt mig den nya kärleken i mitt liv i en julklappslek:

Ska bara köpa den här boken också:

..så ses vi aldrig igen.