Veckans singel

Om du av någon anledning har gått i blindo under sommaren så hade svenska Dim Out kanske årstidens mest underskattade plåga med Förort. Den svengelska romantiseringen av allemansrätten gick i alla fall rakt in i mitt hjärta med den visuellet färgglada musikvideon och därför är jag lycklig över att Norrköping-sonen nu har en singel för hösten. Hurricane – denna gång helt på engelska – är ett gitarrdrivet soulstycke och perfekt soundtrack för höstlövens ankomst. Håll utkik, för en fullängdare från den svenska soulens mest spännande uppstikare är snart här och jag kan knappt vänta. 

Veckans musikvideo

En ny musikvideo från Grimes är alltid en ny musikvideo från Grimes. Den kanadensiska drottningen av obskyr men medryckande electropop lyckas alltid imponera med cinematiska tolkningar av sina låtar och denna för senaste singeln Go är inget undantag. Gör dig redo att tappa andan när hon än en gång drar sitt svärd i ett häpnandsväckande – Dune-esque – landskap för att sedan teleporteras till en hypnotiserande ravemiljö. De två skådeplatserna är i alla bemärkelser bådas kontraster men fungerar fantastiskt tillsammans i en fängslande symbios.

Veckans remix

Hallå, hörni! P Diddy har remixat Smashing Pumpkins! Va? Ja jag vet att det kanske är svårt att ta in men samarbetet såg säkerligen mer logiskt ut år 1998 då Sean Combs gick under namnet Puff Daddy och erövrade topplistorna medan Pumpkins var giganter inom den alternativa rocken. Så någon skivbolagspamp ansåg att en remix av låten Ava Adore var helt logisk marknadsföring. I slutändan släpptes inte hiphop-gigantens tolkning men nu 16 år senare – i och med släppet av albumet Adores gigantiska nyutgåva – kan vi äntligen höra den. Remixen är i retrospekt kanske något galen men tycks ändå ha åldrats med förvånandsvärt mycket värdighet. Här är originalets melankoliska gitarrtoner frånvarande när storslagna strängar och bombastiska trummor istället tar över. I slutändan saknas dock det allra viktigaste; en vers från Puffy själv.

Veckans sitcom

Som att Weezer-frontmannen Rivers Cuomo inte redan hade ett fiktionellt klingande namn så kommer nu hans collegeliv bli till en tv-serie. Efter att bandet rönte enorma framgångar med debuten The Blue Album valde sångaren att ta ett steg tillbaka och började studera vid Harvard sporadiskt fram till 2006. Denna historia är inspirationen bakom DeTour, en serie från Psych-skaparen Steve Franks där vi kommer få följa en karaktär baserad på Cuomo. Fox har begärt en pilot och verkar rätt säkra på att den kommer ge upphov till minst en säsong av ett drama á la Undeclared med lättsmälta rockackord.

Tidigare i veckan nådde HBO-serien True Blood sin ände med ett avsnitt universiellt hatat av fans. Denna allegori över den amerikanska gay-rörelsen mötte ett minst sagt underligt slut, något vi alla säkert hade förutspått sen de AIDS-bärande vampyrerna började duellera i glasburar; eller var de i säsong fyra när Sookie fick bekämpa trolliknande féer? Helt ärligt, jag vet inte. En sak är jag dock säker på; denna blodsugande såpopera är inte ensam om detta öde. Därför valde jag att samla åtta av tv-historiens kanske sämsta serieavslut. Lost är självklar på listan men har du hört historien om St. Elsewhere?

Arkiv X

I en tid långt före John Cusack flög fram längs gatorna i filmen 2012 lyckades Arkiv X ta död på all historieberättande potential mayaindinerna hade att erbjuda. Men var gick det egentligen snett för serien? Var det när David Duchovny – i den essentiella rollen som Fox Mulder – lämnade efter säsong sju? Eller sköt konspirationseposet sig själv i foten med 1998-filmen Fight For The Future, som många anser hade kunnat blivit ett passande avslut på seriens utomjordiska mytologi. Fansen lämnades istället med ett klichédrivet narrativ kring supersoldater, jordens undergång samt hjältarnas anatagonist CSM i full grottmansmundering – av någon oklar anledning. Men vad var sanningen där ute? Jag har ärligt talat ingen aning.

Lost

Från ett omdebatterat avslut till ett annat, det är om vi skall tro Losts skapare i alla fall som envisas med att några faktiskt gillade den teologiska u-svängen till sista avsnitt. Men när The End väl hade sänts överöstes de med hat från minst sagt upprörda fans, dömda till ett liv i osäkerhet. Vad var mysteriet bakom siffrorna? Vad gjorde Walt speciell? Helt ärligt var de döda hela tiden eller vad? De detaljfixerade teoretikerna lär aldrig få några riktiga svar men de kan säkerligen såga finalen till fotknölarna om du ber dem.

Prison Break

En serie vid namnet Prison Break skulle aldrig ha brutit sig ut ur fängelset från första början, var inte det en självklarhet? Att de sedan dödade Peter Stormare gjorde knappast något bättre.

St. Elsewhere

Sjukhusserien St. Elsewhere gav världen två gåvor; Denzel Washington och förmodligen det mest bisarra bokslutet av alla. Författarna verkade ha gått in och passerat igenom väggen ett flertal gånger i sina försök att författa det sista avsnittet. Någonstans måste de ha gett upp, tagit till droger och helt plötsligt var 6 säsonger av drama endast en autistisk pojkes fantasi.

Seinfeld

För att vara världens mest revolutionerande sitcom om absolut ingenting lyckades Seinfeld avrunda på en tämligen bitter not. Idéen bakom avsnittet – att en rad ansikten från förr skulle möta gänget i en rättegång – var god men bar med en alldeles för seriös ton. Att få se våra hjältar möta ödet de kanske förtjänade var aldrig något publiken efterfrågade vilket ledde till ett kallt mottagande. Chockerande nog låg medskaparen Larry David bakom manuset; en synd han skulle gottgöra i sin egen serie.

Dexter

Tänk att Dexter under sina bästa år nominerades till hela 25 Emmy-priser. Men när Tom Hanks schizofrena son väl introducerades var det sen länge försent. I seriens sista scen emigrerade protagonisten till naturen och blev en skogshuggare; ett öde seriens skapare James Manos Jr. nu lär dela med den samvetsburne seriemördaren.            

How I Met Your Mother

När det kommer till lättsmälta sitcoms tar kanske How I Met Your Mother priset. Denna blandning av skämskuddeladdade anekdoter från Ted Moseby och sexistisk dynga från alla tonårskillars idol Barney Stinson fallerade i en travesti till sista avsnitt. Ted fann tillslut morsan och några minuter senare hade cancern tagit hennes liv. Varför någon ens utsatte sig för denna deprimerande upplevelse var en fråga många önskade de kunde besvara, speciellt när det blev klart att den framtid Bob Saget existrerad i inte var en postapokalyptisk robotdiktatur. Min sista önskan var ändå att sexleksakerna skulle vända sig mot Barney men man kan väl inte få allt här i livet.

Alf

Det är nästintill omöjligt att minnas 90-talet utan att Alf kommer till tankarna. Denna utomjordingen kraschlandade på jorden och fann en plats i mänsklighetens hjärta. Under hela serien försökte han finna en väg hem och när sista avsnittet väl sändes verkade han ha lyckats; dock kom regeringen emellan i sista sekunden och vi hörde aldrig av den älskade utomjordingen igen. Ett rätt deprimerande slut för en barnserie, inte sant?

Stackars Alf. Förresten låt oss inte heller glömma den svenska bubblaren Tre Kronor!

Den svenska stoltheten och tillika mysteriet jj släppte nyligen sin andra fullängdare V. Ett av spåren som lyste allra starkast på deras stjärnhimmel av genreöverskridande pop var Inner Light och passande nog har fågelsången nu fått en musikvideo. Den visuella tolkningen är dock något mer avskalade i jämförelse med deras tidigare när vi får följa flickan Lexis resa genom den svenska skogen. Den vemodiga samt innerligt genuina närvaron i duons dansanta musik ekar här i takt med varje danssteg och blir i all sin anspråkslöshet ändå en storslagen hyllning till naturens omgivning.

Med videon finns även ett brev – troligen skrivet sångaren Elin. Hon berättar historien om hur de träffade Lexi samt hennes mamma som sorgligt nog gick bort efter musikvideons inspelning. Berättelsen blir till en epistel i jj-typsnitt och avslutas med orden att verket är dedikerat till oss alla och våra inner lights. Så jag antar att det – med den annalkande hösten – inte finns ett bättre tillfälle än att drömma sig bort och finna det inre ljuset.

Vad är egentligen mest överraskande? En remix av Chris Brown – Loyal från Växjö eller en tv-spelsinfluerad låt från Japan? Okej svaret är kanske rätt givet men det gör inte den här veckans installation av BeatGenerationen mindre värd för det; speciellt när två av mina absoluta favoriter än en gång idgar synthmagi, ni hör det hela nedan.

Förra fredagen prisade jag Child Actors nya låt Never Die som veckans bästa singeln och nu har deras ständiga samarbetspartner Blue Sky Black Death gjort en fantastisk remix. Originalet kunde liknas med en drömliknande molnfärd och nu har producentduon skruvat ner pitchen men samtidigt lagt i en desto högre växel, likt en musikalisk illustration av hur våran atmosfär överges för kosmos oändlighet. Tankarna går även till de mer tveksamma svartklubbarnas dansgolv när små beståndsdelar av den tidigare synthkollektionen här blandas ut med ett storslaget ensemble; resultatet blir en minst lika eskapistisk flykt, med några doser av euforiska droger. 

Det går knappast att klanka ner på Chris Browns låt Loyal för att ha något annat än ett medryckande beat; samtidigt som sexismen i refränger är något skrämmande, speciellt när den yttras av ärkesvinet Brown. Svenska çVRL lyckas hantera båda dessa hinder väl med sin remix av pop-hiten. Med ett mer tillbakalutat tillvägagångssätt byts de roterande bubbelgumtuggande syntharna ut mot en tät dimma till atmosfär. Men hur var det med refrängen? Ja den är knappt närvarande vilket gör det hela till en fenomenal samt lättsmält lyssning. Från detta till trap och techno, producentens Soundcloud har mycket mer att erbjuda.

Den kanadensiska producenten Ryan Hemsworth verkar ständigt vara någon annanstans än i hemlandet; ändå har hunnit stifta bekantskap med en rad mindre kända nykomlingar genom Soundcloud. Under gårdagen presenterade han senaste samarbetet med en av dem; japanska Tomggg. Under låten Cream Soda blir det stegvis mer och mer uppenbart hur de båda delar en passion för gamla Nintendo-soundtracks vilket gör det hela till en minst sagt färgstark produktion med Super Mario-doftande ackord; vår spelbloggare Michael Gill vet säkerligen vilket spel de egentligen härstammar ifrån. Något säger mig hursomhelst att människorna under hans Japan-turné i oktober kommer älska denna låt.      

I en värld där spoilers är mer fruktade av tv-tittare än ett katastrofalt serieavslut (uppenbar referens till True Blood) kommer jag göra något vågat och ignorera denna fobi helt. För nyheten nedan berör nämligen avslutet på en av världens mest populära serier vars slutscen chockerade en hel nation; The Sopranos. Nu – över sju år sen sista avsnitt – har vi nämligen fått något av ett svar på vad som egentligen hände när tv-skärmen blev svart.

Till ytan var serien om den deprimerade maffiabossen Tony Soprano en av 2000-talets bästa tv-serier och gangsterskildringar, men där under vilade något mycket mer. Skaparen David Chase tog sin anti-hjälte till protagonist på en resa genom det psykologiska spektrumet med drömliknande berättarmetoder vilket var ett minst sagt nyskapande narrativ. Därför är det – i efterhand – inte någon överraskning att han valde och göra sista scenen av sitt magnum opus så pass konturlöst.

Ni minns säkert hur det hela utspelade sig – ni har måhända även läst teorierna. Tony sittandes på en restuarang inväntandes sin familj, skildrat främstur främst två perspektiv; ett utöver hela lokalen och en ur gangsterbossens egna ögon. I ögonblicket då alla antog att den sista familjemedlemmen – dottern Meadow – steg innanför dörren reste Tony på huvudet och där nådde allt sitt slut, tv-skärmarna blev svarta, musiken dog och missnöjet från över 11 miljoner amerikanska tittare ekade från kust till kust.

Så vad hände? Var det till exempel den mystiska mannen i Members Only-jackan som vandrade ut från toan och knäppte Tony likt något taget ur Gudfadern? Detta mysterium har spökat bland dedikerade fans tankar sen det sändes och även så David Chase vars hängivenhet till att hålla käften nu har nått bristningsgränsen. I en nyligen publicerad artikel av hans vän – samt författare – Martha P. Nochimson ger hon oss svaret många har längtat efter.

”Nej det gjorde han inte” är svaret, i äkta Chase-manér då Nochimson aldrig specificerade hur frågan ställdes. Galna teoretiker kan säkert finna ett pussel av ledtrådar i den överflödigt långa artikeln men i slutändan verkar vi ha fått ett svar.

Vi lämnas i alla fall med antagandet att Tony faktiskt levde vidare, eller som många har spekulerat; redan var död. Karaktären verkade alltid dömd till att upprepa sina misstag, att aldrig kunna släppa taget om det kriminella livet. Många skulle även vilja påstå att den ikoniska restaurangscenens klippning var medvetet kittlande paranoid för att ge oss känslan av att något skulle hända; att något måste ha hänt. Men kanske var Tony Sopranos absolut största straff värre än döden själv? Straffet att vara just Tony Soprano, ett liv där du ständigt behöver blicka över axeln efter alla världens Members Only-jackor.

Om du nu skulle vägra att tro på mig eller Nochimson så finns det – tur nog – över 20 000 ord att förlora sig i signerat en författare säker på att tv-världens största maffiaboss tog sitt sista andetag till Journey – Don’t Stop Believing.