Första december är här och med mindre än en månad till julafton kan vi konstatera att första luckan i kalendern är öppnad. Vad väntar där? Inget annat än en ny musikvideo från fenomenala 1987.

Den svenska producenten och sångaren Victor Holmberg — numera bosatt i London — har sakta byggt upp ett momentum som når sitt klimax nästa år med ett debutalbum. Tills dess har vi sedvanlig PR att ta del av, och vi borde alla skatta oss lyckligare då ingen annan än fantastiska JJ– och Postiljonen-kollaboratören Ty Olson står för denna tolkning av senaste singeln Bomb, likt alltid med en känsla för svepande vyer och atmosfärenlig eskapism.

Det blir till skrämmande surrealism — inte helt olik något från Twin Peaks metafysiska mardrömsdimension — när vi bjuds med på en drömliknande resa bland nattens gatuljus. Med andra ord en perfekt oas för 1987:s synthiga vemod att spegla sig i.

Det var ett tag sen vi hörde något från dem, men som vi har längtat efter nytt material från de svenska synthgudarna Lo-Fi-Fnk. Nu är stunden äntligen kommen, med singeln Can U Feel It från deras kommande fullängdare. 

Detta första smakprov bär på gruppens signum – lågmäld sång blandas ut med en klarblå ljudbild där ingen annan än genialiska Duvchi har assisterat. Låten bygger upp ett scenario, smått Top Gun-esque, när medryckande melodier ackompanjerar ett flyg farandes längs med startbanan, dränkt i sol, för att sedan lyfta med sikte mot stjärnorna och vidare. Var vi sedan landar skulle kunna vara på andra sidan av ett svart hål, bland himlakroppar i ett hav av synthig briljans där drömliknande pop och sydeuropeiska housevibbar möts. 

Kan du känna det komma till liv är frågan Leonard Drougge ställer, och om han syftar på svensk synthpops tillstånd känner jag endast en sak. Detta är nämligen mer än ett livstecken från denna ständigt växande våg — det är närmare bestämt en manifestation av livsglädje.

Att förmedla värme genom vemodiga textrader fyllda med uppgivenhet är en balansakt ingen kan hantera som Londonsvensken 1987. Sångaren tillika producenten har tagit sig över svajande hav med Ocean och dedikerat sin kärlek till Michelle med den nattliga sommaroden vid samma namn – men ingen av dem slår kanske så väl som tredje singeln Bomb. Sången är här märkbart plågad när den letar sig fram längs med en melodramatisk pianoslinga som biter i en likt senhöstens frost. Men där någonstans finner vår protagonist värmen genom en öppen dörr rakt in i klubbens hjärta och låter en frenetisk discorefräng ta över där bomber på högsta pitch smäller av.

Låten är – ursäkta för gammal tröttsamt klyscha – en bergochdalbana av känslor. Men en bättre liknelse finns knappt, när allt från dimmiga synthar till explosivt brytande ackord är så väl utfört. Denna bomb är inget annat än en relaterbar triumf av en magnitud som lär sätta sitt avtryck i dansant melankoli. Något säger mig att 1987:s dagar gömd bakom ett skynke därmed är räknade.   

Ni finner även en intervju med detta enigma i senaste utgåvan av papperstidningen Nöjesguiden, se till att plocka upp!

Foto av: Zandra Thorsson

Det kan väl knappast finnas någon som vantrivs med svensk pops tillstånd just nu? Från radiokanalernas topplistor till Soundclouds mytomspunna sfär — svensk musik låter fantastisk vare sig den är uppbackad av gitarrer eller synthar. Här någonstans kan vi finna talangen Julia Vero vars ambitioner endast kan jämföras med den storskaliga musiken. I somras gav hon oss fantastiska How Does It Feel — ett rockepos och ode till 80-talets djupa basgångar.

Nu fortsätter den påbörjade succén synonymt med färgstarka produktioner och medryckande refränger i form av ett remixprojekt. Igår kunde vi höra Gabriel Gassis tolkning av singeln — där pitchen föll djupare medan synthackorden lyftes fram — och nu släpps den svenska sångaren tillika multitalangen 1987:s interpretation av Veros kraftfulla sång. Här förvandlas hennes röst till en ekande stämma ackompanjerad av en kick och snare för att sedan explodera i en galor av djup elektronisk reverb. 

Det går endast och konstatera att vare sig Julia Vero låter synthar, gitarrer eller en ensam basgång dominera på det kommande debutalbumet så lär hon göra något fantastiskt av det. 

När det kommer till fin och ful musik har säkerligen Taylor Swift– och Aphex Twin-fans olika uppfattningar. Vad är fint? Lättsmält pop med en målgrupp som angränsar i den tidiga tonåren eller genreöverskridande synthunder som har hjälpt definiera elektronisk musik genom åren? Svaret känns kanske uppenbart men jag är inte här för att döma. Även ifall T Swift kanske drömmer om att en dag bli tagen på lika stort allvar som bedrövdade rockare som Radiohead var faktiskt Aphex Twin den stora inspirationskällan för klassikern Kid A.

Men idag lägger vi undan alla fördomar då det till synes universiella musikgeniet David Rees har valt att låta två världar mötas i en frontalkrock. Aphex Twin återvände tidigare i år efter ett årtionde av tystnad med albumet Syro och Taylor Swifts nya album 1989 nådde idag skivhyllorna. Planeterna verkar därmed ligga i linje med varandra, vilket har öppnat upp för ett fantastiskt musikfoster.

På Aphex Swifts åtta spår möter den sjungande popsensationen glitchande synthar och resultatet blir en hypnotiserande — samt melankoliskt — mashup-gospel. Nu med facit i hand kan vi endast konstatera att den Grammy-belönade sångerskan gärna får dumpa Max Martin inför nästa album och istället förlita sig på vemodigt fönsterslickande toner från ett grått England.

Jag resten av dagen: