Bild via Duplass Brothers.

Hollywood saknar stake och då talar jag inte om mod utan det faktiska manliga könet. Sen länge har kvinnors kroppar varit något helt utan kontrovers för filmmakare — från det glada 80-talets besynnerliga sexkomedier till HBO:s ocensurerade kavalkad i varje avsnitt av Game of Thrones. Men kanske kommer The Overnight att konfrontera just detta. Många av recensionerna från Sundance hyllade inte bara filmen för dess komik utan även för hur den utmanade könsroller och erbjöd manliga full frontals som om det inte vore något.

I denna mörka komedi av Patrick Brice har ett par spelat av Adam Scott och Taylor Schilling precis flyttat till Los Angeles, där de försöker finna ro i den kaliforniska livsstilen. Under en dag vid lekparken bjuder ett medelålders hipsterpar över dem för en så kallad lekdejt, vilket när barnen har gått och lagt sig utvecklas till något mer än bara lek för de vuxna. Trailern utlovar en oförutsägbar komedi underlig och något obekväm, samt manliga full frontal — som världen har väntat.

Bilder från Jordskott via Sveriges Television.  

Besvikelsen inom mig går nästan inte att hantera. I tio veckor har jag hört namnet, det har viskats bland träden som när mystiken tätnar i ett avsnitt av Lost. Tv-historiens mest inflytelserika serie har tydligen fått en svensk motsvarighet — SVT:s dramathriller Jordskott är Sveriges Twin Peaks.

Men det var ju endast en lögn, kan jag konstatera efter att ha sett upplösningen och inget annat av denna serie på tio avsnitt. Kanske är det ett dåraktigt påstående av mig, då jag har bristfälligt med fakta att backa upp det hela. Tillåt mig dock att kontra med en jämförelse enligt mig mycket mer slående: Jordskott är inte svenska Twin Peaks, det är svenska Troll 2.

Visst, det är uppenbart att skaparen Henrik Björn beundrar David Lynch klassiska kultserie. Under avsnittet tas vi bland annat till en grotta vars spegelbild är den där The Bookhouse Boys fann kartan till the black lodge. Dock verkar Henrik ha funnit den plats där endast gräsrökare och b-filmsentusiaster kan finna ro, en Youtube-sökning vid namn Best of Troll 2. Testa själva, och försök sen motstrida faktumet att detta är en uppenbar influens. För er obekanta med Troll 2 kan jag enkelt summera den som en film där troll förvandlar människor till för dem ätbara växter. Denna obskyra skräckkomedi släpptes i början av 90-talet och har sen dess odödliggjorts genom att bland annat vara föremålet för dokumentären Best Worst Movie — vilket även var ett sätt för regissören Michael Stephenson att hantera ett barntrauma, han spelade nämligen huvudrollen i denna saga med häxor och troll — samt en ikonisk replikleverans, där karaktären Arnold fasanfullt uttrycker hur han är nästa måltiden på trollens meny.

Jag vill därmed hävda att Jordskott är en skapelse formad av den veganska feberdrömmen Troll 2, en snuskig fäbless för Elsa Beskows målningar och någon olaglig substans — ärligt talat, sådant krävs vid författandet av denna sorts galenskap. Skogen lever uppenbarligen och den kidnappar barn? Eller vem kidnappade barnen? I och för sig får jag skylla mig själv eftersom detta var första avsnittet jag såg, men antog ändå att någon skulle arresteras för detta brott? I slutändan verkar dock skogen vara en magisk och härlig plats som det förmultnade barnet ville bli ett med. Men nu låter jag tankarna skena iväg, det känns ändå fel att börja vid änden av denna fantastiska resa som var en timme av orienterarfetischerande dravel.

Bild från Troll 2 via Epic Productions.   

Efter en cold open där barnens grava situation etableras skriver Lia Boysen över alla sina ägodelar till Niklas — hennes son tillika en Hodor med talförmåga. Boysen är uppenbarligen döende — eller ja, ”trött”, som att en vettig människa skulle köpa den ursäkten — och jag kan endast anta att skogen ligger bakom detta. Så för att slå tillbaka tänker hon smälla av lite sprängmedel och komma åt något silver, vilket därmed skulle ta livet av barnen gömda under jorden? Ett tag misstänkte jag att det kanske var hon som hade placerat barnen där, men i slutändan verkar Boysen ha ställt till med tillräckligt utöver det, så jag vet inte. Att döda barn känns lite väl? Dock måste jag påstå att SVT visar på imponerande mod genom att tillåta den förlegade klyschan ”jätte med mental störning” som en av seriens ondskefulla — men samtidigt vänliga — figurer. Det trodde ni inte att public service vågade sig på längre i det kommunistiska PK-Sverige, eller hur?

Låt oss fortsätta på spåret antagonister. Alldeles för mycket fokus skulle kunna läggas på den schablonmässigt dryga Stockholmspolisen, men låt oss inte gå så långt. Dock måste det sägas att förståeligt nog kan det vara svårt att bygga en karaktär på ett avsnitt, men att han skulle hålla kvar denna lokalpolis vars dotter har försvunnit borde väl strida emot alla moraliska impulser en polis kan besitta? Nej, lagens väktare är inte av den pålitliga sorten, det om något fastställer denna serie.

Den vidrigaste karaktären av dem alla är ändå finlandssvensken Storm, en Killer Bob för mossa och träsk. Efter att ha blivit skjuten av tv-seriens svar på Dale Cooper stapplar han in i en moppepojkes verkstad och börjar frenetiskt äta dessa ”jordskott”. Av musiksättningen att dömma var det ingen bra idé, vilket blir uppenbart när Storm förvandlas till ett fulländat troll — för visst är det ändå ett troll? Han är måhända inte av samma kaliber som de exploaterade och utklädda kortvuxna i Troll 2, men visst är han allt ett troll. Han verkar även vara en direkt länk till det övernaturliga delen av serien då han ger sig efter vad jag endast kan anta är en Beskow-esque häxa — som förövrigt erbjöd avsnittets första emotionellt trovärdiga prestation 12 minuter in i avsnittet när hon fällde tårar över en död kråka — men stoppas av Göran Ragnerstams pseudo-Cooper. Hela den scenen i sig är en kavalkad av övernatuliga ting jag inte ens kan försöka mig på att förstå. Allt jag vet är att Happy Jankell är en problematisk tonåring — rätt uppenbart med det tårögda sminket och hörlurarna, endast piercingen saknades — som förutspådde det hela med hjälp av musik. För om inget annat hjälper, förlita dig då på ett montage där musiken pendlar mellan diegesisk och ickediegesisk, på äkta Sons of Anarchy-manér. Tonårshäxan dog hursomhelst nästan på kuppen, och om inget annat kunde de väl ha tagit död på den tröttsamma klichén Jankell fick porträttera. Antar att en kan skatta sig lycklig över att de inte gjorde henne till en goth i alla fall.

Karaktärernas motivation blir även något oklar efter uppgörelsen som slutar med att Storm möter sin ände på sjöns botten. De alla verkade ändå vilja hitta barnen? Storm om någon framstod som mer benägen än alla andra. Drömscenen med hans son skulle väl väcka sympati, och insinuera att det närmast vi kan komma en Black Lodge-entitet — vilket säger en del om svenskars förakt mot finnar — egentligen är serien protagonist? Tills han överdoserar på jordskott och förvandlas till ett kränkt troll, det vill säga.

Var är Yohio förresten? Skulle inte han vara med? Av alla skådespelarprestation jag såg fram emot.

För ärligt talat, dessa omtalade skådespelarprestationer, verkligheten övervinner myten denna gång. Det hela kan enklast förklaras med att manusförfattarna förmodligen såg Twin Peaks, missade poängen med att serien delvis är ett hommage till såpoperor och tänkte att förfärliga dialoger är exakt vad denna dramathriller behöver för att fånga den åtrovärda atmosfären kring Seattles dimmiga skogar. Tillåt sedan skådespelarna att erbjuda sina absolut sämsta tolkningar av stockholmare borttappade — eller endast tappade, ursäkta det grova ordvalet — i Salas skogar, och du har upplägget för en filmskola i Jordskotts regi.

Omdömet bland de bakom serierna är nämligen värt att ifrågasätta, speciellt när de ger avsnittet och hela seriens avslutande repliker till ett barn. Moa Gammels karaktär ska ta sin apatiska dotter ut i skogen för att låta henne bli ett med naturen. Turligt och inte helt oväntat nog kan lokalpolisens dotter med sina magiska krafter förmedla det förmultnande barnets sista ord. Vi har sett känslotyngda scener använda detta konstgrepp förut, och här verkar klimaxet till viss del ha inspirerats av Lost-avsnittet Ab Aeterno från dramats sjätte säsong. Där får Hurley, med förmågan att se spöken, agerar språkrör åt den odödlige Richards fru och det hela yttrar sig inte helt olikt Jordskotts avslut. Dock innehöll den scenen skådespelare med ett visst pathos, inte ett barn vars uppfattning om sorg och förlust skulle kunna ramas in med känsloförloppet under en final av Melodifestivalen — det överflöd av tårar efter att Dolly Style inte vann är tydligen obeskrivligt.

Bild från Lost via ABC.   

Borde vi anta att även Lost är en inspirationskälla? Skaparen bakom denna något mer kontemporära kultserie — Damon Lindelof — har själv sagt att Twin Peaks var en stor del av inspirationen när fundamentet för idéen kring en grupp människor strandsatta på en mystisk öde ö las, vilket skulle kunna betyda att även författarna bakom Jordskott älskar Lost. Dock har de missat det Lindelof förstod. Det övernaturliga i Twin Peaks fanns i mysteriet kring mordet på Laura Palmer, men tv-seriens magi var djupt rotad i samhället och karaktärerna David Lynch skildrade. Mystiken fanns även i djungeln kring Lost men det som fångade många var de fängslande karaktärerna, därför tappade även en stor del av tittarna tron i serien när Lindelof och Carlton Cuse blev slavar till seriens övernaturlighet medan de intressanta karaktärsskildringarna sakta tynade bort.

I sista avsnittet av Jordskott är mystiken djupt rotad i skogen och skaparna verkar även tro att det är där magin befinner sig. Därför ges vi istället känslokalla eller överdrivna karaktärsskildringar, vars hyperboliska närvaro framför kameran skall vagga in oss i någon falsk känsla av sensation. Säg vad en vill om Twin Peaks men hur urflippat saker och ting än blev kunde jag oftast tro på många av karaktärerna, då världen för oss tittare var mer än verklig. Det fanns hjärta där, medan denna fiktionella värld skapad i Sala endast har mossa och trädrötter.  Ett flertal gånger brast jag ut i skratt över faktumet att man skall ha knytit band till dessa individer under 10 avsnitt — samt skådespelarprestationerna, ja, ni vet. Inte ens Johannes Brost var fängslande och jag har sett Jönssonligan Dyker Upp Igen. Den mannen kan åstakomma det mesta men inte med denna produktion.

En tapper chansning, det är Jordskott, som ändå verkar ha fått något av ett följe. Samtidigt är vi som ett tv-tittande folk svältfödda på krimgubbar, och någonstans levde en del måhända på den naiva förhoppningen att Sverige skulle kunna producera något av HBO-kvalité, precis som SVT det vill säga. Med göteborgarnas Breaking Bad, eller ja, Ettor & Nollor, Sverigedemokraternas House of Cards-lajv Blå Ögon och nu Jordskott verkar dock drömmen om något mer än deckare och kostymdraman kring jul gå i kras. Råa färgtoner, bitter stämning och uppenbara influenser gör nämligen inte dramat. Stockholmare med göteborgsdialekt är kanske god komik, men Sveriges sanna potential försummas när producenter och manusförfattare stirrar blint mot Atlanten.

Nej, när jag såg kvistarna i Ragnerstams hand stod det klart. Detta är inte Sveriges Twin Peaks, True Detective eller Top of the Lake. Detta är Sveriges Troll 2, och då talar jag inte bara om mänskliga plantor utan om kvalitén. Den motsvarar det bästa av det sämsta, med all befrielse från charm. Bli nu ett med naturen istället, och förbli en populärkulturell företeelse inte ens en orienterare kan hitta.

Den femte säsongen av Game of Thrones har tagit sin början och med det andra avsnittet börjar allt te sig som vanligt igen.

Tyrion fortsätter sin resa mot döden i form av alkohol, människor huggs ihjäl i dramatiska dueller samt avrättningar, och de politiska intrigerna är åter igång när Cersei greppar efter mer makt medan Dorne kräver hämnd. Det hela resulterar i en power ranking något väntad men ändå full av överraskningar. 

