Det är dags för den stora finalen. WAWAWAAAA!!!!!!

Den här videon är som en sammanfattning av allt det jag har gått igenom de senaste 23 dagarna. Den innehåller så många lökiga element att jag nog aldrig kan räkna upp dem, men här är ett försök:

Till att börja med är låten gigantisk, den är så dramatisk hela tiden och på så många olika sätt. Dessutom är både låten och videon så orimligt långa, det tar aldrig slut och det händer mer och mer hela tiden (och då är låten dessutom fem minuter kortare i videon än på skivan). Sen naturligtvis innehåller den en story om omöjlig kärlek mellan två skönheten och odjuret-figurer, en motorcykel, polisjakt, blixtar och dunder, ett slott, gotisk känsla, kyrkogård, lurkande i buskar, en sångare i monstersminkning och långa lösnaglar, död, regn, springa i skogen i cape, tillbakablickar, glömda medaljonger som betyder nåt, kandelabrar, vin ur bägare, insikter genom speglar, möbler som mystiskt flyttar på sig och/eller svävar, bada badkar med kläderna på, en misstänksam kommissarie, en gigantisk säng med mycket tyg runt, tjejer som ligger med varandra, en spåkula, en utseendeförvandling pga den stora kärleken och en åka på hojen in i soluppgången. Herregud det tar aldrig slut, den här videon är perfekt.

Det enda lilla jag saknar är en redig explosion som sätter eld på slottet i slutet, eventuellt en barnakör. Men egentligen finns inget att klaga på. Speciellt inte när texten innehåller raden: Will you hold me down with holy water if I get too hot? Per-fek-tion!!!!

God jul mina vänner, här är Meat Loafs I’d do anything for love:

Den här julen är så märklig. Firar inte med min familj pga skäl och inte heller med min fd. svärfamilj pga uppenbara skäl så jag hoppar mellan olika vänners firanden. Och det är såklart också bra, men det är annorlunda. Allt runt julen är så fastspikat i tydliga traditioner. Det är så väldigt ”så här gör vi hos oss” och när allt det plötsligt luckras upp, när det inte finns längre pga alla himla skäl blir julen något helt annat. Jag fattar att man smiter, att man drar till ett annat land eller vad som helst för att slippa det. Jag testade det förra året, jag var ju i Kambodja med mina vänner, men saknade ändå julen. Jag ville det verkligen inte, men jag kunde inte sluta tänka på risgrynsgröt, lussebullar, doften av granen när man vaknar på morgonen eller det där enfaldiga julpirret som jag aldrig lyckats bli av med ens i vuxen ålder. Helena hade smugit med sig skumtomtar som vi andra fick till frukosten i solen på det där pårökta backpackerstället i Kampot eller Kep eller var vi nu än var och det var så fint trots att det fick mig att sakna julen ännu mer. Så jag bestämde mig redan då för att i år ska jag gå bananas i julfirande. Nu blev det ju inte riktigt som jag hade tänkt och det blir säkert hur fint som helst i alla fall, men det är konstigt.

Det är konstigt att ha tittat ut över grannarnas lägenheter mittemot ikväll och se att varenda lägenhet är släckt, att de inte kan vara hövliga nog att åtminstone vara lite julkuliss. Det är konstigt att stå kvällen innan julafton och koka knäck till kl 01 och sen äta belöningen ur kylskåpet själv och försöka avgöra om de inte blev för hårda ändå. Det är konstigt att försöka återskapa en jävla räkpaté som också blev ens egna tradition efter fem år och vara osäker på om man gör den rätt för att det alltid var den andra som gjorde den och måttanvisningarna på receptet man hittade inkilat i en gammal kokbok är helt utsmetade från alla andra gånger den tillagats. Det är konstigt att veta att man kommer äta en helt vanlig varje dag-frukost på julaftonsmorgonen för att risgrynsgröt ensam känns så eh? (liksom ”undrar vem som får mandeln i år?”) och det är konstigt att vara en satellit som hoppar in och ut ur olika julfiranden istället för att vara del av den självklara gruppen som är där hela tiden. Det är inte att jag tycker så värst synd om mig själv, för det gör jag nog inte. Eller så gör jag det ändå, jag vet inte. Faktum är att jag får fira mer jul i år än jag kanske gjort något år och antagligen blir det mycket bättre än det någonsin varit för jag får välja själv. Jag har privilegiet att få bli inbjuden hem till mina vänner, deras familjer eller egna konstellationer och det kommer bli fantastiskt. Det vet jag. Men det är bara konstigt.

Jag har alltid varit ”emot” Backstreet Boys, för någon gång på 90-talet fanns det en period när både BSB och Take That var aktuella och då var man som äkta fan girl tvungen att göra att val. Ni vet redan vems sida jag stod på. Men en sak måste jag ge BSB: inget annat pojkband NÅGONSIN har lyckats använda, utveckla och fullända pojkbandsgesterna med samma glänsande perfektion. Jag tror tricket ligger i att alla är med hela tiden. Även om Brian eller A.J. har ett solo så står Kevin, Howie och Nick och gestikulerar som om deras liv hängde på det. De är så inne i det de körar att jag blir helt hypnotiserad. Och även här är det näst intill omöjligt att välja lökig video, de är prinsar av lökighet de här killarna (kungen kommer naturligtvis imorgon) – och på alla himla fronter!

De har liksom gjort allt!

De har varit robotar i framtiden i Larger than life:

De har dansat stoldans i As long as you love me:

De har varit varulvar och mumier och dansat i världens härligaste 90-tals goth-miljö i min favoritvideo Everybody:

De har haft de vedervärdigaste frisyrerna i boybandhistoria, ja till och med värre än Justin Timberlake, i I’ll never break your heart (asså A.J.s ”skäggkonst” genom åren…!):

Och egentligen borde jag kanske välja Anywhere for you för att just visa på deras mästerlighet i att gestikulera i grupp:

Men nej. Valet landade på den EPISKA Quit playing games (with my heart). Ni som vet, ni vet. För er andra, spola fram till 2.15 för det som förändrade spelreglerna för pojkbandvideos for-freaking-ever:

(Och för er hardcore fans, jag vet att Back for Good kom ut sju månader före den här med en liknande scen som dessutom är megamycket bättre, för att inte tala om Jason i Pray-videon två hela år tidigare. Men BSB tog hela grejen femtioelva steg längre. Tyvärr. TT 4-ever bitchezzzz!!!!!!!!!)

Att Ace of Base skulle vara med i den här julkalendern stod klart från första början. Jag liksom ca alla andra var ett enormt fan och en av mina största höjdpunkter i karriären var när jag fick intervjua Jenny Berggren i en hel timme (insert eeeextremt skrytsam min). Men när man har ett band som köpte upp hela Indiskas lager av spirituella symboler och medföljande handgester på 90-talet blir det svårt att välja lökigaste video. Jag hade egentligen kunnat ta precis vilken som helst av deras fantastiska prestationer. Men till slut landade mitt val på The Sign. Varför undrar ni så klart. Jo. Det. Ska. Jag. Säga. Er.

1. För att detta är låten jag mimat till flest gånger i mitt liv. Ninni var Malin och jag var Jenny och vi hade till och med en koreografi. Och jag ägde låten på cd-singel och det var fett.

2. För jag fortfarande tycker det är kul att så många felhörde texten och sjöng I saw the sun, vilket fortfarande verkar vara fallet om man skriver in ”Ace of Base I saw the” i rutan på youtube.

3. Och detta är huvudanledningen: för att Ulf Ekberg är så himla dansig genom hela videon.

Vi är ju vana vid att tänka på honom lite mer så här om en formulerar-det-lite-vagt-och-intetsägande-men-ni-fattar-vad-en-menar-hum-hum:

Men i The Sign-videon är han som förbytt. Han tar i så de blonda slingorna viner åt alla håll. Han dansar och dansar och dansar. Även om han står i bakgrunden nästan hela tiden så kan jag inte sluta fnissa åt hur mycket han också såg The Sign:

Jag känner att han såg The Sign så mycket att jag föreställer mig att det nog är han som voltar runt genom videon i de här sekvenserna:

Även Jonas såg The Sign, men inte riktigt lika många gånger som Ulf:

Det har varit mycket snack om Bonnie Tylers Total Eclipse of the Heart med den där spexiga literal-versionen som delades till leda på internettet. Men glöm då inte den ljuvliga I Need a Hero. Och helvete var Bonnie behöver en hero här, hon är i trubbel.

Tre galna cowboys har satt eld på hennes hus:

Galna cowboys i UV-belysning:

Galna cowboys med lasson som omringar Bonnie och är på väg att äta upp henne:

Och den dramatiska kvinnokören oooar som ugglor genom hela låten:

Och precis när vi tror att Bonnie är rökt (vsg 031!) så dyker han upp! I vita kläder, på en vit häst med en pickadoll i högsta hugg:

Hur ska det gåååååå: