Nostalgi och synthmusik, lär känna de styrkor som gör Netflixs nya tv-serie Stranger Things till sommarens oväntade succé.

Under denna tidsålder av reboots vi just nu genomgår finns det inget som är mer polariserande än nostalgi. Tänker en filmskapare eller tv-producent ta sig an gamla anrika produkter gör de bäst i att inte fucka med fansen, samtidigt måste de presentera något nytt och fräscht, för vad är poängen annars?

Resultaten kan gå åt olika håll och bemötas på olika sätt. Några av förra årets största filmer, Star Wars: The Force Awakens och Mad Max: Fury Road, hyllades av så väl fans som kritiker, men fick även ta emot en del hat från mindre grupper bestående främst av rasister och kvinnohatare. Dessa grupper källarråttor eller vad ni nu vill kalla dem tycks ha växt exceptionellt med årets nya tolkning av kulthiten Ghostbusters där vi ser ett helt kvinnligt gäng spökjägare – vi vet nog alla var skon klämmer för källarråttorna.

Nuförtiden klingar nostalgi helt enkelt negativt, vare sig du själv avskyr det eller inte, för hatstormen är oftast påträngande och svår att stänga ut. Men sen har vi Netflixs nya succé till tv-serie Stranger Things, vars romantiska djupdykning i 80-talets nostalgiska genpool har hyllats sen fredagens premiär. Skaparna Ross och Matt Duffer har blandat det bästa från Steven Spielbergs produktionsbolag Amblin med det mest skrämmande från Stephen Kings bibliografi, i en cocktail så 80-tal att den till och med har Tom Cruise-referenser. Stilgrepp från E.T., Goonies och Aliens finns här när ett gäng pojkar beger sig ut för att finna sin försvunna vän, men hittar istället en flicka med oanade krafter – lägg där till tonårsromanser, monster och kostymklädda konspirationer så har du din nostalgibomb fulladdad.

Men hur kan det komma sig att Stranger Things hyllas medan andra sågas? Har retropuristerna bara inte funnit Netflix än? Ja kanske delvis, men främst är det påtagligt hur olika en tv-serie och film kan hantera denna form av barndomlig pånyttfödelse. Medan en film på två timmar oftast snor en handling rakt av, samt slänger in en del oönskade påskägg här och där för man antar att det är vad fansen vill ha, kan en tv-serie bygga en egen historia med förlagan som en äkta inspiration istället för att bara skriva om den likt en skoluppsats med Wikipedia som ensam källa.

Filmer hamnar titt som tätt i Greatest Hits-fällan med sina reboots, samtidigt närmar sig Netflix den VHS-flimrande nostalgin likt ett riktigt bra blandband. Stranger Things ger oss inte bara det vi känner igen, utan något nytt, vilket gör de nostalgiska nyanserna desto härligare att gotta ner sig i. Detta kan också sägas om soundtracket, vars kontemporärt gammalmodiga sound binder allting samman.

För den inbitne kommer det väl knappast som en överraskning att synthen gör ett återtåg till filmernas bakgrund, för vi vet hur tungt det kan låta när bara en keyboard bygger upp dunkla atmosfäriska ljudlandskap. Filmregissören och kompositören John Carpenters musik är en stor del av identiteten tillhörande 80-talets skräck- och thrillerfilmer, vilket gör honom till en självklar ikon för de nu vuxna filmskapare som har växt upp med hans verk. Från The Guest till It Follows, trenden av soundtracks med den Carpenteresquea fallenheten för klaustrofobiska toner och medryckande synthsvepningar bara växer och växer, nu senast med Stranger Things.

Det ter sig ändå tämligen perfekt att ackompanjera denna mörka men kittlande coming of age-berättelse med familjära synthslingor, vars pulserande ljudbild klingar perfekt när de unga protagonisterna racear på sina cyklar längs den idylliska småstadens gator. Ifall stämningen inte är tät nog fyller musiken här i luckorna, och vi har bandet S U R V I V E att tacka för det.

Hur den tillsynes oupptäckta gruppen S U R V I V E fick chansen att producera musiken till denna påkostade tv-serie är okänt, men förmodligen ramlade Bröderna Duffer över deras Bandcamp och fann en atmosfär i linje med vad de ville skapa. De nostalgiska och surrande synthljuden finns där med brummande basgångar. Dock är slutprodukten långt ifrån slaviskt otidsenligt och besitter några samtida utsvängningar som gör lyssningen oväntat spännande.

