Arkivet är åter öppnat och nu när dammet från premiären har lagt sig är vi redo att ta itu med ett avsnitt i klassisk X-Files-manér, vilket betyder att tårkanaler lär fuktas och skrämseleffekter fruktas.

X-Fallet

Även fast en del av lockelsen med X-Files från början var den omvälvande mytologin fylld av utomjordiska sammansvärjningar och 1%-komplotter, kan ingen förneka att minnena – eller trauman – av de klassiska veckans monster-avsnitten är avtrycket som lever kvar. Med andra avsnittet av den nya säsongen återvänder X-Files till detta efter den kompasslösa orienteringen i mytologin som var det första avsnittet. Återvänder gör också James Wong – en av alla briljanta elever från Chris Carters lekskola – för både regi och manus med ett obehagligt fall, helt i linje med seriens historia, där experiment på barn väcker den föräldraenliga sympatin inom våra FBI-agenter – för ja, ni hade väl inte glömt att Mulder och Scully faktiskt fick ett barn tillsammans?

Hur paranoid är Mulder?

Trots att en konspiration av män väger tungt på Mulders axlar verkar vår älskade dåre vara tämligen samlad tillbaka på det gamla jobbet. Kanske är lite igenkännbara rutiner nyttigt för någon som annars tillbringar all sin tid blickandes oroligt mot himlen. Nya tider verkar inte ha någon påverkan då denna agent under sin första arbetsdag hinner sno på sig mobiler, påminna oss om att han faktiskt har en mer lättstämd sida med Obamacare-punchlines och bli erbjuden en avsugning – här kändes serien kanske lite väl nittiotal. 

Hur skeptisk är Scully?

Varför mixtra med en stabil formula? Efter att doktor Sanjay tryckte en brevöppnare genom sin skalle under öppningsscenen var Scully återigen redo vid abduktionsbordet för att ta itu med den felplacerade papperskniven. Känslan av att du ser ett X-Files-avsnitt blir alltid mer påträngande när tv:s kanske bästa läkare drar ut något vidrigt ur en kropp av någon form. Flera komponenter i fallet talade även till Scullys moderliga sida och resulterade i något kontrastande scener, vilket kändes vågat men i slutändan befriande.

Föräldrafaktorn

Relationen mellan ”Mully” har måhända åldrats men det unga hjärtat från förr slog hårt i detta avsnitt. Den klassiska dynamiken var tillbaka, samtidigt som de båda ställdes inför faktumet att de för 15 år sen faktiskt lämnade bort sin son för adoption. Att tackla något från seriens åttonde säsong är ett vågat drag då mytologin vid det laget var något vi förträngde snabbare än Flukeman. Men även ifall ”tänk om”-scenerna där Mulder och Scully såg sin son växa upp framför deras ögon för att slutligen förloras till konsekvenserna av deras livsval var lite dramatiskt klumpiga, blev det ändå till två kraftfulla scener. Mulders smärtsamma scenario, där hans son mötte samma öde som hans syster, var även en oväntad addering till känslosvallet vilket golvade mig totalt – med ett eko av scenen från första säsongen där Mulder återupptäcker på hypnosterapin från hans barndom. Mina känslor inför dessa två karaktär tycks därmed fortfarande vara intakta.

X-Files är X-Files

Kultserien är känd för de skräckinjagande bilder den har etsat fast i våra minnen. Men även om många av oss associerar skräcken med överrumplande högerkrokar, så får vi inte glömma att den ofta kan vara jävligt vidrig och utdragen, en långsam tortyr för ögonen – och öronen när Sanjay penetrerar sitt med brevöppnaren. Därför är James Wongs återkomst en välkommen en, då historien om vanskapta barn öppnar upp för en hel del kroppsfokuserad och David Cronenberg-esque skräck, utöver X-Files sedvanliga kräkreflexande blodslust. Det kändes helt enkelt som X-Files, för det finns inget bättre än att se en galen professors huvud dräneras på innehåll som en påminnelse om hur briljant den här serien kan vara i all sin olämplighet.

X-ögonblick

En mindre men slående detalj var hur fåglarna samlades likt något ur en Hitchcock-film, dragna till frekvenserna från en ung grabbs antennhuvud. Precis som kroppsskräcken löd dessa scener som ett bevis på att serien fortfarande kan besitta en känsla av krypande obehag, då fåglarna verkade ha övergett standardhänget vid kyrkogården för suspekta laboratorium, med uppgiften att inbringa den annalkande undergången – här i form av en kniven igenom Sanjays huvud, fan, jag kan inte släppa den scenen.

Sanningen

Efter att ha börjat i en storm av dinglande trådar, redo att förtära Chris Carters bästa försök till skadekontroll, finner X-Files sitt fotfäste med en välkommen återkomst till det traditionella. Visst, vissa aspekter är kanske lite väl traditionella – sci-fi-klyschan onda paranormala tvillingar är inte ens denna series förflutna befriad ifrån – men samtidigt är känslan, precis som med alla andra reboots, reckons, revivals och remakes, det essentiella. Det om något fångar James Wong med detta avsnitt, i både skräck och karaktärer, vilket lämnar oss med både tårar och kväljningar. Hoppet är med andra ord ännu inte över för våra FBI-agenter och denna miniserie.

Övrigt från arkivet

Även om Mulders liv med William var slående i sina tårögda effekter så bar den också på en viss ofrivillig humor. Jag menar det är bra typiskt av Mulder att försöka förklara 2001 för ett barn – vars önskan om att besöka rymden var en illa genomtänkt sådan.

Detta avsnitt var från början tänkt att vara säsongs näst sista vilket säger oss att vi lär höra namnet William igen, och att vi inte lär få någon logisk förklaring på hur Mulder och Scully bara fick tillbaka sina jobb sådär.

”You made copies right?” Mitch Pileggis Twitter är garanterad fylld med tveksamma dad-kommentarer just nu.

Bortsett från vinjetten var även resterande musik på sin plats och Mark Snow är fortfarande en av de mest underskattade kompositörerna där ute.

Nästa vecka är det dags för en annan hemvändares avsnitt, rättare sagt Darin Morgans. För många fans är detta säsongens höjdpunkt och ifall du av någon anledning har gått miste om Morgans meriter, sök upp dem. Sanningen finns där ute.