Idag lånar jag ut min blogg till frilansjournalisten och kolumnisten Lisa Magnusson som hade kloka saker att säga men för tillfället ingenstans att säga dem /Soraya
En man och en kvinna träffas på krogen genom en gemensam bekant. Vi kan kalla mannen X och kvinnan Y. Klockan är mycket, de är småfulla, men inte jätte. Vid något tillfälle är X lite för påflugen, lägger handen på hennes ben. Y tar bort den. Det är inte mer med det. De pratar och har trevligt. Sedan följer hon med honom hem, och han gör varsin drink till dem. Hon häller över halva sin i hans glas. Stämningen är flirtig, samtalet glider tillfälligt in på sex. Hon nämner några vågade saker som hon har gjort. Efter en stund byter de ämne. Efter ytterligare en stund börjar de kyssas.
Det här är en beskrivning från vad vi kan kalla ärende B12345-13 i Lunds tingsrätt, men det hade kunnat vara mitt liv. Jag hade också kunnat gå med en gullig kompis kompis hem, även om han för ett ögonblick hade varit mer närgången än jag varit bekväm med. Som kvinna har jag tidigt fått lära mig att ha ett internt larmsystem ständigt påslaget. Om någon säger något konstigt, drar i mig, verkar stum inför mina signaler eller bara är allmänt respektlös, ja då går larmet, och då rycker min inre säkerhetspolis ut och försöker göra en riskbedömning. Det händer nästan aldrig att säkerhetspolisen säger att det är någon fara. För det har jag ju också lärt mig. Att alla män inte alls är potentiella våldtäktsmän. Jag tycker om dem, tror dem om gott och litar på dem. Man får ju inte vara överkänslig. Samtidigt som man måste vara det. Det är ingen lätt balansgång.
Det hade kunnat vara jag som satt där i en främmande soffa sent på natten och flirtade och pratade om sex. Jag hade också kunnat hamna i situationen att jag låg i en främmande säng och plötsligt kände att nej, jag ångrar mig. Jag hade inte bara kunnat hamna i den situationen, jag har varit i den. Då har jag aldrig sagt ifrån rakt ut redan från början. Jag brukar slingra mig ur försiktigt, säga att jag är trött, fösa undan händer som trevar. Jag inte vill göra avvisandet så plågsamt påtagligt, jag vill inte såra någon i onödan. Jag tycker, som sagt, om män. Och jag har den största förståelse för att det blir fel ibland, missar i kommunikationen, det har det blivit för mig också. Till en början alltså.
Vad jag däremot verkligen inte kan förstå är hur någon kan fortsätta ändå, fastän den andra inte är med alls, hur någon kan gå vidare som om själva den andra personen inte var där. Börja dra av hen kläderna fastän hen inte verkar vilja, ge sig på en kropp som säger något annat än ja, ha sex med någon som försöker värja sig och säger men sluta, jag vill inte, lägg av. Det är inte alltid de utsatta vågar göra mer än att säga nej. Därför skall det nejet alltid tas på allvar, om det inte finns en överenskommelse om något annat.
Kvinnan i ärende B12345-13 i Lunds tingsrätt sade nej. Många, många gånger. X höll fast henne, kvävde henne med händer över hennes mun och näsa, örfilade henne, slog henne. I tingsrätten sade X att han hade hört alla hennes nej. I sex fall hade han tolkat dem som så tydliga att han slutat med det han för tillfället gjort och börjat med något annat. I alla andra fall hade han tolkat nejet som hennes sätt att säga ja. Dels för att hon berättat tidigare om hur hon experimenterat sexuellt på andra sätt, dels eftersom han själv hade haft dominanssex med kvinnor tidigare och tyckte sig känna igen själva ljudet av ett nej som egentligen betyder ja.
Sex stycken nej var för honom inte skäl nog att fråga sig vad han höll på med, avbryta och lägga sig bredvid henne, försöka känna in läget. Dessutom tyckte han alltså att han kunde hennes sort. En kvinna som har experimenterat sexuellt var i hans huvud synonymt med en fullständigt gränslös kvinna, en kropp som alltid menar ja, någon som han fick göra vad han ville med. Det sjuka är att tingsrätten kom fram till att det var en rimlig slutsats. I domen står det att det är objektivt bevisat att X verkligen utsatte Y för en våldtäkt. Men han frias ändå, eftersom det inte går att bevisa att han ville våldta henne, att det var hans uppsåt.
Min första tanke när jag läser domen är inte att att nuvarande lagstiftning i sig är otillräcklig, utan att det är själva de som skipar rättvisan det är fel på. Hur kan deras bedömning av uppsåt utgå från vad gärningsmannen själv säger, istället för vad som är rimligt att anta att hans uppsåt var utifrån själva helheten? De borde inte minst ha anat oråd när de hörde X säga i rätten att han upptäckte att något var fel när kvinnan han just haft sex med hastigt rafsade ihop sina saker och skyndade mot dörren, och att hans kommentar då var: ”Jag är inte färdig än.” Vem säger så till någon som verkar må dåligt och vilja därifrån?
Om tingsrätten sväljer kameler så silar den i gengäld mygg. Enligt vittnesmål från polis och andra var kvinnan så uppriven efter det inträffade att hon knappt var kontaktbar. Under tiden som följde kände hennes vänner inte igen henne. Vid ett tillfälle var hon tvungen att läggas in akut på psyk för att hon mådde så dåligt. Men, skriver tingsrätten i domen, man kan inte utesluta att det egentligen snarare var kopplat till det faktum att hon var deprimerad sedan tidigare. Trots att samma tingsrätt i samma dom har fastslagit att denna kvinna verkligen har utsatts för en våldtäkt väljer man att att ifrågasätta hennes reaktion på den våldtäkten. Likaså håller man det emot henne att hon vacklade när en av mannens vänner kontaktade henne efteråt, och att hon då sade att allting kanske var ett missförstånd.
På SVT Debatt försvarar domare Ralf G Larsson domen. ”Om tanken inte har slagit honom, att hon inte vill ha sex med honom, då har han inte heller haft något uppsåt att göra det som han gjort. Han ska då också frikännas. Det är så en rättsstat fungerar och det är så en rättsstat ska fungera om jag ska vara en del av rättsväsendet”, skriver han.
För mig är det uppenbart att Lunds tingsrätt inte vet någonting om verkligheten, och heller inte är intresserad av den, utan snarare gör sitt yttersta för att förstå och ursäkta den man som bevisligen har våldtagit en kvinna. Det är tingsrätten inte ensam om.
I Sveriges största morgontidning, Dagens Nyheter, ägnar Hanne Kjöller en hel ledare åt att försvara varför X inte dömdes för våldtäkt trots att han var våldsam mot Y, trots att hon hela tiden sade nej, trots att han var likgiltig inför hennes protester. ”Uppgifterna går delvis isär om exakt vad som sades, men av domen att döma är det kvinnan som hade erfarenhet av dominanssex medan mannen var mindre bekant med denna typ av rollekar”, skriver Hanne Kjöller. Det stämmer inte. I domen står det såhär: ”De har lämnat olika uppgifter om vad de närmare pratade om, men båda har uppgett att de inte berörde dominanssex eller sex med våldsinslag.” Kvinnan hade visserligen erfarenhet av dominanssex, men det hade mannen också, till skillnad från vad Hanne Kjöller påstår. Däremot hade de inte pratat med varandra om saken, så det fanns ingen anledning för mannen att utgå från att hennes nej betydde något annat än nej. I Hanne Kjöllers text blir han dock en oerfaren och försiktig grabb som bara ville tillfredsställa en tjej som skrävlat om att hon gillar att bli dominerad.
SVT-programmet Uppdrag granskning sände för några år sedan dokumentären Den andra våldtäkten som visade hur omgivningen, i det här fallet i den norrländska lilla orten Bjästa, ständigt ifrågasätter den utsatta, urskuldar den anklagade, klamrar sig fast vid alternativa förklaringar oavsett hur absurda och orimliga de är. Samma mönster går igen i domstolarna. Som i fallet där en fosterpappa friades trots att den minderåriga flickan i fråga hade hans sperma i sig, eftersom rätten inte kunde utesluta att hon kanske hade hittat någon gammal pappersservett i papperskorgen på toaletten och själv smetat dit säden. Eller fallet där tre män höll fast och filmade en 18-kvinna som spjärnade emot medan de våldtog henne med en flaska så att hon blödde, och där kvinnan bedömdes som mer trovärdig än männen men där tingsrätten ändå friade dem eftersom det inte var säkert att de gjorde det för att skada henne och eftersom det var möjligt att de tolkat hennes motstånd som ”ett uttryck för blygsel eller inledande tvekan”. Eller som i fallet där sex tonårspojkar under lång tid våldtog en flicka i ett rum med tidvis låst dörr, och där hovrätten friade dem eftersom det var osäkert om hon verkligen hade befunnit sig i hjälplöst tillstånd därinne och eftersom det är svårt att veta ”hur korrekta iakttagelser hon kunde göra i ett mörkt rum där personer som hon inte kände sedan tidigare kom och gick”. Det här är bara några av de fall som har uppmärksammats på sistone.
Och så alla de fall som aldrig går till rättegång, därför att offren inte berättar eftersom de är rädda för att inte bli trodda. Jag måste säga att jag förstår dem.
I fallet med X och Y går Lunds tingsrätt dessutom ännu ett steg längre. Numera spelar det inte ens någon roll alls vad som faktiskt har skett, för bevisningen finns enbart inne i gärningsmannens huvud – det räcker att han säger att han helt enkelt inte fattade att hennes nej verkligen var ett nej.
”Hur säger man ett nej så att det blir mer nej?”, frågade sig flickan som blev gruppvåldtagen i ett mörkt, låst rum. Svaret, om man skall tro Lunds tingsrätt, är att det inte längre finns ett enda nej i världen som kan hjälpa den som utsätts för våldtäkt och som sedan vill ha rättvisa skipad i en domstol.
