Den största rädslan hos många rapfans inför helgens Grammys var inte att Kanye West skulle storma scenen, något flera välkomnade, utan erövringar av Iggy Azalea i de fåtal kategorier tillhörande genren. Efter Macklemores vinst och förlåtande sms till Kendrick Lamar förra året var detta en repris många inte ville uthärda. Turligt nog gick priset till Eminem istället för Twitters mest älskade australiensiska igloo. Sedan hur en vinst för en manlig vit rappare framför en kvinnlig vit rappare — som han nyligen hotade med våldtäkt i en låt — skulle vara mer givande för världens rapsamfund är diskutabelt. 

Genom den amerikanska musikhistorien kan vi se afroamerikaner skapa banbrytande musik för att sedan approprieras av vita musiker — producenter likt Diplo har till och med gjort detta till något av en internationell sport. Kanske var det detta som vilade under Kanyes kommentarer om artisteri? Att rasifierade har börjat marginaliserats i musikutövande? Det vore knappast något nytt och om vi ska tro dessa undersökningar som Pigs and Planes har grävt fram så kan detta bli ett ämne värt att debattera under 2015. Grammy-galans nomineringar har nämligen inte varit så här vita sen 1981 — närmare 35 år sen Phil Collins solodebuterade med andra ord. 

Det är en växande kurva och likaså i den över Billboards hundra hetaste artister, där även 80-talet tycks vara tillbaka. Nog för att Berlinmuren föll och The Cure släppte mer musik än någonsin under det decenniet, men detta var även en tid då pudelrock var relevant, vilket på något sätt nollställer David Hasselhoffs guldår rent musikmässigt. 

Handlar det om musik eller rasism? Undertoner av det sistnämnda är något amerikanska galor överlag har dragits med sen begynnelsen och kanske är tiden kommen för en direkt motaktion. Är Yeezus fanbäraren i så fall? Kanske inte, men orden Kanye uttryckte i Beckyoncés efterskalv är väldigt träffande och lär säkerligen ljuda utöver 2015.

Det är nästan outhärdligt att se någon med ett så pass smalt sound som DJ Mustard kämpa för relevans. Hans minst sagt Bay Area-influerad synthmönster och basgångar dominerade måhända det gångna året men än så länge har 2015 varit ett produktivt år i alla dess sämsta bemärkelser. När ditt hat för beats med mer än ett ljud leder till att du inte kan skapa en hit utan assistans från Kanye West så blir desperationen total. Detta yttrar sig genom housepads i beatmakarprogrammet Fruity Loops och chansen att förpesta Soundcloud-flöden med remixer av Beyoncé, Ty Dolla Sign och nu senast Rihanna.

Med sin omtolkning av FourFiveSeconds har DJ Mustard övergett originalets countrytoner för en generisk popmelodi. Den absoluta banaliteten kittlar nästan ens kräkreflex och gjorde mig sugen på att överge kontemporär musik totalt för klassiska 1800-tals symfonier. Låten har även ett houseparti vars uppbyggnad får Avicii att likna Aphex Twin och kan i skämselfaktor endast toppas av faktumet att två andra producenter även har varit delaktiga i travestin.

Vem gråter högst just nu egentligen — den dedikerade dansgolvsbesökaren som kan få utsättas för detta praktfulla klubbförakt, eller det gedigna Beatles-fanet som måste leva med att Paul McCartney har remixats av DJ Mustard?

En av världens kanske längsta meritlistor tillhör Madonna. Bland den fann housemusiken ett hem i kommersiell pop med Vogue och hon har även lyckats med bedriften att sampla ABBA. En karriär värd att begrunda, att beundra och när historiker gör just detta flera hundra år härifrån så hoppas jag de är blinda inför hennes senaste låt Iconic. Minns gärna Ali G i videon till Music eller prisa hennes bristfälliga skådespelarinsats i filmen Swept Away — men snälla radera den som snart lär vara känd som Mike Tyson-låten från era hjärnlober.

Det kommande albumet Rebel Heart har några månader kantade av läckor och skandaler bakom sig. Allt detta hade kanske varit lätt att bortfärda om den nu släppta musiken faktiskt hade imponerat. Men nej evolutionen tycks sakta gå utför och jag personligen hade redan tröttnat när 56-åringen romantiserade droger med generisk EDM på förra albumet MDNA. Nu verkar hon ha spärrat in Diplo och Avicii i samma rum för att sedan låta dem strida till döds med trummaskiner. Vilket endast är toppen av isberget när Mike Tyson — inspirerad av Benito Mussolini — står för en introduktionen i spoken word. Sist jag kollade var detta ett album dedikerat till upproriska folkhjältar och inte våldtäktsmän eller fascister? 

Först Martin Luther King insnörjad i metalltråd och nu detta — antingen är Erotica-sångerskan tillbaka i kontroversiell toppform eller så har hon ett oerhört bristfälligt PR-team omkring sig. I slutändan är inte Tyson mitt rebellhjärta och någonstans skryter förmodligen Canibus om hur han hoppade på denna trend före Madonna.

Om vi ska läsa av stjärnorna — eller åldrade svenska mediamän — så tyder allting på att Tove Styrke är årets svenska popexport. 22-åringen från Umeå har byggt upp ett momentum under det gångna året som verkar nå sitt klimax i mars med albumet Kiddo, uppföljaren till hennes nästintill fem år gamla debut. Vi fick nyligen första smakprovet därifrån med singeln Ego — ett sprakande exempel på stilren pop värdig den hyperboliska standard vi tycks ha på våra inhemska artister — som nu har blivit med musikvideo.

Denna visuella tolkning är regisserad av Rúnar Ingi, och tar lika mycket inspiration från Toves dansanta xylofonhit som Sofia Coppolas febriga Tokyodröm Lost in Translation. Kombinationen av dessa två blir till en sprudlande resa nerför japanska gator dränkta i neonljus tillsammans med Tove och Christoffer Nordenrot. Sångerskan liknade staden med eye candy när hon talade med Time Magazine, vilket känns som en summering mer värdig än allt jag skulle kunna spotta ur mig. För det är nämligen färgstarkt och inbjudande, uppbackat av ett medryckande soundtrack som lär ljuda ur karaokemaskinerna under en lång tid framöver.

En artist är ofta inte mycket utan en fungerande relation med sin producent. Såvida du inte planerar att erövra världen med acapellor behöver du någon med förståelse för dig — och den musik du vill skapa — vid mixerbordet. Det var uppenbart på Lana Del Reys första album Born to Die att hon hade funnit en jämlike i Emile Haynie som låg bakom majoriteten av stråkarna i hennes dödliga ballader. Tillsammans gav duon upphov till melodramatisk musik som dansant rörde sig från en mikrofon ut genom högtalare världen över, likt en tryckare på törnrosor.

Nu har de äntligen återförenats inför släppet av Haynies kommande album We Fall, med singeln Wait For Life.

Låten tar sin början likt en tidig morgon i ett gammalt västernlandskap, med Lana Del Rey i rollen som Dr Quinn eller Mary Bee Cuddy. Till klassiska countrytoner dansar Lana och Haynie återigen, barfota över en soldränkt öken. Men sedan faller vi tillbaka i den bekanta ljudbilden från deras tidigare samarbeten — mer finslipade än någonsin tidigare. Orkestersammansättningen är lika storslagen som tillbakadragen, ledd av en medryckande pianomelodi där Lanas röst kan flyta fram. Gangstervärldens Nancy Sinatra tycks därmed vara ett alter ego långt ifrån bortglömt.

Detta är kort sagt en värld där Ultraviolences drömliknande dimma möter debutens mörka barockinslag. Ett styrkebesked inför sångerskans tredje album Honeymoon. Haynies egna verk når hyllorna den 24 februari, med en minst sagt imponerande lista av gästartister — där vi bland annat finner allas vår Lykke Li — som ni kan ta del av efter låten.

We Falls låtlista:

01 Falling Apart ft. Andrew Wyatt and Bryan Wilson
02 Little Ballerina ft. Rufus Wainwright
03 Wait for Life ft. Lana Del Rey
04 Dirty World
05 A Kiss Goodbye ft. Charlotte Gainsbourg, Sampha, & Devonté Hynes
06 Fool Me Too ft. Nate Ruess
07 Nobody Believes You ft. Andrew Wyatt & Colin Blunstone
08 Come Find Me ft. Lykke Li & Romy Madley Croft
09 Who to Blame ft. Randy Newman
10 Ballerina’s Reprise ft. Father John Misty & Julia Holter
11 The Other Side