Power Ranking:

1. Jon Snow

Att Jon skulle avancera från andra till första plats var väl kanske lika väntat som att han skulle erövra titeln Lord Commander. Dock måste jag påstå att den kändaste oäktingen i norr gick från att vara tämligen besviken över nomineringen till en glad vinnare. Kanske är han i slutändan en dålig förlorare? Det nyvunna ansvaret kommer säkerligen att debatteras bland hans mer eller mindre trogna bröder, speciellt efter att deras nya överordnade satte en barmhärtig pil i Mance Rayders hjärta. Jon Snow har varit känd — samt skyldig till — att flörta med vildingar tidigare, något de svartklädda antagonisterna Allister Thorne och Janos Slynt lär skvallra om medan de paktar vidare. Veckans omröstning vann dock Jon, vilket betyder att Westeros kanske bittraste och mest introverta individ har blivit till något av en spelare — samt en intressantare karaktär att följa såhär efter fyra säsonger.

2. Drogon

Puberteten är — som redan bevisat i förra avsnittet — ingen lek, särskilt inte när det handlar om gigantiska drakar. Den största av alla tre är Drogon, vars frihet är fördelaktig i utbreddandet av hans vingar. Men vad gör egentligen Daenerys äldsta son — och den mest fruktade attraktionen på andra sidan de smala havet — när han inte lämnar av smutstvätten? Grillade lammbufféer är en självklarhet, men kanske är det även dags för fantasyvärldens potentiellt tyngsta drake att testa sina vingar och ta sikte mot Westeros? Sju kungariken skulle ändå toppa Benedict Cumberbatchs miserabla försök till att elda upp en liten sjöstad i sista installationen av The Hobbit-trilogin.

3. Bronn

Denna återkomst är i sig värd en listplacering bara för att, speciellt med tanke på att vi egentligen inte borde se mycket alls av Bronn nuförtiden. I böckerna gör nämligen han samma deal med Cersei Lannister, men blir sedan något av en skuggfigur som det till mestadels endast talas om. Men nu har D.B. Weiss och Dan Benioff fått för sig att Jaime ska till Dorne — också det en ändring från böckerna — vilket öppnar för nya äventyr med Bronn. Kan denna konstellation toppa duon som legoknekten formade med den yngste av Lannister-syskonen? Kanske inte, men det är allt trevligt att åter stifta bekantskap med det vidrigt älskvärda aset, som även vinner en hel del på detta.

4. Arya Stark

Ett mynt senare och plötsligt är du antagen till Bravos dödligaste utbildning. Arya lyckades till slut stiga innanför The House of Black and Whites portar, och nu har vi kanske tio säsonger av träning att se fram emot? Ingen vet exakt vad som väntar henne där inne, inte ens bokläsare kan vara säkra — men enligt Game of Thrones traditioner borde det vara något de kan dra ut på. Så länge denna minderåriga dödsmaskin får stryka något av namnen från sin lista — det vill säga Cersei — innan seriens slut kan vi väl vara nöjda.

5. Jaqen H’ghar eller vad vi nu ska kalla honom

En sylvass diss ger en comeback i två benämningar, typ. Detta är alltså inte den Jaqen vi lärde känna i säsong två, utan bara någon som råkar gilla hans ansikte, vilket jag har all förståelse för.

Bubblare:

Doran Martell

Oberyns rullstolsbundna broder verkar vara en något mer samlad karaktär gentemot brorsan. Som prins av Dorne är han dess ledare, och hela kungariket väntar nu på att han ska agera. Med Cerseis dotter Myrcella — som Tyrion gifte bort i andra säsongen — strosandes genom olivträdgården sitter Doran på ett trumfkort, frågan är ifall han kommer utnyttja det. Förresten, har inte Oberyns älskare Ellaria Sand genomgått ett distinkt skifte i dialekt? Den nya rolltolkningen känns nästan som en skurkaktig nidbild av förra årets mer sympatiska livsälskare.

Postmortem:

Mossador

I Mereen fortsätter Daenerys att göra taktiskt dåliga val med att döda arbetarklassens representant i hennes råd — Mossador. Vi kan nog alla symptisera med den före detta slavens val att slå tillbaka mot de ägare som nu slaktar folk på gatorna i ett försök att återvinna makten och slavhandeln. Samtidigt måste Dany bevisa att hon kan leda ett folk — eller vad det nu är hon gör där — och lät en av sina soldater dekapitera Mossador, vilket ledde till en våldsam drabbning mellan samhällsklasser. Hektiska tider i Mereen, och fortfarande kan jag inte finna tid till att bry mig ett dugg om det?

Valar Morghulis:

• Avsnittet erbjöd även en subtil diss mot alla bokläsare från Stannis fru.
• Faktumet att Tyrion introducerade sexuella lustar till Podricks liv, tog han och Brienne ett steg närmare Sansa Stark…
• Sen ett flertal därifrån, konstanta motgångar verkar bli Briennes nya mantra. Dock kan hon fortfarande erbjuda några av seriens störst nagelbitare till actionscener.
• VI kan väl nästan anta att Lord Commander utesluter en framtid med Jon Stark?
• Detta avsnitt kännetecknar mer än någonsin tidigare att tv-serien och böckerna börjar gå åt olika håll, med samma slutdestination. Jaime och Bronns resa till Dorne är helt författad för serien, medan Sansa har tagit sig förbi alla publicerade sidor i böckerna. Det är minst sagt skrämmande tider för bokläsares, vars självgodhet och förakt riktat mot de icke invigda tv-tittarna nu kan slå tillbaka mot dem. Att de inte förutspådde detta, med tanke på George RR Martins förflutna som högst produktiv författare?

Läs även: tidigare recaps av Game of Thrones-säsongen.

På snart ett dygn har den senaste trailern till Star Wars: The Force Awakens setts nästintill 20 miljoner gånger. Känslor har flödat över, söderfarsor har sparkat barnen ur lekrummet för att gå loss med Star Wars-legot och någonstans planerar George Lucas lustmordet på Jar Jar Binks.

I efterskalvet av denna världsomspännande sensation kommer reaktionerna. Bland sociala medier finner vi kanske mestadels cyniska människors koleriska försök att hålla tillbaka de överflödiga känslorna av nostalgi, för en bitter tweet på 140 tecken är ändå allt. Men var sluter de fans som vill bada i hysterin och Millenium Falcon-replikor upp? Sen en tid tillbaka har de funnit ett hem på Youtube med egeninspelade reaktioner av populärkulturella bombslag. Star Wars är något nördkulturen vurmar för så självklar gick det att hitta en rad inspelningar bara minuter efter att den nya trailern offentliggjordes.

Något lite mer oväntat var kanske att Matthew McConaughey — ja jag talar om surferduden tillika romcom-skådespelaren vars återkomst till mer seriösa roller har hyllats de senaste åren — delade med sig av sin reaktion, vilket är något du lär se innan han försvinner in i ett svart hål igen. 

Det är ingen idé att dölja sitt förflutna, det finns inget att hymla om — en gång i tiden var jag världens största Star Wars-nörd, vilket kan leva kvar än idag. Den gamla trilogin öppnade inte bara upp en helt ny värld av färgsprackande ljussablar, antagonister med astmaproblem och ett överflöde av gulliga teddybjörnar. När jag satt inne i ett dunkelt rum hos några bekanta till min familj, med en lysande tv-skärm framför mig med de mytomspunna VHS-kassetterna rullandes, var det även en introduktion till filmens värld. Därifrån var det kört, Star Wars och film överhuvudtaget skulle bli en essentiell del av mitt liv.

Därför kan jag inte hjälpa att vara något naivt förhoppningsfull inför denna nya installation av filmer, även efter George Lucas maktgalna regim bakom kameran de senaste åren med Jar Jar Binks och allt vad det innebär. Men nog allt levde sjuåringen inom mig när de sände live ifrån Star Wars Celebration i USA tidigare ikväll. JJ Abrams som har regisserat The Force Awakens ställde upp på en en storslagen nördgalor till panel med nya och gamla ansikten, alla hoppfulla om att de inte kommer göra någon besviken. Efter att ha sett den nya trailern de introducerade är jag ännu naivt hoppfull, för en gammal nörd vaknade till liv. Ni kan ta del av den ovan och fortsätt sedan att scrolla, för jag har sammanfattat allt vi såg i detta smakprov, där fokuset är en specifik familj.
 

Efter första teasern som släpptes i november antog många att den ökenplanet vi såg var klassiska Tatooine, känd från gamla och nya filmer. Men Abrams gjorde det klart under kvällens panel att det handlar om en ny planet vid namnet Jakku. Med denna vy visar de prov på en sliten och åldrad värld, med kvarlevorna av en gigantisk rymdbatalj. Abrams mål verkar vara att åter finna den gamla trilogins magi — som Lucas tycktes ha glömt när han upptäckte CGI för några år sedan — och jag tror regissören i alla fall har funnit känslan av en värld sen längde levde i. Alltså inte en med plastiga animeringar och handelstransaktioner.

”The force is strong in my family” säger en röst jag skulle tro tillhör en åldrad Luke Skywalker. Från tidigare läckta konceptbilder verkar det dock inte vara han som åter stiftar bekantskap med farsans kvarlevor, utan en ny representant från den mörka sidan som vi snart får se mer av.

På tal om Luke, här har vi honom — kom igen, det är ett givet antagande — tillsammans med R2D2. Största om kanske enda besvikelsen med denna trailer är dock att vi inte fick se en glimt av Mark Hamill i sitt nyodlade Obi-Wan-esquea skägg. Inom sinom tid, antar jag.

Familj var temat, vilket får mig att tro att handen till vänster tillhör Leia och att det är Lukes klassiska ljussabel — förlorad i duellen med Darth Vader i Empire Strikes Back — hon mottar. Carrie Fisher verkar i alla fall inte ha klippt naglarna något suspekt såhär 30 år senare.

Här har vi alltså en av de nya karaktärerna: Poe Dameron, som skådespelaren Oscar Isaac själv kallade för ”the best freaking pilot in the galaxy”. Enligt snacket från panelen får han ett uppdrag av en redan nämnd prinsessa, vilket är en fin throwback till den första filmen.

Fler nya ansikten, i en något riskabel situation. Vi har Finn spelad av John Boyega, Rey som ryktas vara en i Solo-familjen med Daisy Ridley i rollen, och roboten BB-8 — som inte är CGI — vars framtid säkerligen är med i en del av den yngre generationen fans leksakssamlingar. Värt att nämna är att producenten Kathleen Kennedy under panelen fick frågan ”Vilken karaktär i Star Wars skulle du vilja spela?” var på hon svarade att det inte fanns många valalternativ, tills nu. 

Om vi kan förbise alla hyperboliska diskussioner kring designen på ljussablen har vi här filmens ondskefulla antagonist Kylo Ren. Mycket talar för att Adam Driver gav upp hipsterlivet i New York för denna roll, även den enligt rykten en del av Solo-familjen — vilket vore ett logiskt val att följa upp originaltrilogins patriarkala kamp med. Maskeringen antar jag är influerad av ett visst tv-spel.

Finn återigen i Stormtrooper-utstyrsel. När Boyega fick frågor angående detta under panelen kollade han nervöst på Abrams, som inte verkade alltför sugen på att delge information om huruvida karaktärens allianser ligger till. Men vi kan anta att Finn börjar som en del av Imperiet The New Order men inser snabbt att den där svettiga rustningen är alltför mödosam och moraliskt ifrågasättande.

Stormtrooper möter Boba Fett? Designen här är i alla fall varenda nörds dröm, och verkar vara där det gamla möter det nya Star Wars i ett perfekt utförande. Vem döljer sig bakom den chromade hjälmen? Få vet, men jag skulle gissa på Gwendoline Christie – ni vet Brienne från Game of Thrones — vars karaktär skall ligga åt den mörka sidan av spektrat.

Klassiska roller ombytta när Rey räcker ut en hjälpande hand till Finn. Tillsammans med öppningsklippet från förra teasern är detta nog min favorit av alla. De båda demonstrerar nämligen väl hur detta är en ny era för Star Wars. En där Lando Calrissian inte är den enda rasifierade människan i galaxen, vars kvinnliga representanter är upphöjt till något mer än en prinsessa i nöd. Inget illa mot Leia men med Ridley, Christie och Lupita Nyong’o ombord är det inte längre bara brittiska imperalistmän som styr detta rymdskepp.

Jag skrek, kanske kom det även en tår? Mer vill jag inte delge. Men se, Harrison Ford ler, den gamle smugglaren, och alla bittra fans vars hjärtan krossades med The Phantom Menace kan inte längre gömma sig bakom en fasad av cynism. Om det nu mot all tvivel fortfarande finns någon som vägrar låta den överväldigande känslan av nostalgiska barndomsminnen florera i den enhälliga Star Wars-hypen:

Åtta långa månader kvar till premiären och jag är mer än redo. Tonen och estetiken tycks vurma för den gamla trilogin, från en tid inom film då scenerier inte var något konstruerat genom en dator utan faktiskt äkta miljöer. Det är den rätta vägen att gå ifall man vill skänka nytt liv till en franchise många trodde var långt, långt ifrån levande. Efter de senaste åren med prequels kan mina känslor inte sammanfattas bättre än nedan med ett klipp från Brokeback Mountain, av alla filmer. Som sagt: en nörd har vaknat till liv. Frågan är om ens mina småbröder i åldrarna 8 och 9 år kommer kunna stå ut med mina hysteriska förväntningar inför denna film när vi ses nästa gång.