Det vore dåraktigt av mig och anta att ni inte har tröttna på vita grabbar rappandes över elektroniska beats. Dock känner jag att det är värt att göra ett undantag för den artist jag tänker introducera härnäst, som själv liknar sig med en kombination av Morrissey och Chief Keef — i en goth-kostym med The Cure-motiv om jag själv får tillägga något.

Adam Mcllwe har gjort musik sen en lång tid tillbaka med bandet Tigers Jaw, några emo-punkare från Pennsylvania som debuterade för nästan tio år sen. Numera satsar han dock på en solokarriär under pseudonymen Wicca Phase Springs Eternal. Men även ifall tiden med punken är förbi så lever arvet från emo-genren märkbart vidare med en röst vandrandes den där distinkta balansgången mellan knappt ansträngd och starkt passionerad — inte helt olik samarbetspartnern Spooky Black. Tillsammans med vännerna i kollektivet Thraxxhouse och gruppen Gothboiclique gör de en sorters musikalisk parafras på gångna årtiondens gothtrender med en stark influens av trap-musik.

På singeln Nightfall från kommande albumet Abercrombie & Me — en titel ett flertal svenskar lär missta för ett housealbum — blir Wicca Phases styrkor uppenbara. Den nästan cermoniella stämningen ackompanjerad av frenetiska synthar gör sig lika bra bland rosor och tända ljus på en kyrkogård som en euforisk trip genom ett skogsrave. Kort sagt: detta är musik att flexa hämningslöst till medan tårar rinner längs dina kinder med Tim Burtons Batman–filmer rullandes på den gamla VHS-spelaren.

Bild via HBO.

Med trailern till True Detectives andra säsong var det uppenbart: vi får den värld vi förtjänar. Det vill säga en blek sådan, fylld av själslösa blickar, poliser med dåliga alkoholvanor och rörliga posters. Men vilka hemliga budskap gömmer sig i denna bittra världsbild?

Jag stirrade in i Carcosas djup och fann svaren på de frågor ni ännu inte har hunnit ställa rörande den nya installationen av HBO:s hyllade men ack så omsusade antologi.  

We get the world we deserve. #TrueDetective pic.twitter.com/CFJuv00Nws

— True Detective (@TrueDetective) April 22, 2015

En eld tycks stiga — kanske från en tunna — under en bro. Vad mer kan där gömma sig? Många skulle kanske gissa på hemlösa människor då vi talar om en amerikansk storstadsmiljö, men jag vågar gå ännu längre och gissa på något övernaturligt i linje med serien — till exempel ett troll eller två, för om historien har lärt oss något är det där de hör hemma. Men eftersom glöd fyller luften i denna bild skulle jag kunna gå ännu lite längre och påstå att detta är hemvisten tillhörande något mer helvetiskt religiöst än sagostoff, det vill säga en demon.

Med rykten om satanistiska sexorgier — för det är ändå ett måste i en paranormal gubbdeckare — framstår inte denna teori som helt orimlig. Kommer Colin Farrell rulla genom helvetet likt en svettig snöboll med ett hagelgevär, iskall blick och glödande mustasch? Förmodligen. Kommer han även där finna Matthew McConaughey? Jag skulle anta det, tillsammans med en ny Cohle-monolog om synder och snoriga skitungar liknande denna: ”The world is constantly burning, but we have gotten so used to the sensation of the devils breath that we simply do not care about sins and judgement anymore. Instead man has turned into a thoughtless animal, ready to be burned like an ant by a snotnosed boy and his magnifier.”

We get the world we deserve. #TrueDetective pic.twitter.com/iTkuP2t04n

— True Detective (@TrueDetective) April 22, 2015

I True Detective leder alla vägar någonstans och ingenstans, verkar denna trafikerade bild antyda. Kanske kommer vi hitta The Yellow King denna säsong? Men mer troligt är att Taylor Kitsch har någon narkotikaförstärkt feberdröm om ett spaghettimonster som sedan leder utredning till ännu en parkvårdare med ett tveksamt förhållande till hygien. Alla vägar i True Detective leder någonstans, förutom till The Yellow King, det vill säga.

Denna affisch verkar även bekräfta att den andra säsongen av det bleka kriminaldramat kommer vara lika späckat med utdragna monologer och dialoger, under bilresor genom ännu blekare landskap. Återstår att se hur väl många sena kvällar med rött vin, kokain och Nietzche har influerat Nic Pizzolatto i författandet av dessa nihlistiska epos till road trips.

We get the world we deserve. #TrueDetective pic.twitter.com/joLQ4R5b1H

— True Detective (@TrueDetective) April 22, 2015

Okej, det här var knappast subtilt, någon kommer uppenbarligen att dö för sådant signalerar alltid kråkor — undrar hur tacksamma de är över att ständigt vara en metafor för döden? Uppenberligen lär detta bli mörkt, skrämmande och något vemodigt, vilket kanske inte är helt oväntat.  

Känner ni någon tvivel inför mina teorier? Kolla på premiärdatumet, 21 juni, även känt som dagen sommarsolståndet infaller. Dess betydelse? Ingen annan än att det är den tiden på året Illuminati samlas för satanistiska ritualer med en evighet av framgångar som sitt ändamål. Därmed är det bekräftat, True Detective säsong 2 kommer jump the shark när Farrell reser genom dimensioner till helvetet. Kom ihåg var du läste det först, jag precis som Pizzolatto har mina källor inom pentagram-rörelsen. För att parafrasera Rust Cohles lärdom, det handlar bara om att ställa de rätta frågorna — för i helvete. 

Något grundläggande för Twin Peaks distinkta atmosfär var alltid musiken. Vare sig Killer Bob strök längs träden i den dunkla skogen, Audrey Horne svävade över RR Diners golv eller det simpla mysteriet hur någon kan förvandlas till ett dörrhandtag — simpelt i den värld som är Twin Peaks det vill säga — så var alltid musiken essentiell. Medan kompositörer oftast erbjuder diegetiska stycken som sjunker in i bakgrunden för att därmed invagga oss i upplevelsen utan att katapultsera någon ur den, tog Angelo Badalamenti musikaliska attribut plats på ett unikt vis. Från ambienta och melankoliska synthtriumfer till frenetisk jazz med absurt yllande trumpeter — istället för att sticka ut och bli till något avskrämmande tillförde musiken perfekta ackord för den surrealistiska sträng David Lynch hamrade på. Musiken var precis som kultserien inte likt något annat inom tv.

Samarbetet mellan Lynch och Badalamenti tog dock sin början före den kulturella milstolpen bland Washingtons dimmiga berg — och skulle fortsätta långt därefter. Denna vänskap och samarbete härstammar från filmskaparens hyllade Blue Velvet, en film signifik för Lynch abstrakta stil. När han behövde någon som kunde ackompanjera den sömniga stadsidyllen där något hemskt vilade under ytan kunde han inte finna någon mer lämpad en Badalamenti. Deras samarbete är verkligen något säreget — vilket bakom scenerna material från Twin Peaks har bevisat — där en låt oftast tar sin börja med en illustrativ monolog från Lynch medan Badalamenti försöker finna noter perfekt för den excentriska regissörens ord på sin gamla Fender Rhodes.   

Med Blue Velvet fann denna duo även sin musa i Julee Cruise, en sångerska vars röst och utstrålning förkroppsligade de utomjordiska idéer Lynch kunde frambringa. Tillsammans skapade de låten Mysteries of Love år 1985, som agerade ledmotiv för filmens romans mellan Kyle MacLachlan och Laura Derns karaktärer. Från början skulle låten inte ens ha varit en del av filmen men när rättigheterna till Song to the Siren av This Mortal Coil visade sig för kostsamma valde Badalamenti att komponera en egen låt, med text av Lynch. Det stod därefter klart att de krävde en sång gastkramande förförisk och Cruise skulle visa sig vara det perfekta alternativet. 

Scen från Blue Velvet där MacLachlan förklarar sin kärlek för en viss Diane.

30 år senare står David Lynch mest erkända verk — Twin Peaks — åter på tapetern. Men som ett tillbakastudsande eko från förr kommer en ny tolkning av Mysteries for Love, likt en påminnelse om någon odödlig kraft hos kärleken eller bara faktumet att Blue Velvet är en fantastisk film och att Pabst Blue Ribbon är världens bäst öl — ”Heineken? Fuck that shit!” Även fast vi åter kan höra Badalamentis vida och fängslande synthar saknar vi denna gång Cruises röst, vilket inte borde chockera någon då de två har haft svårt att samsas igenom åren. Istället finner vi här Los Angeles synthpop-talang Kid Moxie vars närvaro fungerar som ett svindlande substitut med en mer samtida ton inte helt olik Megan James plågade stämma.

Låten släpptes i ny kostym för mer än en sex månader sen men har först nu blivit med musikvideo vars premiär ägde rum på Noisey tidigare idag. Drag synonyma med Lynch är markanta när Kid Moxie famlar genom susande vindar bland en ljusgläntande skog för att sedan upptäcka tryggheten i en biosalong tillsammans med någon typ av pseudo-Dale Cooper. Eftersom Lynch är en uppenbar influens kan ni ta för givet att de två karaktärerna inte sitter fastlimmade till sina stolar direkt, utan blir i slutändan själva en del av skådespelet de till en början endast bevittnad.

Likt en hel del annat i den metafysiska värld skapad av David Lynch, erbjuder videon fler frågor en svar. Gastkramande förföriskt är det hursomhelst och de två huvudrollerna gästas även av en något mänsklig nattfjäril, när en inte trodde att det kunde bli underligare.

Musiken svenska Korallreven står för känns som skapad bland nattliga scenerier, vilket är uppenbart med videon till låten Limitless. Tagen från höstens hyllade Second Comin’ finner denna energiska synthballad ett hem i en visuell tolkning anpassad efter de pasteller duon så väl bemästrar i sitt skapande.

Mörket har fallit när en tjej — vars vita kläder strålar i kontrast till den dunkla dimman — finner en av Korallrevens medlemmar att lifta med in till stadens centrum. Där förvandlas den lokala spelhallen med sprakande neoner till en tillflyktsort utan gränser för henne och vänner, medan kvällsluften fylls av cigarettrök och tveksamma substanser konsumeras. Musiken är en historia famlandes mellan storslagna triumfer och känslofyllda fall som — i André Jofrés medryckande regi — speglas av droger röda och förföriska likt dunkande hjärtan redo att krossas.

Bild via Marvel.    

En superhjältes tillvaro är oftast inte en enkel sådan och med superkrater kommer ibland även ett utanförskap. Detta är till en stor del ett essens vi finner i X-Men, vars historier om mutanter utstötta från samhället ofta har dragit paralleller mellan rasism och homofobi. Därför ter det sig endast logiskt att en av de första X-männen idag kommer ut som homosexuell. Det har tagit ett tag, vilket kanske bär på en symbolik i sig.

Sen 2012 har den unga originalkonstellationen av gruppen — bestående av Angel, Beast, Cyclops, Iceman och Jean Grey — befunnit sig i vår nutid för att konfrontera sina vuxna avbilder i följetongen All New X-Men. Omständigheterna är alltså även för serietidningsmått något unikt när författaren Brian Michael Bendis med senaste numret släpper en nyhet med potential att bli väldigt omtalad inom nördkretsar: Iceman är gay.

Valet att delge detta var dock varken alter egot Bobby Drakes eller författarens egna egentligen. Medan nyheten läckte under natten till Bendis stora besvikelse var det Jean Grey som i serietidningen nystade fram sanningen på ett något moraliskt ifrågasättbart vis genom att läsa Icemans tankar, och därmed finna svaret på något fans har spekulerat kring sen länge. Teorierna inspirerade till och med en scen i filmen X-Men 2 där hjältens föräldrar undrade ifall han inte kunde vara ”lite mindre mutant.”

En del frågor kvarstår dock, som huruvida Iceman kommer konfrontera den äldre Drake med detta eller ifall konservativa fans kan överleva avslöjandet — de har inget vidare facit när det kommer till för dem kontroversiella ändringar. Men samtidigt är det uppenbart att Marvel som förlag har börjat ta ansvar efter kritiken de har fått genom åren angående hur serierna inte motsvarar samhällets mångfald. Sen länge har vita manliga superhjältar varit normen, som numera utmanats av kvinnliga karaktärer medan Captain America och Spider-Man nyligen lämnade över ansvaret till sina rasifierade jämlikar. För tre år sen kunde vi även läsa hur världens första öppet homosexuella hjälte Northstar gifte sig — förr var han docl förälskad i ingen mindre än just Iceman.