Ifall ni, precis som jag, knappt kan bärga er efter att åter stifta bekantskap med El, Mike, Hopper och de andra så har ni kanske här ett passande substitut. För visst, vi kan se skuggorna av Stranger Things i gamla barn- eller skräckfilmer, men vi kan endast återskapa känslan av den trollbindande vinjetten – där textens typsnitt är taget från Kings gamla bokomslag – med mer musik från S U R V I V E.

En stor del av deras katalog finns på internet och albumet mnq026 lär glädja Stranger-fansen mest, samtidigt som deras mer experimentella utsvängningar likt HD009 är något varenda synthfanatiker borde sjunka ner i som om de vore en del av ett suspekt vetenskapsprojekt.

Hoppa nu upp på cykeln och finn era egna mysterier, för sommaren är inte riktigt över än. Ni har ett givet soundtrack för äventyret, men om nu det inte skulle duga så inkluderar jag även Stranger Things fantastiska val av lånad musik från artister som Moby och The Clash – allt i en händig Spotify-lista, frågan är om inte Bröderna Duffer lyckas toppa The Sopranos med sin användning av When It’s Cold I’d Like To Die? Nu har ni i alla fall ingen ursäkt för att inte hitta ett monster bland skogarna nära er, eller ja, i alla fall en Pokémon.

Sommaren är officiellt här. Fira tillsammans med Zara Larsson, Gucci Mane och Soundclouds bästa producenter.

Med 1 juni, och en förhoppningsvis fortsatt soldränkt vecka, kan vi måhända konstatera att sommaren är här – det är okej, skyll på mig om jag jinxar allt. De flesta suktar kanske nu efter parkhäng, skogsrave och långa köer till Trädgården. Först lär vi dock ställa om spellistorna från den gråa vinterns bittra utbud och som självutnämnd Soundcloudvetare har jag tagit på mig uppdraget att förgylla eran sommar med ett flertal listor.

Vi börjar simpelt. Från sommarmorgonen, med balkongdörren på glänt och solen skimrandes genom persiennerna, till 24 timmar senare när du traskar hemåt sent, eller tidigt, från någon sommarenlig eskapad – antingen fylld av lycka eller sorg. Den här spellistan innefattar allt ett dygn i solen, och det lilla mörker den lämnar efter sig, kräver.

Här hittar vi bland annat Zara Larssons hit Lush Life i en smått uppitchad och dansant tuggummidoftande remix. Vi har ett utbud av shoegaze, dreampop, en smärtsamt fin lo-fi cover på The Killers tonårsplåga When You Were Young och allt däremellan. För fans av rap lär lyckan slå till när Future och Drake remixas med hissmusik, eller när Lil Uzi Vert perfektas för ett dansgolv – sen är Gucci Mane inkluderad också, såklart. Utöver detta blir det även en djupdykning i det bästa från Soundclouds mest lovande producenter, där några till och med har samplat havets brus för den kompatiblaste ljudbilden.

Nu vore det kanske läge att sluta hypea min egen spellista något så enormt, men inte före jag har nämnt tcentralen, Soundclouds egna Ted Gärdestad och en ni lär vilja stifta mer bekantskap med under sommaren. Han får dock agera slutakt efter denna hitkavalkad, lagom till att solen börjar segla nerför himlens rosa täcke.

Mvh er alltid lika Soundcloudbesatta bloggare.

När du inte kan definiera artister efter genre löper det en risk för existensiell-musikskribent-kris. Jag lever dock gärna i en tumultartad förvirring med Eastghosts musik som soundtrack.

Tidigare i år släppte han den fantastiska ep:n Omniscient They, vars närvaro bland ett stormigt Soundcloudflöde blev till en räddningens fyr. Då valde jag att kalla honom för musikdelningsforumets frälsare och med nya låten Praey befäster han sin titel i den profetian.

Sällan kan en excentrisk blandning av gitarrer, synthar, nedpitchad sång och febrilt tickande hi-hats bete sig så pass naturligt som när Eastghost komponerar beståndsdelarna. Från en vemodig introduktion till en basdränkt orkester erbjuder producenten tillsammans med doldisen Yespion denna mångfacetterade upplevelse – ja jag väljer att kalla det för en upplevelse, som lär få dig att tappa andan. Chillwave, trap, tech house, dnb, allt finns egentligen här på den sju minuter långa musikaliska odyssé det maskerade enigmat styr över – och ifall du tror det lugnar ner sig halvvägs igenom så gör du bäst i att hålla i dig då det fortfarande finns en hel del vågor kvar på detta hav av ljudbilder.

Ta även del av älskvärda D’vocean från tidigare i sommar:

Minns ni 2010? Året då Odd Future vann framgångar med musik som illustrativt ägnade sig åt våldtäkter, satanism och homofobi. Storbritannien har då inte glömt dessa texter, då de nu fem år senare förbjuder den numera splittrade gruppens frontman Tyler, the Creator från att besöka landet.

Enligt rapparens manager Christian Clancy kom nyheten i ett brev från landets inrikesminister där rader från de 5-6 år gamla albumena Bastard och Goblin citerades.

Att försvara dessa texter är lönlöst och tjänar inget till, de är och lär förbli rätt jävla avskyvärda. Men samtidigt är det uppenbart att Tyler inte är samma artist han var vid 18 års ålder. Många av oss skulle säkerligen skämmas över den skit vi slängde ur oss under sista åren på gymnasiet – jag inkluderad – och det är minst sagt underligt att Tyler får betala för det nu.

I början av sin karriär älskade rapparen att göra feministiska organisationer i Australien upprörda under sina konserter. Men ser vi tillbaka på detta år så valde han att inte besöka landet under sin världsturné, förmodligen pågrund av ett konsekvenstänk många inte anammat ens när de är 24. Ändå har politikerna i Storbritannien gjort valet att bannlysa honom från landet under 3 till 5 år då de anser att han ”fostrar ett hat som kan ge upphov till terroristaktioner”.

BASED ON LYRICS FROM 2009 I AM NOT ALLOWED IN THE UK FOR 3-5 YEARS ( although i was there 8 weeks ago) THAT IS WHY THE SHOWS WERE CANCELLED.

— Tyler, The Creator (@fucktyler) August 26, 2015

Lärdomen är här att kanske inte vara en idiot från första början och något säger mig att Tyler, the Creator ångrar det uppenbart chockerande i sina texter nu. Dock kan jag känna att politiker har viktigare saker att göra en att straffa en artist för saker hans futtiga tonårshjärna begick och då har jag ändå inte sympatiserat med Tyler på väldigt länge. Frågan är nu ifall andra kontroversiella rappare som Eminem, eller valfritt deathmetal-band med ultra-moshpiten ”wall of death” som en del av sin konsert, behöver oroa sig inför framtida uppträdande. Min gissning? Nej.

Visst, vi kan alla komma överens om att namn som David Lynch, Mark Frost och Kyle MacLachlan är essentiella när vi återvänder till Twin Peaks nästa år – eller 2017, de verkar inte ha bestämt sig än. Men det finns en till viktigt komponent vi alla lär behöva till kaffet på RR Diner, och det är lite drömlik musik för Audrey Horne att dansa till.

Tur nog rapporterar TV Line att den legendariska kompositören Angelo Badalamenti är påväg tillbaka till den dimtäta staden, förhoppningsvis med ett arsenal av surrealistisk jazz och spökliknande synthmelodier. Huruvida Julee Cruise kommer få återuppliva sin slumrande karriär som Badalamentis musa än en gång återstår att se, men med tanke på hennes och Lynch problematiska förflutna borde hon kanske hålla tillbaka på förväntningarna. Personligen röster jag för att våran svenska stolthet Lykke Li får jobba med Lynch igen.

En till förhoppning är att James Hurley har lagt sina minst sagt doucheiga trubadurambitioner bakom sig 25 år senare. Dags att överge gitarren för turntables och trancerytmer? Ja, varför inte arrangera ett skogsrave i de atmosfäriska skogarna, gärna med dj-båset tät intill the Black Lodge om ni förstår vad jag menar.

Passa även på att med denna nyhet avnjuta historien om hur Badalamenti och Lynch tillsammans skapade det vackra men gastkramande musikstycket för Laura Palmer: