Med låtarna Michelle och 2013:s Ocean etablerade 1987 sig som en av svensk musiks mest intressanta tillskott förra året. De drömliknande landskapen ackompanjerade av hjärtskärande texter hintade om att sångaren och producenten Victor Holmberg besatt något förankrat i den svenska popsjälen, samtidigt som de melankoliska synthmelodierna yttrade någonting större än så.

Med Michelle musiksatte han sommarnätter doftande av en soluppgång gläntandes mellan träden. På Ocean färdades han på stormande hav, en vacker bild fångad i en blåst av ångest. Nu när han släpper debutalbumet Härskarkonst är frågan uppenbar: var skall han ta oss härnäst?

Här gör 1987 det uppenbart att han inte tänker försumma ett vinnande koncept. Ljudbilden är väldigare än någonsin tidigare, en vid plattform för trummor filtrerade genom reverb och ekande falsetter i periferin. Holmberg låter sedan sin röst blandas ut i detta sceneri, pendlandes mellan pianon, saxofoner och synthlager. Risken finns där att vi någonstans förlorar honom, men med konsten att få igenkännbara historier om förhållanden som gick åt helvete att kännas mer personliga än många andras blir sångarens sårbarhet en vi omfamnar. Musik för tårar och dans, ångestladdad men euforisk, denna ständiga kontrast är i londonsvenskens regi ett samtida soundtrack för En (tidslös) Kärlekshistoria.

1987 är måhända uppe bland molnen med drömmar om att växa upp. Men när han sjunger Hej då står det klart att jag aldrig vill se denna artist försvinna, ärligt, sällan har jag fallit så hårt för ett svenskt album. Låt oss därför åter trycka på play och återgå till den övre stratosfären.

Våren har måhända nått Sverige men i den tillsynes idylliska staden Twin Peaks är kylan påträngande. Upprörda röster har under den senaste månaden ljudit sen det blev klart att David Lynch framtid i den mytomspunna kultseriens återkomst var oklar. Nio avsnitt är författade men budgeten den excentriska filmskaparen önskade ville inte Showtime erbjuda vilket ledde till en offentlig distansering från projektet.

Men efter ett fanatiskt kampanjande från fans och förhoppningsfulla skådespelare börjar kanske även tysklönnen få vårkänningar. Den etablerade fansidan Welcome to Twin Peaks rapporterade nämligen igår att hoppet är det sista som överger en, även om vi alla verkar vara något förlorade i The Black Lodges metafysiska mardröm. Dana Ashbrook — mer känd som den knarklangande fotbollsspelaren Bobby Briggs — medverkade nyligen vid en panelmässa i Belgien och lät något förhoppningsfull. Dana som är klar för att återvända till sin ungdoms glansdagar försäkrade där fans att Showtimes förhandlingar med Lynch har återupptagits och att chanserna just nu är ”50/50.”

Det är knappast tillfälle att ta fram kaffe och donuts för att kicka igång firandet, men hängivelsen från Showtimes sida är lovande. Jag är dock fortfarande osäker ifall nio hela avsnitt regisserade av Lynch är nödvändigt för ett respektfullt återbesök på RR Diner.

Med det sagt är Dana Ashbrooks övergång från sockersöt badboy till åldrad silverräv något bedårande eller — i Twin Peaks-sammanhang — rätt skrämmande?

Bedårande:

Skrämmande:

Bild via Expressen.   

Det var under gårdagen skådespelaren Josefin Ljungman la fram bevis på den etablerade — men oftast obemärkta — misogyni som existerar inom filmvärlden. I ett Facebook-meddelande från en manlig regissör som Ljungman valde att anonymisera beskriver regissören hur han skulle vilja spela in en naken och Clockwork Orange-liknande scen med henne i, för att sedan avsluta meddelandet med att glatt förklara hur han alltid har velat ha sex med henne.

Tyvärr är jobberbjudanden av denna sort inom filmbranschen inget nytt, vilket Ljungman bekräftade när Expressen intervjuade henne. Denna bittra sanning lyfter även en ny tumblr fram, där vi bland annat finner redan nämnda förslag. Det var efter att en nyligen offentliggjord studie illustrerade hur förlegade könsroller inom Hollywood fortfarande höll tillbaka kvinnliga filmskapare som några intiativtagare startade Shit People Say To Women Directors. Personerna bakom bloggen är anonyma men identifierar sig som kvinnor inom film och delar genom tumblrn dussintals — minst sagt bisarra — historier från andra kvinnor i samma position.

Det är ett deprimerande bevis — ackompanjerat av tumblr-vänliga gifs — på den uppenbara sexism som ofta reflekteras i eftertexter, intervjuer och Hollywoods historia.

Läs även: Femtio filmer av kvinnor som aspirerande filmskapare måste se. 

Maktspelen fortsätter, nu även med en religiös spelare. Andlighet, före dettingar och uppoffringar fyllde ett nytt avsnitt av Game Of Thrones där det blev uppenbart att insatserna har höjts.

Medan Jon Snow tar kontroll vid muren gör Cersei sitt bästa för att erhålla makten i Kings Landing. Men är en allians mellan Ramsay och Sansa — det vill säga The Roose is Loose och Littlefinger — ett hot alla sju kungariken lär känna av? 

Power Ranking:

1. High Sparrow

För att vara ledaren för en extremistisk gren inom Westeros största religion framstår High Sparrow som en ganska sympatisk karaktär. Medan somliga i huvudstadens slum vandrar i trasiga skor väljer denna herre inga alls medan han serverar mat till de fattigaste. Men är detta en allians en något desperat Cersei Lannister kan lita på? Nog för att High Sparrow har en bra offentlig persona — även pr-byråer tycks ha funnit ett intresse i medeltida religiösa rörelser — men samtidigt springer den f.d. drottningens kusin tillika gamla älskare runt i Kings Landing med mord i blicken på sin påves kommando. Om dessa sparrows nu till exempel skulle ha ett bankintresse lika korrupt som Vatikanstaten gör Cersei bäst i att införskaffa en kopia av Gudfadern 3, den överlägset sämsta filmen i trilogin, men samtidigt den bästa inblicken i hur religiösa och vinstdrivna organ hanteras bäst.

2. Margaery Tyrell

Veckans andraplats härstammar även den från Kings Landing, och är en rätt given sådan. Medan religiösa ledare smider planer i det dolda är Margaery kanske Westeros största stjärna, med ett bröllop som inte slutade i ett blodbad, en bedrift om något. Den nyblivna drottningen tycks ha en nyfrälst konung kring sitt lillfinger, med en hemlig agenda Cersei verkar ha fått vittring av, vilket helt uppenbart skapar oro. Förresten, den rätt spydiga kommentaren från Margaery om Cerseis alkoholvanor? Ifall Twitter lanserades i denna fantasyvärld har vi nog funnit subtweetsens matriark, men jag antar att de sju kungarikens drottning duger gott och väl.

3. Ramsay Bolton

Faktumet att den före detta oäktingen Ramsay erhåller — efter Joffreys död ohotad — titeln som Game of Thrones största sadist blev precis ännu jobbigare. Ett giftemål med nya Goth-Sansa innebär att han blir en av Nordens mäktigaste, som om män med makt inte vore en dålig idé redan — speciellt i Westeros. En del av er skulle kanske vilja hävda att detta även är en vinst för Sansa, men ärligt talat, minns ni Theons tredje säsong? Faktumet att D.B. Weiss och Dan Benioff är tv-världens största sadister gör mig något orolig.

4. Arya Stark

Det känns betryggande att Arya inte behöver tillbringa hela säsongen med att glo på den där dörren i alla fall. Med tanke på att hon är tämligen ensam i Braavos ser jag gärna att narrativet löper i en något högre takt — vilket tyvärr inte är synonymt med Game of Thrones.

5. Qyburn

Så denna gamla läkemästare är alltså en svartklädd Victor Frankenstein i backslick? Såld! Kings Landings största skvallerbytta Varys har kanske övergett landet, men samtidigt tror jag på Qyburn som en formidabel ersättare.

Bubblare:

Jorah Mormont

Nog visste vi alla att eremit inte är någon livsstil för Lord Friendzone, bordeller gör ju knappast något för denna hopplösa romantiker. För visst kan vi väl ändå anta att med ”drottning” menar han Daenerys? Ja, det kan vi nog allt göra.

Postmortem:

Janos Slynt

Den största skitstöveln vid muren förlorade sitt huvud, och vilken symbolisk död det var. Ingen har väl glömt att Jon Snow är Ned Starks oäkting till son med en slående likhet, men vad en del kanske inte minns är att Janos Slynt var en av de som förråde seriens första — men långt ifrån sista — protagonist under en dramatisk scen i första säsongen. Med det sagt var de enda tårarna spillda över denna bortgång av lycka och rättvisa, en något poetisk sådan.

Valar Morghulis:

• Många fans har saknat Jaqen H’ghar, samtidigt har en del ännu inte släppt Aryas första mentor.
• Flera fans har även påpekat att detta var första gången vi såg en karaktär av asiatiskt ursprung i Game of Thrones, om vi inte räknar med gången Oberyn kom ut som en av Jaqens ansiktslösa polare.
• Detta avsnitt erbjöd även några fantastiska vyer: exempel ett, exempel två.
• På tal om Brienne så tycks hon bara välja ett omöjligt uppdrag efter ett annat. Först planerade hon att rädda Sansa, för att sedan sätta siktet mot Stannis huvud och för att toppa allt ska hon även lära Pod att fäktas? Naiviteten.
• Sansas giftermål med Ramsay är måhända den största ändringen hittills från böckerna. Ett flertal gifs börjar sakta men säker förlora sina relevans.
• Tre avsnitt senare, och jag vågar nästan konstatera att detta är den starkaste starten av alla säsonger? Att inkludera den fjärde vore dock inte rättvist eftersom den — till skillnad från andra säsonger — tar sin början halvvägs igenom den tredje boken.
• Viktig fråga: är jag den enda som ser Jon Snow och Stannis som ett potentiellt radarpar? Så gulliga tillsammans!
• Angående kränkta bokläsare:

OH!!! THAT EXPLAINS IT #NOONEUNDERSTAAANDS #GAMEOFTHRONES http://t.co/tCD3AWXR3N pic.twitter.com/IbgIYItQFE

— AngryGoTFan (@AngryGoTFan) April 27, 2015

Minns ni Johnny Depp? Flickidolen Gilbert Grape som på senare år blev erkänd som en skådespelare med kapaciteten att förkroppsliga alla möjliga roller. Det började med nedsupen pirat och slutade med tveksam indian. För att fatta mig kort: karriären har mått bättre för en Jack Sparrow på ändlöst djupt vatten.