Medan hon satte hjärtan i brand med hyllade Visions, krossade Grimes säkerligen ett flertal förra året när hon rapporterade att hennes då aktuella album inte skulle bli av eftersom den helt enkelt ”sög.” Med det sagt är nu väntan på nytt material från den surrealistiska popdrottningen snart över. Efter månader i studion verkar hon nämligen ha tagit fram en skiva som inte får henne att ”cringea.”

Detta med mer berättar hon i en ny underbart underlig intervju med Entertainment Weekly. Där ger den kanadensiska artisten äntligen några smakprov på vad vi kan förvänta oss, och det är inte helt oväntat en massa. Håller fantastiska Realiti måttet och vilket gotiskt monster har influerat det än så länge obetitlade albumet mest? Jag har plockat fram de viktigaste och mest fascinerande styckena nedan.

1. Hon försökte rappa på Dothraki:

I wanted people who write their own stuff but can execute a pop track. In the cases where I have vocalists, it’s like tracks that are maybe more rhythmic and less melodic information. I can’t rap! I tried rapping in Dothraki and it didn’t work. I was really proud of the beats. So I wanted to try to find cool people who would want to participate. I’d trade them a song, not like paying somebody. Someone who honestly wants to collaborate. Then I’ll make them a beat or do a vocal feature or something later.

Tur nog kommer rapandan leva vidare på ablumet med taiwanesiska rapparen Aristophanes. Men kan ni ändå tänka er musikvideon? Khal Grimes dikterande över sin karavan av blodtörstiga ryttare, en försummad chans till storhet.

2. Realiti platsar egentligen inte på albumet:

By popular demand, I did try to remake “Realiti” and it is really good now. I’m considering putting it on the record. I had to re-produce it for the live show anyway. I don’t like “Realiti,” but everybody else does. I may put it on by popular demand, I don’t know.

It’s a lazy song. I wrote it in 20 minutes. But I should probably put it on. I hate [Visions single] “Oblivion” too. All the songs that are singles are all songs people have to force me to do. I know that if I don’t like and everyone else likes it, then it’s probably a single. I always hate the songs that are the singles.

Ett framgångsrikt album och redan storhetsvansinne? Realiti är ju fantastisk? Dock är jag mer än spänd på att få höra hur den låter efter att Grimes har gett den mer än 20 minuter av sin tid. Detta är hursomhelst ett bevis på artistens storhet ifall den dansanta synthpop-låten inte är perfektion nog.

3. Bland hennes nya alter egon finns en gangster-vampyr:

It’s pretty much all alter-egos. There are a bunch [of songs] from the perspective of a vampire mobster character, which I’m now concerned about because I’m realizing if people think the words are from my perspective, they might think I’m insane. It’s about crime and stuff. There’s a lot more stuff like that because I feel more adventurous if I feel like I can — I don’t know if abdicate is the right word— but if I don’t have to take the blame because it’s not me.

Grimes användning av ihopfantiserade alter egos gör henne till en av samtidens mest spännande textförfattare. Då jag fortfarande kan fastna framför ett avsnitt av Buffy och Vampyrerna eller Angel började mitt hjärta dunka lite extra till denna nyhet, dock är jag redo för Grimes att spetsa den med en påle om några månader.

4. Fiol är albumets mest förekommande instrument:

I’m really bad at violin. There are lots of violins on this record, but they’re the most doctored, looped violins of all time. They’re Auto-Tuned. I learned about different kinds of producing working with friends. I learned about different types of drums like 808s, different types of hardware and percussion and that kind of thing.

En autotunad fiol? Detta är jag så pass redo för, kan vi snälla inkludera ett gästinhopp från Chief Keef också?

5. Albumet kommer innehålla en del skumma samplingar:

There are no other musicians but there are three songs that are based on a sample. All the songs contain songs I’ve made too. A lot of them are only me.

They’r e all really weird. They’re not like “cool” samples. They’re Japanese compilations from the ’80s and sh–.

Oklara japanska samplingar från 80-talet? Låter okej om du frågar mig, ”coola” samplingar är ändå utdaterade eller vad säger ni? 

Sommaren är snart över, även fast solen sköljer över landet mer än någonsin tidigare. Detta faktum skulle kunna ses som en lättfotad allegori för duon Korallreven, vars historia verkar nå sitt slut idag med låten Here In Iowa.

