Lås in dig i ditt rum, din lägenhet eller varför inte huset ute på vischan. Vrid sedan högtalarna till max och låt Matt Champion guida dig genom ensamheten.

Efter att gett ett flertal smakprov på sin senaste låt släpper artisten äntligen fullängdaren, en resa mot hans El Dorado genom djupa toner — smått Angelo Badalamenti-esqua — och storslagna synthackord. Som en del av det rappande, sjungande och experimentella kollektivet Brockhampton står Champion för progressiva ljudbilder med ett eko av Soundcloud-scenen, vars slagkraft känns världsomspännande.

Vännen Kevin Abstract gjorde sig populär bland ett flertal stora bloggar med förra sommarens album mtv1987 och nu tycks det vara Matt Champions tur. Hans förvrängda nynnande, som når ett klimax i en industriell storm för att sedan mynna ut sommardoftande viskningar, visar prov på att detta kan bli ett av årets mest spännande namn. Men jag ska inte hålla er borta från denna ensamma odyssé längre, för det är en vacker sådan.

Medan nordiska grannländer har anammat 808s och Lex Lugers trumrytmer väntar vi fortfarande på någon som kan ta spetsen i en progressiv och svenskspråkig rapfront. Trap har helt klart gjort sitt avtryck på Sverige de senaste åren, men medan flera kan liknas vid ”den svenska Future” eller ”Stockholms Migos” gör en rappare något distinkt eget.

Yemi gjorde till en början väsen av sig tillsammans med vännerna i kollektivet Basgränd, en installation numera nerlagd och nyrenderad. Dessa dagar representerar rapparen istället Europa Gang och med det sagt är det uppenbart att mer än svensk eller amerikansk rap är fokuset, här tycks istället grunderna för något med europeisk anda läggas.

Nya låten Filer är — istället för att vara uppenbart influerad av den amerikanska södern — något förankrad i Soundcloud-scenen med ett färgsprackande synthmönster producerat av Teo Sweden, där Yemi utan problematik kan switcha datafiler eller bara glida med en BMW. Den medackompanjerande musikvideon illustrerar väl låtens autotuneade sentiment om visioner av blödande kapitalistiska rapdrömmar, dränkt i neoner och svartvita kontraster helt i linje med rapparens bild av ett neosthlm.

Liknelser lär säkert göras, men ärligt talat är det uppenbart att Yemi gör något eget i nuläget. Om du mot förmodan inte håller med har han en rad musikfiler från tidigare eskapader som du kan söka upp.

Kvinnors historia inom actionfilm är en problematisk sådan, inte minst på grund av de män som har regisserat dem.

När det kommer till starka, kvinnliga rollfigurer har Hollywood i åratal kämpat med lusten att bara sexualisera allt som inte bär på det manliga könet. En del vill måhända peka på att James Cameron gjorde rätt i sina filmer, men i ärlighetens namn handlar det där endast om förvandla kvinnor till de manliga machoarketyper vi annars ser i film. Det är ett ständigt problem när regissörerer vill låta en kvinna hantera ett hagelgevär, man skalar i slutändan av all femininitet — för säkerhets skull?

Saker och ting verkar dock ta en progressiv vändning från och med imorgon, med George Millers återkomst till Australiens ökenlandskap. Mad Max: Fury Road — den fjärde installationen i franschisen — har inte bara hyllats som actiongenrens pånyttfödelse, utan även en feministisk framgång. För även efter apokalypsen finns patriarkala strukturer och Miller har belyst just detta med hjälp av den feministiska författaren Eve Ensler. Efter att ha författat böcker som The Vagina Monologues flögs Ensler in till inspelning för att med sin expertis assistera skildring av rebellen Charlize Theron och fem andra kvinnors flykt från tyrannen Immortan Joe.

Men med feministiska framgångar väntar såklart kränkta män runt hörnet, vilket kanske är en självklarhet när vi äventyrar bland nördkulturens bultande hjärta: en slumrande lågbudget-sci-fi med nytt liv. Det handlar om hemsidan Return Of The Kings, vars syfte är långt ifrån att sätta Aragorn på tronen. Istället talar vi om en bloggportal för ”heterosexuella och maskulina män” där ”kvinnor och homosexuella bör avstå att kommentera”. Vi har alltså hamnat vid internets egna postapokalyptiska landskap, där en diabolisk bojkott mot Hollywood-eposet feministpropagandan planeras:

”Not only REFUSE to see the movie, but spread the word to as many men as possible. Because if they sheepishly attend and Fury Road is a blockbuster, then you, me, and all the other men (and real women) in the world will never be able to see a real action movie ever again that doesn’t contain some damn political lecture or moray about feminism, SJW-ing, and socialism.”

Det är uppenbart att undergången inte är förklädd i atombomber och bilar med nitar och monsterdäck — det är feminism, socialism och ”social justice warriors” vi bör frukta. Den ursprungliga motorvägskrigaren Mel Gibson verkar ha sitt på det torra med andra ord.

”It’s whether men in America and around the world are going to be duped by explosions, fire tornadoes, and desert raiders into seeing what is guaranteed to be nothing more than feminist propaganda, while at the same time being insulted AND tricked into viewing a piece of American culture ruined and rewritten right in front of their very eyes.”

Faktumet att George Miller och Mad Max är en australiensisk skapelse dödar egentligen alla dessa kungars kredibilitet. Men vem vet, kanske är detta ett äkta hot mot Fury Roads besökarantal? Kanske vet vi snart hur många som egentligen gömmer sig på domedagshyperboliska aktivistsidor likt Return Of The Kings? Dock lär de inte stoppa denna långvariga sekvens av explosioner, Tom Hardy som spelar den nya Max har nämligen skrivit på för ett flertal filmer i rollen. Miller lär väl göra männen i de framtida filmerna ännu vitare, så att alla i slutändan blir nöjda. Samtidigt är ironin påtaglig när grupper vill bevara något heterosexuellt  mansideal i en film vars föregångar helt uppenbart skildrade homosexuella relationer mellan män, ursäkta min cinematiska elitism men har dessa snubbar ens sett de gamla kultklassikerna från första början?

Förresten, här är en trailer till andra Mad Max-rullen The Road Warrior klippt som trailern till Fury Road, ifall du nu behöver bli ännu mer peppad inför detta spektakel — jag själv kan knappt bärga mig.

Hela gänget hos ABC Today, med insikten att allt snart är över.

Minns ni när Charlie Sheen blev en internetsensation efter en fenomenal urspårning där ett flertal droger — samt tigerblod — var involverat? Ja det är en sån där hörnsten i den samtida populärkulturen vi alla minns med behag, dock är det inget vi talar om då alla säkerligen med skam minns hur ordet ”winning” missbrukades tills att rehablitering inte längre var ett alternativ, ingen ville vinna längre. Eller jo en ny film baserad på HBO-serien Entourage — även känd som alla sköna snubbars våta Hollywood-dröm — vill definitivt det med ett hopplöst behov för att nå ut med viralsensationer.

Med mindre än en månad till den amerikanska premiären ångrar nog Jeremy Piven dagen han skrev på för att göra hela pressturnén i rollen som den maktgalna agenten Ari Gold. Är det hela ett uttänkt metaskämt i sig, konstruerat av Pivens hybrisbänga alterego? Någon såg i alla fall genialitet i faktumet att låta Gold marknadsföra en fiktionell bok istället för själva filmen vilket öppnade upp för påhittade anekdoter kring Sheens vilda eskapader.

Men likt hur Sheens känsla för Hunter S. Thompson-esquea äventyr i Las Vegas egentligen peakade under 2000-talets mitt, känns Entourages famlande efter världsomspännande acceptans — såhär fyra år efter seriens slut — något desperat. Jeremy Piven lär leverera svordomar värre än shit ifall han vill åstakomma något med detta, samtidigt har han nog varit nöjd med att plocka checkarna sen första början.

Någon som är dedikerad till mer än pengarna är dock Adrian Grenier. För i en annan del av denna pr-resa tog saker och ting en något mörkare ton. Grenier spelar — som ni mot all förmodan kanske minns — huvudkaraktären Vincent Chase, en ung Hollywood-stjärna vars karriär från en indiehit till superhjältesuccé var föremålet för oändliga grabbars dagdrömmar.

Grenier själv har dock inte badat i rampljuset sen Entourage las ner, han har snarare lagt ner mer tid på att få till denna film än att faktiskt spela i någon annan. Varför? Jo för ”en del dagar vill Adrian Grenier helt enkelt inte vara Adrian Grenier” berättar han själv i en ny intervju med Page Six — ny som i den första han har gjort på väldigt länge.

”Det är roligt för vad en del människor inte verkar förstå är att jag också drömmer om att vara Vincent” berättar skådespelaren om sin paradroll och drömmer sig bort till den där gång han rökte gräs med en hippie spelad av Val Kilmer, vem skulle inte vilja röka på med en förlegad Batman kan ju en fråga sig.

Medan Grenier och Vince blev mer och mer till ett under inspelningen av filmen målar han samtidigt upp en vardag långt ifrån pr-tillställningarnas glamour. Även ifall han nu kan plocka upp ett kvinnligt fan klädd i ”gulliga klackar och kjol,” bjuda henne på en oförglömlig kväll med skumpa och linor av kokain så kvarstår den bittra sanningen: när allt är över väntar fortfarande ett manligt fan vid en urinoar någonstans, redo att ”hug it out.”

Vincent Chase Adrian Grenier har uppenbarligen sina demoner, kom ihåg det när ni besöker biograferna i juni. Vem är det då ni egentligen ser framför er? Är det egentligen endast en människas tomma skal, vars innerst essens har konsumerats av den pojkdröm han själv var med och skapade? Samtidigt är han inte Kevin Dillon, som vilade i broderns skugga långt före den fiktionella.   

Men ärligt talat vem saknar inte detta? Frisyrerna? Kläderna? Hollywood under 2000-talets mitt var en vacker plats i HBO:s regi.

Det finns en scen — och jag väljer att kalla den för Soundcloud-scenen — där unga producenter världen över härskar. Genom Skype, Tinychat och andra sociala medium har dessa sovrumsbelägna artister skapat en egen värld där de stödjer och sprider varandras musik genom musikdelningsforumet Soundcloud. Många ser sig som bästa vänner, även ifall de aldrig har stiftat bekantskap rent fysiskt. Många tillhör även kollektivet Team Sesh lett av rapparen Bones, idag ska vi dock fokusera på tre namn som står utanför den populära gruppen men är samtidigt en del av denna världsomspännande gruppmentalitets fundament — vars kraft många vilar ovanpå.

Bild via Misogi.   

Misogi – PINK2

Någonsin undrat hur en 16-åring från Dubais känslotillstånd skulle lyda rent musikaliskt? Måhända bär den unga producenten Misogi på svaret med musik som kanske inte ligger bakom några löpsedlar i Mellanöstern, men har däremot ljudit — och säkerligen förstört — ett antal högtalare världen över.

Det finns ofta en nästan pervers fascination kring unga producenter då deras ålder av någon anledning skulle säga mer om deras musik än andra. Men i slutändan är det just bara musik och en 16-åring kan ha lika stor fallenhet för det som en 46-åring. Men en sak står klart när det gäller Misogi, att för sin ringa ålder har han lyckats samla på sig en stor mångfald när det kommer till diverse ljudbilder. Medan debuten Occult kändes som en modern skräckfilm regisserad av John Carpenter, där en dimmig bergsstad invaderas av blodsuktande goths, har uppföljaren Pink2 en identitet med många lager.

Med öppningsspåret Lunar gästat av sångaren Sosi och efterföljande Magic Container sätts en nästintill tropisk tonart, färgad av tuggummidoftande synthar och Pokémon-samplingar. Dock erbjuder gästande producenterna Cavalier och Oshi en drastisk vändning med ett kaotiskt trapinferno, pragmatiskt regisserat av Misogi. Precis likt titelspåret är hela denna ep något av en perfekt storm med alla de signalement som gör Soundcloud så pass spännande — från fängslande melodier till bombastiska kicks, slutligen i en välmående symbios.

~

  Bild via Flux Magazine.   

Falls – Touch Without Cold

Vemod går hand i hand med Soundcloud-scenens yttringar, en sorters ungdomlig ångest som aldrig tycks dö ut. När vi talar om producenter vars liv till största majoritet absorberas av en dator i deras rum är det lätt hänt att man famlar i melankoliska mönster när ljuset glimtandes mellan persiennerna blir allt glesare.

En som ständigt verkar flörta med detta vemod är brittiska producenten Falls, men den uppgivna tryckare han erbjuder är mer än bitterljuv.

Laurie — som är han riktiga namn — flyttade nyligen över Atlanta till USA och Minnesota för att dela en lägenhet med producentkollegan drk och sångaren Spooky Black. Flytten är logisk då Falls musik känns mer som en ångestladdad soluppgång i den amerikanska södern än en molnig dag på den brittiska landsbygden. För även ifall den 23 år gamla producenten har funnit ett fäste i norr så ekar det nya albumet Touch Without Cold av porlande vatten och morgondagg rinnandes längst suckande löv. De luftfyllda basslingorna, vida syntharna och ekande gitarrackorden blir till soundtracket för en film av Jeff Nichols lagd i Arkansas — där sångerskorna Abbi Press och redan nämnda Sosi fyller känslan av tomhet med ännu mer hjärtesorg. Är du inte redo att fälla tårar tills vågor sväller längsmed Mississippis flodar lär du avstå en lyssning tills vidare.

~

Bild via Dylan Brady.   

Dylan Brady (Lil Bando) – All I Ever Wanted

Kräver denna generation en Kurt Cobain att omfamna dess älskande hat inför livet? Kanske inte, men om ändå inte Dylan Brady har de ansiktsmässiga dragen gömda bakom ett grönt svall vet jag inte. Och visst, denna musik faller helt klart inom kategorin för kontemporärt tonårsdoftande hatkärlek.

Artisten Dylan Brady har sen high school producerat under namnet Lil Bando och är — efter ett misslyckat försök till att studera film — numera mer än en producent. Med debuten All I Ever Wanted ger han bevis på ett mångfacetterat artistskap, helt i sin säregna domän där ett vackert kaos dominerar. Ljudbilden som sträcker sig över de elva spåren är minst sagt schizofren när vackra synthsymfonier och körer kan förvandlas till adrenalinstinta trummor och öronbedövande baser. Men kanske är unika drag av denna sort väntad när samplingar från både Aqua och Enya kan ges utrymme på en låt.

Som en röd linje kring detta färgstarka och anarkistiska landskap av melodier glider Dylan Brady på en cykel genom allt, ackompanjerad av en urflippad vocoder men förvånandsvärt samlad trots allt — han har ändå medbrottslingar likt fantastiska Night Lovell och Nok From The Future att förlita sig på.