Sommaren har börjat gå mot sitt slut när augusti räknar ner sina dagar och den annalkande hösten kryper allt närmare inpå våra medvetanden. Med det sagt finns det inget bättre tillfälle än BeatGenerationens återkomst efter ett uppehåll under sommaren. För er som har missat är detta segmentet där jag varje vecka lyfter fram musikaliska verk som låter producenten skina likt instrumentaler och remixer. Så låt oss nu glömma de senaste månadernas radioplågor och istället välkomna det dansanta vemodet.

Cyril Hahn – Open feat. Ryan Ashley

Under de senaste åren har namnet Cyril Hahn blivit synonymt med briljanta interpretationer av moderna pop och RnB-låtar. Han härstammar från Schweiz djupaste housegrottor och trädde fram på andra sidan Atlanten under Kanadas hiphop-renässans. Nu är han åter tillbaka med en ny låt och de som håller hans remix av Solange – Losing You nära hjärtat lär bli lyckliga då detta tillskott flöder i samma ven. Open med Ryan Ashley har en ljudbild som tycks bygga upp den färggladaste av mörka skogar där blixtrande varelser trippar fram likt strobes på fötter. När orden ”my heart” väl börjar eka bland träden har skuggornas väsen redan förtrollat dig och då verkar en flykt allt mer avlägsen, om du någonsin skulle vilja det vill säga.

Mila J – Smoke, Drink, Breakup (L-Vis 1990 Remake)

RnB-sångerskan Mila J:s singel Smoke, Drink, Breakup var en tämligen ljummen historia i genrens mest klassiska manér som inte alls fångade den dramaturgi titeln utlovad. Tur nog är dramatik nyckelordet när producenten L-Vis 1990 remixar låten. Den väntade känslostormen efter en blandning av rökbara droger, alkohol och traumatiska förhållanden fångas här perfekt genom allt från en tung basgång till ett klockspel smygandes längsmed nytolkningens interiör. Att alla synthar sedan spelar sin roller fenomenalt är väl väntat när vi talar om en av grundarna bakom det inflytelserika skivbolaget Night Slugs. Vill du höra mer från L-Vis – vilket jag antar – rekommenderas denna nattliga kärleksförklarning till Sade.

Cliff Martinez – The Knick OST

När jag förra veckan skrev om den nya tv-serien The Knick prisade jag främst musiken vars malplacering fångade den smutsiga början på 1900-talet likt inget annat. Bakom detta soundtrack finner vi Cliff Martinez; känd från sin tid i Red Hot Chili Peppers och andra musikaliska bidrag till filmer som Drive. Delar av hans ambienta synthunder finns nu att streama här och ifall det inte är nog att övertyga dig om att The Knick är en serie värd att följa, ja då vet jag inte vad. Det finns nämligen inte mycket i tv-väg just nu som kan toppa en injicering av medicinsk kokain mellan tårna till ovanstående låts klimax. Det där var i övrigt en scen från serien och inte en uppmaning till bruk av narkotika även fast denna musik säkerligen skulle göra sig passande i såna sammanhang – tror jag.

Om det är något amerikansk tv har en fallenhet för så är det realityserier. Vi kan kanske skryta om Robinson men jänkarna har tagit genren till nya höjder sen MTV började sända allt annat än musik. Resten av landets tv-bolag upptäckte efter ett tag att det fanns en målgrupp utanför de som endast suktade efter spritdränkta fester längs med New Jerseys kust, vilket bland annat skulle leda till skapelsen av pawn shop-serierna. Att pantsätta värdesaker verkar ligga USA varmt om hjärtat då serier som Pawn Stars har gett upphov till ett dussin spinoffs och även denna parodi från Emmy-galans huvudsponsor Audi.

Här kan vi se den älskade Breaking Bad-duon Bryan Cranston och Aaron Paul försvinna in i rollerna som de två sliskigaste pawn shop-ägarna ni kan tänka er. Kunden för dagen? Ingen mindre än Julia Louis-Dreyfus – alltså Elaine i Seinfeld och inte huvudrollsinnehavaren i Breaking Bads gatewayserie Weeds. På grund av ekonomiska svårigheter – blue meth är förmodligen inte involverat – har hon valt att vinna lite pengar på sin ärade Emmy-statyett och hamnar i två s k ”white trash”-nidbilders blickfång. Om någon, mot förmodan, kan motstå charmen dessa tre bär på finns chansen att sketchen på sina 6 minuter blir något långdragen. Men misströsta ej, när färgskalan bleknar minns vi hans namn; ja, Buzz Jackson, ni vet.

Tidigare idag skrev jag om techno-anarkister och nutida filmskapares största utmaning; att avbilda en sms-konversation på film. Det är därmed nästan skrämmande passande att trailern till Jason Reitmans nya film Men, Women & Children har landat. Den tillsynes genomdeppiga filmen tycks nämligen helt fokusera på sorgsna människor och deras mobiltelefoner. Finns det ett sociologiskt budskap gömt där i? Ja något lurar under ytan allt.

Hurvida filmen endast kommer skildra Adam Sandler och en rad andra tysta skådespelares uppgivna mimspel är än så länge okänt. Men min bästa gissning är att vad vi har framför oss skulle kunna vara århundradets mest genomtänkta skämt. Detta är inte din emotionella uppföljare till Punch, Drunk, Love eller Reign Over Me; efter 15 minuter in i filmen kommer det gå upp för oss att detta är ännu en av Sandlers urbotade komedier när han dumpar mobilen, rakar av skägget och ger sig ut på stan med bästa polaren Kevin James. 

Pruttskämt? Självklart, där har vi hela twisten! Den gamle Happy Gilmore-skådespelaren kommer göra sin komiska entré med en lättnad av gaser och en blick som säger att allt är bra igen. Alla oförståndiga föräldrar i publiken – naivt troendes att det var en barnfilm från första början – lär brista ut i jubel, för inget barn skall behöva upleva det tillfället då Adam Sandler väljer ”accept” på en eskorthemsida. 

Okej min teori är kanske lite orimlig då Jason Reitmans katalog inte direkt ger antydan av att ännu en Grown Ups är i görningen. Kulissen för detta komiska magnum opus tycks inte heller vara så värst exotisk – vilket är ett krav när Sandler gör komedier nuförtiden. Men kanske slår David Spade en glasflaska över sin polares huvud och sätter honom på ett plan till Madagaskar? Det låter inte helt otroligt och jag om någon ser faktiskt framemot detta spektakel vars premiär är beräknad till den 17 oktober. Sen om recensionerna skulle säga emot allt det jag just har skrivit; kom ihåg att de är lika köpta som popskribenter.

Nej jag vägrar Sandler.

Film- och tv-branschens försök att anpassa sig till modern teknologi har inte alltid varit smärtfria – något 90-talet är ett bevis på. Främsta exemplet jag kan minnas är tv-serien Arkiv X:s första säsong och avsnittet Ghost in the Machine där agenterna bekämpade ett blodtörstigt operativsystem. Författarna bakom avsnittet visste helt klart vad de höll på med när de valde att uppfinna lite ny slang för datanördar likt ”electro-wizards” och ”techno-anarchist”; dosen cyberpunk nådde därmed hyperboliska nivåer.

Men det var dåtiden och dagens filmskapare har en helt annan utmaning – de där jävla mobiltelefonerna. Bästa sättet att döda en suspensfull scen? Låt kameran byta fokus till mobilen, för det finns inget annat som skriker dramaturgiskt inkorrekt än lite läsning medan en modern tappning av valfri skräckikon kryper längs med väggarna.

Tur nog har vi pionjärer likt BBC:s Sherlock som gör för sms-konversationer vad The Net gjorde för internet 1995. Den brittiske tumblrdrömmen till detektiv är inte heller ensam och för att sammanfatta de moderna framstegen – samt felstegen – har vi den alltid lika fantastiska Tony Zhou vars nya videoföreläsning är en våt dröm för alla techno-anarchists. Det är viktigt att vi tar del av hans studier och även ser till att de lever vidare för framtida generationer. Begrav dem i jorden eller sänd upp dem i rymden för en sak är säker ifall den värld vi idag känner når sin ände – föredragligen genom ett datorsystem a la Skynet; de efter oss behöver inte en till Michael Bay.

Ja jag är medveten om att Göran Hägglund har blivit tårtad men jag tänker avbryta detta politiska tumult med en påminnelse om att det finns mer i världen än en valrörelse fylld av bakelser. Medan vi har sovit upplevde människorna i staden Ferguson, USA en av sina värsta nätter sen mordet på Michael Brown, den 18 år gamla pojken som sköts ner tillsynes oprovocerat av en polis förra helgen. Under natten var återigen den militärbepansrade poliskåren igång när de bemötte demonstranter med klassisk polisbrutalitet i form av gummikulor och tårgas – något vådligare än en tårta.

En nation verkar snart ha nått sin bristningsgräns och vi vänder oss alla till en man för svar – John Oliver.

Sen den fd Daily Show-korrespondenten fick ta sin politiska satir till HBO med ett eget program har hans segment kring alla världens orättvisor blivit en liten räddning för uppgivna själar. Från korruption till internationella konflikter – det är lika säkert att Last Week Tonight kommer täcka det på ett briljant sätt som att Jan Björklund är den nästa partiledaren i tur för en tårta. I senaste avsnittet tog Oliver sig an dramatiken i Ferguson med fokus på polisens löjligt överdrivna insatser. Likt alltid är programledaren fantastisk i sin balansgång mellan komik och den bittra sanningen vilket berör samt upprör i en okonstlad samexistens. I klippet nedan kan vi även ta del av en SWAT-tanks berserkergång ackompanjerad av Simon & Garkfunkel – något jag antar att alla vill se.