Han har alltid varit lite av en udda fågel denne Michael Keaton. Tack vare Tim Burton blev han ett namn i varje hushåll efter ikoniska roller i Beetlejuice och Batman, men tyvärr tycktes han karriär sakta men säkert tona bort efter 90-talet. En vändning har inte varit långt borta de senaste åren och Birdman – ska inte misstas för rapparen – verkar vara projektet som kan kickstarta en renässans för den gamle hjälten. För ja det är just en gammal superhjälte han spelar här; eller rättare sagt en skådespelare som spelade en superhjälte, rätt meta eller hur? Med bristande psykisk hälsa förbereda han sig inför att inta Broadway – och även slåss med en Edward Norton endast iförd kalsonger.

Filmen är baserad på Raymond Carvers roman och verkar vara en mörka komedi där The Wrestler möter The Secret Life of Walter Mitty på en teaterscen. Det schizofrena spektaklet distribueras av alltid kvalitativa Fox Searchlight och i registolen ser vi Alejandro González Iñárritu. 

Bland resterande skådespelarensemble finns imponerande namn likt Emma Frost, Naomi Watts och Zach Galifianakis (googlade och vet ännu inte om jag fick det rätt). Men den knappt igenkännbara Keaton verkar bli filmens center och jag är redo för all galenskap han har att komma med. Under oktober går den upp på bio i staterna, låt oss hoppas att den når norden illa kvickt därefter.

I en galax synnerligen snarlik våran säkrade George Lucas år 1973 rättigheterna som skulle göra honom till världens rikaste regissör. Under förhandlingarna kring bagatellen Star Wars valde han en mindre lön och möjligheten att kunna göra leksaker av sitt rymdepos. 40 år senare har det sålts Star Wars relaterade leksaker för ett värde över 2 miljarder dollar. Men under dessa år tycktes regissören även förlora visionen och filmerna blev mer till reklam för leksakerna än tvärtom.

Nu vilar hans produktionsbolag Lucasfilm i händerna på Disney. Det är dock en annan filmstudio under deras vinge som har figurerat frekvent bland media de senaste veckorna, Marvel Studios. Kreativitet verkar vara nyckelordet när nya Star Wars filmer produceras. Men gäller detsamma när Marvel planerar att låta sitt filmuniversum pågå i en oändlighet? Eller är vdn Kevin Feige lika hungrig för stålarna som Lucas var?

Det är frågan många ställer sig efter att Edgar Wirght lämnade filmatiseringen av Ant-Man. Beslutet skall ha varit grundat i kreativa meningsskiljaktigheter, ett ärr med historia bland Marvels filmer.

Edward Norton som Hulken

Edward Norton och Mickey Rourke är två skådespelare som har ett dramatisk förflutet med Marvel efter att ha medverkat i respektive The Incredible Hulk och Iron Man 2. Scener viktiga för deras karaktärers utveckling klipptes enligt dem bort och ersattes med popcorntuggande action. Deras kritik ville studion inte veta av vilket bland annat ledde till ett väldigt offentligt bråk med Norton.

Även regissörer likt Jon Favareu och Kenneth Branagh har inte sett lika med Kevin Feige. Kanske var det därför äran att regissera Thors uppföljare gick till den tämligen oprövade Alan Taylor. Det är lätt att trava efter studions pekpinne när din film kan bli biljetten till stadion där de stora spelarna lirar. Var det även anledning till att bröderna bakom en rad Community-avsnitt fick regissera Captain America: The Winter Soldier?

Edgar Wright med en utgåva av sin drömhjälte.

Om vi återgår till Edgar Wright så var det efter en rad revideringar av manuset (som han har jobbat på sen 2006) från studion som fick honom att lämna projektet. Joss Whedon, den enda av Marvels regissörer som de inte vågar bråka med, svarade på det hela med en bild där han höjer en Cornetto glass mot skyn. En gest med symbolik.

Till och med Whedon tycks därmed ha tröttnat på hur Marvel mer och mer målar in sig ett hörn där kreativa filmskapare inte ryms. Det har som sagt hänt förut, till och med när serietidningsfilmerna tog sina första steg under 70-talet med Superman. Då var genren endast ett ungt barn och nu har vi ett helt släktträd med Marvel som dess patriark. Alla deras val kommer påverka resten och det är inte lovande i en värld där – enligt rykten – Guardians of the Galaxy anses som ”vågad”.

En som står i Marvels skugga är den andra seriejätten, DC Comics, som försöker hankra sig fram medan fadern alltid tycks ligga ett steg före. Ska vi verkligen låtsas som att Wonder Womans inkludering i nya Superman/Batman-rullen inte är ett sätt för dem att undvika en solofilm med superhjälten? Även fast Hunger Games drog in mer pengar än Man of Steel så verkar idéen att låta en stark kvinnliga ”superhjältinna” ta upp hela vita duken alldeles för skrämmande. Men det är klart att det är skrämmande när faktumet kvarstår att Scarlett Johansson under flera år har diskuterat en egen film för sin karaktär Black Widow och ännu verkar inget vara klart.

Tim Burton och Michael Keaton på inspelningen av Batman (1989).

Kevin Feige och de andra tycks ha glömt att fundamentet de står på är byggt av nyskapande regissörer och risker. Få trodde att Tim Burton (eller på Michael Keaton i huvudrollen) skulle kunna göra Batman rättvisa när allmänhetens bild av läderlappan i mänsklig gestaltning var Adam West och 60-talets pajiga serie. Eller när Bryan Singer kom med idéen att göra en ”realistisk” filmatisering av X-Men. Det var även den realism som skulle ge Christopher Nolan chansen att göra sin tolkning av en redan nämnd superhjälte.

När pengar går före kreativitet så dödar det även filmskapandets passion. Columbia Pictures verkar ha förstått detta och därför har Marc Webbs The Amazing Spider-Man i alla fall hjärta medan Marvels är lika artificiellt som Tony Starks. Låt oss även se på X-Men franschisen driven av Lauren Shuler Donner, en ensam kvinna i en värld av män. Där har vi Mystique, en kampsportsbegåvad hjälte – istället för en kvinna i nöd – som tar upp mer plats för varje film. En del skulle hävda att detta beror på Jennifer Lawrences popularitet men om det nu är fallet borde väl Johansson redan ha säkrat en egen film? 

Ifall Kevin Feige tänker fortsätta bygga på sitt imperium med medelmåttiga karaktärer likt Ant-Man och Doctor Strange så krävs nytänkande snillen likt Edgar Wright. Synd bara att de måste genomgå dessa sektliknande invigningar där kvalificering endast kan nås efter ett dussin revisioner av manuset.            

Därmed är en sak i slutändan säker: Ant-Man är förlorad. Bland den religiösa nördkulturen är Wright en gestalt av gudalika proportioner. Faktumet att andrahandsvalet Adam McKay drog sig ur efter ett dygn gör inget bättre. När de väl fann en regissör så blev det Peyton Reed, mest känd för en 6 år gammal komedi med Jim Carrey. Fansen kommer (de allra flesta har redan) att vända filmen ryggen när den går upp på biograferna likt ett tal från Jimmie Åkesson. Jag tvivlar tyvärr inte på att detta är den första i raden av många förluster inom den ständigt växande genren. Om nu de senaste ryktena stämmer – att Wright även lämnade pågrund av produktplacering – lär superhjältefilmer snart vara tillbaka där de en gång föll. 

Detta verkar tydligen hända vare sig vi vill det eller inte. En del har kanske en lite stel relation till Dum & Dummare nuförtiden. Men de flesta kan nog medge att de aldrig har skrattat så pass mycket åt ett bajsskämt som det i den filmen. Jag vet inte riktigt varför Jim Carrey och Jeff Daniels har återvänt för sina ikoniska roller 20 år senare, utöver medelålderskris det vill säga. Kanske gömmer det sig i ett briljant koncept i detta uppkoka till uppföljare? Carrey verkar välja roller med omsorg dessa dagar – så länge ingen dör av laxeringsmedel – och Daniels har inte varit associerad med en komedi på länge. Vill de bara hjälpa de gamla vänner bröderna Farrelly att nå tillbaka till toppen och därmed tjäna en förmögenhet på det? Förmodligen.

20 år har även gått i denn film – även fast sminket kan lura en – när de två idioterna Harry och Lloyd är tillbaka för att göra en hel generation nostalgiskt korkade. När den ene upptäcker att han har varit en farsa under alla dessa år beger de sig ut för att finna dottern och med henne en njure för att ja, utöver idioter så är de även två svin. Manualen till hur du kapitaliserar på gamla idéer har premiär i november och den första trailern finner du nedan. 

Blir du inte alldeles sprallig i benen av tanken på hur många smartphone-skämt de kan inkludera i den här filmen?                        

Game of Thrones bjöd på storskalig action i senaste avsnittet, kanske så pass att det hela föll lite platt i slutändan. Serien har gjort sig känd för sin användning av ett flertal miljöer och karaktärer så när all fokus läggs på endast en plats kan det bli långrandigt. Tur nog stod fantastiska Neil Marshall för regin och gav oss några fantastiska scener. Den allra mest imponerande var ett tracking shot där kameran gav oss en översyn av hela slagfältet vid Castle Black utan att klippa till någon annan kameravinkel.

Scenen bleknar så klart i jämförelse med den vi fick se tidigare i år med True Detective. Dock är de två helt olika konstverk som kanske inte borde jämföras. Men en ny trend verkar vara på gång inom tv-världen, speciellt efter Fargos bidrag från några veckor sen. En trend med en historia som sträcker sig från Hollywood till Thailand. Låt oss därför kolla närmare på några av de mest effektiva och hisnande tracking shots med dagens lista.

Goodfellas

Längd: 3:03 min

Första scenen jag ville inkludera var den i The Player där vi erbjuds ett åtta minuter långt tracking shot genom Hollywoods kullisser. Dessvärre kunde jag inte finna den men fann istället denna scen från klassikern Goodfellas och med lite eftertanke känns den lika passande. Här får vi följa Henry Hill genom klubben Copacabana som ett sant testamente på hur mycket respekt gangstern har vunnit. Från köket till första parkett; det är förvånande att Hill inte hinner sniffa lite kokain under färden, för du kan lita på att Scorsese hade hunnit fånga det.

Tom Yung Goong

Längd: 3:45 min

Detta är förmodligen den mest actionpackade av alla valen på listan. I denna thailändska kampsportsrulle får vi följa Tony Jaas karaktär på en bärsärkargång uppför ett gäng trappor där fiender väntar runt varje hörn. Att arbeta tillsammans med Jaa och regissören Prachya Pinkaew lär ha varit en dröm för varenda stuntman involverad. För vem vill inte prova på ett fritt fall på flera meter i denna adrenalinpumpande scen? Hurvida någon skadade sig allvarligt under inspelningen känner jag inte till, jag tänker endast anta det.

Children of Men

Längd: 4:08 min

Inför denna scen i det dystopiska dramat Children of Men skapade regissören Alfonso Curón (ja ni vet Gravity) en rullande dolly inuti bilen vi får följa. De tog sedan bort taket för att kunna låta kameran löpa varv kring fordonets insida under en helvetisk attack. Kameran kunde spinna hela 360 grader vilket tvingade samtliga skådespelare att ducka ett flertal gånger medan de filmade. Resultatet är en imponerande nagelbitar. Jag ber även om ursäkt för spoilern om du nu – mot förmodan – inte är familjär med Curóns portfolio.

Boogie Nights

Längd: 2:46 min

Här är en spoiler jag inte tänker ursäkta mig för, Paul Thomas Anderssons storslagna skildring av porrindustrin är helt enkelt för bra. Regissören har i alla fall en fäbless för tracking shots och denna film är inget undantag. Den absolut bästa är utan tvekan de sista minuterna i Little Bills liv där han tar sig till en fest endast för att finna att hans fru återigen är otrogen mot honom. Han dödar sedan henne, älskaren och till sist sig själv inför hela festen. Vad som börjar i tragisk komik sluter upp i ett skrämmande leende, all respekt till den fantastiska William H Macy.

Ta även del av andra tracking shots från filmen likt denna genom en nattklubb i San Fernando eller Burt Reynolds egna Playboy mansion.

X-Files

Längd: 11 min

De som trodde att True Detective var först med tracking shots inom tv hade fel.  När konspiratören Fox Mulder inte letar efter utomjordingar så är han ute på djupt vatten, eller ja det är han egentligen hela tiden. Men just här finner vi honom letandes efter Bermuda-triangeln i avsnittet The Triangle från 1998. Jakten efter sanningen resulterar i en tidsresa till en båt kapad av nazister under andra världskriget.  Hela avsnittet är filmat i realtid och är uppdelad i fyra 11 minuter långa tracking shots. Ett arbete som lär ha tagit en hel del på kameranmannen Dave Luckenbach och David Duchovny som skämtsamt skall ha sagt att han kunde ha vunnit en Emmy för flest blåmärken.

Du kan hitta hela avsnittet hos Netflix.                        

Skrillex arv lever vidare, vare sig vi vill det eller inte. Men jag måste medge att jag aldrig anade detta, att arvet skulle leva vidare genom Angel Haze. Det kommer väl inte som någon nyhet att Ludacris gav upp sin värdighet för längesen och det är okej, men att en av världens bästa kvinnliga rappare har blivit tvungen att utsätta sig för detta (ja jag är rätt säker på att det hela är skivbolagets verk).

Vad jag talar om är i alla fall nedanstående låt och soundtracket till den kommande filmen 22 Jump Street, vilket betyder att vi har ännu en nyhet idag med relation till Jonah Hill. Över ett rave till beat med en refräng som skriker 80-tal hyllar rapparna högtider likt spring break, eller alkoholförgiftning och drogöverdoser med andra ord. Tryck igång den nedan och finn din inre douche.

Kalla det förakt om du vill men den där bilden med Hill och Tatum är en perfekt representation av låten.