Från lägenheten i Stockholm till spelningar och turnér världen över, nu har Marcus Joons och Daniel Tjäder funnit ett något abrupt slut på resan de begav sig ut på för fyra år sen. Genom värmande och svävande synthar har de gett oss ljudbilder lika vida som ett havssceneri från Le Grand Bleu. De har erbjudit oss svalkande soundtracks för alla årstider, och alltid lika pålitliga anledningar till euforisk dans – vilket vi gör återigen med denna bitterljuva sorti.

Tänk en tropisk houselåt gjord för den stundande natten. Ett 80-talets Beach Boys omfamnade av extatiska och något Disney-esquea körer. Det är Here In Iowa, vars dansanta klimax är av vemod och lycka, när vi tar farväl av både sommaren och Korallreven. Ta ett sista dopp nedan.

Foto: Kim Granli   

Lite som hur vattnet på asfalten avdunstade under solen denna förmiddag återvänder nu Postiljonen, redo att sätta bokslut på den kalla maj-månaden och välkomna sommaren med en ny singel.

Det har snart gått två år sen denna norsksvenska trio släppte debutalbumet Skyer och därmed tonsatte de följande värmeböljande månaderna. Passande nog når nu väntan på ny musik sin ände med en låt under namnet Wait. Inte helt oväntat talar vi här om storslaget filmiska och anrika popvågor, som likväl skulle kunna vara soundtracket för en bil färdandes längst den amerikanska västkusten, med en hjärtekrossad förare vars blick är i backspegeln men destination framtiden — vilket blir till en inte allt för klumpig metafor över hur Postiljonens atmosfär fyller all musiks tid och rum.

Den tidslösa själ instrumentalisterna Daniel Sjörs och Joel Nyström Holm erbjuder sångerskan Mia Brox Boe är uppenbart intakt, om inte mer levande än någonsin tidigare. Deras Eric Serra-doftande pop med svävande saxofoner och svindlande nostalgiska gitarrsolon fortsätter alltså att andas passionerat, redo att älska med hela världen denna sommar.

Med låtarna Michelle och 2013:s Ocean etablerade 1987 sig som en av svensk musiks mest intressanta tillskott förra året. De drömliknande landskapen ackompanjerade av hjärtskärande texter hintade om att sångaren och producenten Victor Holmberg besatt något förankrat i den svenska popsjälen, samtidigt som de melankoliska synthmelodierna yttrade någonting större än så.

Med Michelle musiksatte han sommarnätter doftande av en soluppgång gläntandes mellan träden. På Ocean färdades han på stormande hav, en vacker bild fångad i en blåst av ångest. Nu när han släpper debutalbumet Härskarkonst är frågan uppenbar: var skall han ta oss härnäst?

Här gör 1987 det uppenbart att han inte tänker försumma ett vinnande koncept. Ljudbilden är väldigare än någonsin tidigare, en vid plattform för trummor filtrerade genom reverb och ekande falsetter i periferin. Holmberg låter sedan sin röst blandas ut i detta sceneri, pendlandes mellan pianon, saxofoner och synthlager. Risken finns där att vi någonstans förlorar honom, men med konsten att få igenkännbara historier om förhållanden som gick åt helvete att kännas mer personliga än många andras blir sångarens sårbarhet en vi omfamnar. Musik för tårar och dans, ångestladdad men euforisk, denna ständiga kontrast är i londonsvenskens regi ett samtida soundtrack för En (tidslös) Kärlekshistoria.

1987 är måhända uppe bland molnen med drömmar om att växa upp. Men när han sjunger Hej då står det klart att jag aldrig vill se denna artist försvinna, ärligt, sällan har jag fallit så hårt för ett svenskt album. Låt oss därför åter trycka på play och återgå till den övre stratosfären.

Musiken svenska Korallreven står för känns som skapad bland nattliga scenerier, vilket är uppenbart med videon till låten Limitless. Tagen från höstens hyllade Second Comin’ finner denna energiska synthballad ett hem i en visuell tolkning anpassad efter de pasteller duon så väl bemästrar i sitt skapande.

Mörket har fallit när en tjej — vars vita kläder strålar i kontrast till den dunkla dimman — finner en av Korallrevens medlemmar att lifta med in till stadens centrum. Där förvandlas den lokala spelhallen med sprakande neoner till en tillflyktsort utan gränser för henne och vänner, medan kvällsluften fylls av cigarettrök och tveksamma substanser konsumeras. Musiken är en historia famlandes mellan storslagna triumfer och känslofyllda fall som — i André Jofrés medryckande regi — speglas av droger röda och förföriska likt dunkande hjärtan redo att krossas.