Recensioner på filmposter har kanske inte lika mycket vikt idag som förr. När IMDB, Rotten Tomatoes eller annan hemsida bara finns några drag bort kan de ses som orelevanta för många filmtittare idag. Tänk istället om vi till exempel skulle låta kränkta människor i kommentarsfält få recensera filmer? Just tumblrn Awful Reviews har tänkt denna tanke. De tar åsikter från erkända filmrecensenter och byter ut dem mot sågningar från mindre erkända Amazon-användare. God satir uppstår.

Humorn kommer här från många olika håll. Filmer som Karate Kid (den med Will Smiths filosof till son) eller Bad Grandpa är kanske öppna mål. Desto bättre blir det när någon är upprörd över att Leo snortar (vad hen tror är) crack från en rumpa i The Wolf of Wall Street, eller scenen i The Goonies där grabbarna försöka limma tillbaka könet på en manlig staty. Största behållningen är dock när en etablerad klassiker likt 2001 eller Gudfadern får ta emot de mest oväntad av kritiker.

 Trailer för David Michôds nya film The Rover

”Fear the man with nothing left to lose”. I detta fall är denna man Guy Pearce i filmen The Rover. Från David Michôd, mannen bakom den fantastiska debuten Animal Kingdom, kommer en hårdkokt postapokalyptisk thriller. Pearce spelar här den ensamma driftaren Eric, ständigt på resande fot från stad till stad. En dag stjäl ett gäng det som betyder allra mest för honom, hans bil. De lämnar dock kvar Rey (spelad av Robert Pattinson) i sticket. Med inget kvar att förlora tar Eric med sig Rey för att finna gänget och sin bil i vad som verkar kunna bli en hisnande resa. Fantastiska vyer i ett öde Australien för tankarna till en mindre urflippad Mad Max. Med andra ord en film jag behöver se nu.

 Tom of Finland hamnar på finska frimärken

Finland kan kanske inte kännetecknas som det mest HBTQ-vänliga av länder. Samkönade giftemål är fortfarande olagligt och könsbyten kräver sterilisering. Men de försöker i alla fall inte sticka under stolen med hur en av landets största konstnärer var en homosexuell man med homoerotisk konst. Touko Laaksonen är mer känd under pseudonymen Tom of Finland. Under 1900-talet ritade han mer än 3500 teckningar, många av dem väldigt vågade för sin tid men även oerhört viktiga inom konst och gay kultur. Hans arv har ekat genom konst och populärkulturens nutida historia. Nu ska 3 av 3500 bli frimärken, ett litet men kanske stort steg för vårat grannland. Läs mer här.

 Wu-Tang Clan

Okej att det bråkas fram och tillbaka inom Wu-Tang är ingenting nytt, det har bråkats där sen början. Däremot börjar det nästan bli en parodi av det hela när Raekwon och RZA kommunikation är att dissa varandra genom olika medier. Från första början verkar de inte har kommit överens om inriktningen för nya albumet Brand New Tomorrow. Raekwon sa nyligen till Rolling Stones att RZA inte vet vad han håller på med och att den nya musiken är skräp mer eller mindre. Vill inte ta någon riktig ställning men efter att ha hört första singeln verkar Rae faktiskt mest vettig, om inte arg, just nu.

Det var dock inte veckans största Wu-Tang relaterade nyhet. Ja kan ni tro det, två nyheter om dem på en vecka. I alla fall så försökte en rappare associerad med gruppen ta livet av sig genom att hugga av sin snopp och kasta sig ut från toppen av en två-våningsbyggnad. Han överlevde men Wu-Tang tog kvickt avstånd från honom på sin officiella blogg, vilket är skumt då RZA fann rapparens grupp Northstar.

 Hur mycket nostalgi tål vi?

Illmatic fyller imorgon 20 år och hyllningarna för denna klassikernas klassiker är igång. Men det är många fler album än Nas debut som kommer kunna gå på Systembolaget de närmaste åren, en rysning går genom kroppen när jag tänker på alla ”10 saker du inte visste om …”-listor vi lär få läsa. Risken finns även att en del album hamnar i skymundan. Vilka dessa kan vara tänkte jag kolla närmare på nästa vecka.

 Det hemska med Game of Thrones återkomst 

… Är alla dessa musikaliska tolkningar på Youtube. Vi har denna eller varför inte denna? Även Sansa Stark ställde upp. Går inte riktigt att kritisera deras engagemang, hade dock hellre sett att de la ner energi på att göra gifs eller liknande (personlig åsikt!).

”A lot can happen in the middle of nowhere”

Så löd taglinen för bröderna Coens film Fargo från 1996. Den kritikerrosade filmen var en kommersiell succé och tog hem ett flertal Oscars, bland annat för bästa manus. Handlingen kretsar kring en mordgåta i ett insnöat Minnesota fyllt med excentriska människor. En historia som hyllas än idag. 

Platserna som skildrades, dialekterna som talades och mordern som skedde var alla element från brödernas egna uppväxt i delstaten. De skapade den underligaste av världar, samtidigt kändes den mer verklig och genuin än många andra, vilket är upplägget för en perfekt tv-serie.

Det tyckte även den amerikanska kabel-kanalen FX som har gjort en mini-serie på 10 avsnitt. Handlingen är ny med platser och element från föregångaren. Den mörka humorn och absurda våldet skapar vad som kanske kan bli årets mest spännande berättelse på TV. Tyvärr premiärade serien i veckan till låga tittarsiffror, men don’t believe the hype (eller dess frånvaro rättare sagt) för jag tänker reda ut just varför den här serien är ett måste i vår.

1. En fantastisk ensemble

Okej, jag skulle kunna slösa bort hela denna punkt på att diskutera hur clean Martin Freeman är och även Billy Bob Thorntons totala kontrast (läskigt lik Mac från It’s Always Sunny In Philadelphia, en annan FX-serie) men nej, jag vägrar! För jag är helt enkelt såld på dessa två i huvudrollerna. Freeman har redan två ikoniska roller (Ali G är inte inkluderad) i sin resumé men kanske har han här en mindre kultklassifikation. I rollen som Lester Nygaard (en karaktär inspirerad av William H Macys från föregångaren) är han en ständig förlorare som efter att ha gjorts till åtlöje stöter på Lorne Malvo, en lönnmördare som för förödelse med sig. Lester är inte medveten om att han ingår en pakt med djävulen. Thornton spelar denna djävel Lorne med mer kyla och inlevelse än vad han har gjort på länge. De som söker efter flera existensiella visdomar från Cohlesque-karaktärer kanske till och med finner en ny frälsare.

I övriga roller ser vi bland annat nykomlingen Allison Tollman i en stor roll som en av sherriferna i andra änden av Lornes bloddränkta spår. Två andra mer välkända skådespelare i polisroller är Colin Hanks och Bob Odenkirk (Saul från Breaking Bad). Andra talanger vars karaktärer än ska introduceras är bland annat Oliver Platt, Glenn Howerton (från tidigare nämnda Always Sunny) och Jordan Peele (från komikerduon Key & Peele).

2. Atmosfären lever kvar

I dessa små städer kring Minnesota lever ett gammalt arv från svenska och norska invandrare kvar. Många bär på svenska efternamn och dialekten har en skandinavisk klang vilket kan kännetecknas bäst med ”yeah” eller som de i trakterna kring Fargo uttalar det: ”jah”. Kanske delar de mer än namn och dialekt med oss? Till och med atmosfären i denna del av USA tycks ha en del Sverige i sig och då talar jag inte bara om snön. Karaktärerna Freeman och Macy spelar är personer som inte gör något oväsen av sig, som inte tränger sig före i kön. De utstrålar svenskhet, i alla fall om man skulle köpa Sverigedemokraternas perspektiv och bortse från att de två inte svingar några järnrör om nätterna.

Hursomhelst så lever bröderna Coens värme och ömhet kring sitt kalla hem kvar med Noah Hawleys serie. Kompositören Jeff Russo har även han gjort ett fantastiskt jobb med att återskapa känslan i Carter Burwells ursprungliga soundtrack, utan att sno rakt av. Det fanns alltid en nyans av spaghettivästern och Ennio Morricone i originalet, samtidigt hade den en mörk gotisk vridning likt Danny Elfmans musik för några av Tim Burtons största filmer under 90-talet. Sedan är inte den skandinaviska folkmusikens inflyttande att förglömma.

Russo har tagit alla dessa element och (precis som Burwell) lyckats fånga spänningen med en tät snöstorm, kanske den absolut viktigaste grunden för seriens stämning.

3. För det är alltid kul att vara först på bollen

Ja, det är jäkligt kul att vara först på bollen ibland. Här har vi en tv-serie som många ännu inte har sett. Ett ypperligt tillfälle att kunna titulera sig själv som proffs med all inkluderad elitism och hybris. Varför tror ni jag skriver detta inlägg? Det är alltid roligare och kunna säga att du t ex såg Breaking Bad från första början, inte att du hoppade på efter fjärde säsongen.

Nej, men ärligt Fargo är en bra serie och dina vänner borde skatta sig lyckliga ifall du rekommenderar den. Under hela första avsnittet bygger den ett upplägg vars kraft skulle kunna bära serien genom 10 avsnitt. Men 45 minuter in eskalerar allt väldigt snabbt. Nu vet jag inte vilket Fargo jag kommer återvända till nästa vecka, men jag vet att jag ser fram emot det. Hoppas du väntar där då också så kan vi kanske diskutera denna serie lite mer i framtiden. 

Seriöst det blir trevligt …

Det närmar sig med stormsteg, den 5 maj och återkomsten för den svenska proggens dotter Lykke Li. Hennes nya album I Never Learn är den första att släppas sen Wounded Rhymes från 2011. Så att kalla detta för en svensk musikhappening är en underdrift, hela världen väntar på nya musik från Skånes skarpaste röst.

Just nu är alla förälskade i den nya singeln Gunshot som dök upp på internet inatt, tillsammans med låtens text. Hennes ambition att göra ett ”singer-songwriter-album” istället för klassisk pop lyser igenom på detta spår där hon med texten visualiserar en sjö dränkt i dimma, skådeplatsen för en historia om att älska det som skadar. När refrängen väl slår till är det med en kraft likgiltig pistolskottet i låtens intrig, och allsången för sommarens festivaler är säkrad.

Hör låten här och se dess text nedan. Spana även in videon till No Rest For The Wicked med Näääk och ett rekorddjup i blicken.

En del läsare av bloggen har kanske märkt att en viss rappare från Atlanta är lite av en favorit här. Den senaste tiden har nästan endast Future roterat i mina högtalare, allt från remixer till singelsläpp inför albumet Honest. Andra fullängdare efter debuten Pluto släpps på måndag nästan vecka men redan igår fick vi chansen att höra den för första gången tack vare en exklusiv stream.

Med den någorlunda udda marknadsföringsstrategin har MTV gjort det möjligt för oss att lyssna på 16 av albumets 18 spår. De som saknas är Special med Young Scooter och den mycket efterlängtade låten Benz Friendz med André 3000 som vi fick ett smakprov av under Outkasts Coachella-uppträdande.

Det står dock klart, efter att ha hört majoriteten av albumet, att Atlanta-rapparen har spelat in en till succé. Bland gästinhoppen finns Drake, Lil Wayne och Kanye West mfl stora namn. Future står ändå mer än väl på egna ben, han har alltid varit mångsidig något som reflekteras oerhört väl här. Det neondränkta trap-soundet signerat Mike Will som får klubbarna i Atlanta att skaka kan följas av innerliga kärleksförklarningar, mer influerade av Synthpop än hemstadens strippklubbar. Men drömmar om ett liv som Tony Montana lever med introt Look Ahead. Samtidigt kan rapparen fylla arenor med balladen Blood, Sweet, Tears där han skulle kunna få alla, från Future till Coldplay-fans, att nå euforia.

De ständiga genreöverskridningarna bygger ett album som flyter mer än väl från början till slut. Ta och lyssna själv nedan, du förtjänar det.

Get More: Future,
Future videos

Topp 5 spår:

• Look Ahead
• Blood, Sweat, Tears
• How Can I Not feat. Young Scooter
• Move That Dope feat. Pusha-T, Pharrell & Casino
• Never Satisfied feat. Drake