Den här låten är så vansinnigt ägig så att den har en så här härlig video med några av mina bästa ingredienser är ren och skär videolycka för denna 83:a.

Vi snackar blixtar, ett slott (vad räknas som ett slott?), en motorcykelolycka, inzoomningar på brinnande stearinljus, Céline i vit spetsklänning som ligger i sängen och saaaaaknar.

OCH EN SÅN HÄR SÄNG!!!!

Och egentligen händer inte så mycket mer än att Céline springer och stänger igen fönster som slås upp av vinden och får alla miljarder vita tyger att fladdra dramatiskt. Hon släpar sig runt i rummet och tar på föremål som påminner henne om honom och medan hon borstar håret får vi dessutom se hans skugga:

Känsligt värre.

Aaa just det, hon ser honom i spegeln också..

Det här får henne så klart att börja springa runt i slottet och leta efter honom. Detta leder oss in på mina tre favoritgrejer i videon.

1. När Céline springer i korridoren – det har kommit upp förr här i kalendern – men asså KORRIDORDRAMATIK ÄR DEN BÄSTA FORMEN AV DRAMATIK!!!

2. Célines acting skills. Genom hela videon jobbar hon mycket med sin brynföring, men det bästa är när hon kysser honom medan kameran åker runt dem och han plötsligt försvinner och hon liksom får stå och kyssa luften:

3. Spökkillen åker motorcykel inne i slottet. Så rebelliskt och spännande på samma gång även om han tar ansvar nog att ha hjälmen på sig. Man kan ju inte ta vilka risker som helst.

Jag har rymt till London. Försöker hitta ett sätt att komma ifatt mig själv igen. Det är så tröstande hur andra platser är distraherande nog att skapa andrum och ge betänketid. Tycker så mycket om hur saker andra människor säger får dem att låta som orakel när man är vilse fast de säger ungefär det man själv sagt till andra när de behövde det. Jag har två alternativ nu. Komma hem imorgon och deala med all skit från de senaste åren och framför allt hösten. Allt det som inte helt oväntat kom och bet mig i röven till slut. Eller rymma vidare. Läste att det inte finns någon officiell siffra på hur många städer det finns i världen. Det betyder att jag skulle kunna rymma resten av mitt liv och bara leva på nya platser. Så fort jag börjar känna igen gator och busslinjer drar jag vidare. Jag skulle kunna bli en sån som lever ur en ryggsäck och…. Fast när jag tänker så börjar jag bara skratta åt mig själv. Vadå, ska jag kånka runt på en ryggsäck hela dagarna? Jag som hatar att packa och lever i ständig skräck för att ha glömt något? Jag som står och faller med mitt kontrollbehov? Det där är inte jag. Jag är en planerare, en ältare, en ta tagare. Jag är en sån som håller ut, håller ut, håller uuuut, går av, bryter ihop, grinar och tycker synd om mig själv och sen dealar med skiten. Så jag kommer hem imorgon. Skickat från min iPhone

Det är ju aldrig lätt att göra en bra video på en filmlåt. På sin höjd står LeAnn Rimes och dansar på en bardisk tillsammans med tjejerna från Coyote Ugly och så massa klipp från filmen. Den här klassiska Cooliolåten är inget undantag. Men det den har är Michelle Pfeiffer som kommer in i det mörka rummet, sätter sig åt fel håll på stolen, lutar sig fram till Coolio med armarna i kors på ryggstödet och säger ”You wanna tell me what this is all about?”

Och medan Coolio rappar en livshistoria sitter Michelle och blänger som bläng aldrig har blängts förr eller senare.

BLÄÄÄÄNG!!!!

Jag förstår inte riktigt vad hennes roll gentemot Coolio är i videon? Syokonsulent? Det är så man längtar tills hon ska börja kasta ut chokladkakor till honom som i filmen så att något händer. Men nej. Det är detta:

Men plötsligt reser hon sig från stolen och kommer tillbaka med ett barn som är misstänkt lik Coolio:

Är det hans barn? Är det hans inre barn? Ingen aning. Coolio tar av barnet solglasögonen och är lite berörd och videon slutar med att superläraren Michelle ser sitt extremt ospecifika uppdrag som utfört. Hon drar och där tar videon slut.

Starkt.

Den här videon behöver exakt noll presentation:

Åh lelle Axl….

Chad är tillbaka i kalendern, jag sa ju det!

Tidigare i år gifte sig Avril och Chad (eller var det ens i år, jag bryr mig så vansinnigt lite) och nu är de i mina ögon som någonslags musikens Heidi och Spencer. Eller så är det jättelyckliga och jag är bara en missunnsam bitter människa. Oavsett. Gemensamma videos är inte riktigt deras tesil så att säga..

Här jobbas det mycket med stora hus + solljus som faller in genom de enorma fönstrena på möbler täckta med lakan + stora klänningar + smeka gammal soffa + klänga längs med väggarna i korridoren och vrida sig i sitt längt efter Chaaaaaad.

Kan man ju förstå..

I mixen har man även slängt in farbrorn som (SPOILERVARNING: är Chad i framtiden/nutiden) som drar på sig gamla kostymen och lirar lägereldsgitarr i spegeln i sitt längt efter Avriiiiiiiil.

(ja Avril, det var du som sa det)

Han ser henne genom Skönheten och Odjuret-spegeln och hon ser honom genom den minst smidiga produktplacerade prylen sedan Sony Ericsson-telefonen i Black Eyed Peas Let’s Get It Started-video.

Och just det, för att visa exakt hur omöjlig kärleken är så får vi medan raderna I’m sorry it’s too late även se ett riktigt snajdigt timglas:

Rrrraaawwr, Chad!

Tiden rinner ut, det åmas och vrängs ut och in på alla möjliga don’t let me go-gester och det hela är en enda lång känslosoppa. Och jag älskar det: