Medan svensk musik ofta är känd för att jobba i progressiva poprytmer vågar få att ta ett äkta kliv tillbaka och anamma en mer nostalgisk anda. Detta är dock inte fallet med Stockholms egna Sarah Frey vars musik tar andetag fyllda av det förflutna, samtidigt som hon andas något nytt och säreget för en scen stundtals i brist på nyanser. Men på Sarahs palett finner vi en variation av kulörer från sångerskan — tillika textförfattaren och producenten — som lär ljuda från Soundcloud och eka bland sommarnätter.

Med hennes nya artpop-influerade projekt Itsabrightlight suddar hon ut gränsen mellan dröm och verklighet med ett trollbindande resultat. Debutsingeln Weaken Me är ett känslomässigt laddat verk med influenser som ekar av 80-talets avant-garde utan att bli till en pastisch. Med en bas och snare som gungar likt Ultravoxs låt Vienna bygger Sarah suggestivt upp ljudbilden lager för lager och låter sedan hennes tidslösa röst mynna ut i dansant eufori. Detta omfamnande synthtäcke yttrar sig likt en resa över marken från en åker täckt av dimma till en stadskärna med pulserande neoner. 

Tänk om David Lynch skulle regissera en svensk sommardröm där landsbygden möter Blade Runners dystopiska Los Angeles dränkt i neo-noir. Då har vi med Itsabrightlight funnit en självklar kompositör.

Weaken Me släpps officiellt den 24 april genom nystartade skivbolaget Woah Dad! med releasefest på Taverna Brillo den 23:e.

Bild via Reuters.   

Mashups är kanske den produktionsform som aldrig riktigt kommer finna sitt fäste här på jorden. Oftast krockar ambitionen att göra något experimentalt flippat med faktumet att det ska bli till en värdig lyssning. Därför föredrar jag simpelheten i när Notorious BIG blandas med Thomas och Vännerna, aldrig kan mina förväntningar raseras av en sådan nostalgisk kombination.

Men kanske kommer jag få omvärdera mashups efter Jeff Bhaskers senaste. Denna Good Music-producent är känd för att ha tagit fram Grammy-prisade låtar åt Kanye West och jobbat med namn som Kid Cudi, Lana Del Rey och Beyoncé. På fritiden verkar han dock släppa loss det lekfulla i sina talanger, vilket blir uppenbart när i Bhaskers regi Never Gonna Love Again från Lykke Lis senaste album möter Kanye-remixen på Lil Waynes — enligt mig kontemporära klassiker — Lollipop. En oväntad konstellation men med pitchen uppskruvad på Lykkes röst blir detta till en tolerabel skapelse för varenda fan av dessa artister.

Senast vi hörde något från årtiondets kanske mest spännande men okonventionella popunder Grimes så var det med singeln Go. På den Blood Diamonds-producerade låten fann vi sångerskan äventyrande bland nya territorium rent ljudmässigt vilket fick ett blandat mottagande från fanatiska beundrare. Därmed uppstod en existensiell musikalisk kris för den annars så meditativa kanadensaren som tog beslutet att ge upp den nya inriktningen och skrotade alla planer på ett nytt album. Men det hindrar inte Grimes från att kompensera för den ihärdiga väntan med en musikvideo till REALiTi från albumet som inte längre existerar.

De säger att 90-talet är tillbaka vilket borde betyda att X-Files får den där beryktade nya säsongen och att pop-punk åter blir relevant. Även ifall sistnämnda är något orimlig så möttes pubertala riffs och utomjordingar till en viss del häromdagen. Tom DeLonge —  den nyligen sparkade sångaren och gitarristen i bandet Blink-182 — har nämligen gjort en intervju med PaperMag så underlig att Fox Mulder överväger en ny karriär.

All The Small Things-sångaren diskuterade där sin långlivade passion för det okända bortom stjärnorna och även hur USA:s regering avlyssnar hans samtal. Killen som 1998 skrev en låt vid namnet Aliens Exist är uppenbarligen något av en Edward Snowden i de svartklädda männens ögon — i alla fall om vi ska tro han själv. Det framgår i intervjun att DeLonge sitter på alla de härliga konspirationerna — från NASA-nazister till hjärntvätt. Vem hade anat detta från 90-talets kanske främsta kiss och bajs-aficionado?

Du kan läsa ett urdrag från intervjun nedan medan du finner helheten hos PaperMag. Utöver åsikter om månlandningen och Jesus så är detta även en fängslande studie i vad 90-talets kommersiella punkvåg kan göra med en människa. Ha dock foliehattarna redo och kom ihåg att sanningen finns där ute — köp dock inte den från en man vars största hit innehöll en nana-refrängen. Det borde väl även nämnas att kanske det största försöket till mörkläggning här är min numera obsoleta kärlek till bandet Blink-182 — snälla döm inte, jag var ung och är nu redo att gottgöra.  

DeLonge talar i intervjun bland annat om några högt uppsatta källor:

“gathering 150 hours of top secret testimony specifically for Congressional hearings on government projects and the US secret space program. People from NASA, Rome, the Vatican, you name it, they’re all on there. The top 36 hours that summarized the best parts of all of that footage, I had it hidden in my house for a period of time, and during that time I was flying this person out along with somebody that was Wernher von Braun’s right-hand assistant. Wernher von Braun was a Nazi scientist that we brought over to build our Apollo rockets that got us to the moon, and on his deathbed he told this person a bunch of stuff, and I was flying them out to Los Angeles and we were taking certain meetings.”

Hans källor råkar även veta hur man ursäktar en bakfylla:

”DeLonge said he knows his phones were tapped because his source would wake up every morning at 4 a.m., puke, fall down, and hear clicking and buzzing noises, something DeLonge says indicates mind-control experiments.”

Medan svenska musikjournalister skryter över våra popexporters erövringar utomlands fortsätter det elektroniska landskapet i Sverige att färgas av nya oanade talanger. En som har bubblat under ytan sedan 2013 med EP:n Smutsen är Stockholms egna Hanna Järver — som nu tycks vara redo för den större publiken. Hennes hjärteskärande röst och fallenhet för minimalistiska synthmelodier fann ett hem med melankoliska singeln Ingenting Skrivet som släpptes i början av året. Där illustreras en ljudbild lik dunkla mörka skogar, vars fäste lämnar marken med siktet mot februari-himlen när 1987 gör sin tolkning av den emotionella popoden.

Med den Londonbaserade svenskens regi blir Hannas ord mer svävande i en reverbdränkt komposition. Denna känslomässiga odyssé är därmed en kontrastfylld sådan där ångestfylld sång vilar på utdragna men smått hoppfulla toner och en hårt slående snaretrumma. Från den svenska vinterdepressionen till Londons blöta gator — drömmen om våren fick precis ett soundtrack lika förväntansfull som uppgiven.

Du kan höra 1987:s tolkning av Ingenting Skrivet nedan samt se videon till originalet — båda låtarna släpps via Londons indielabel Talent Is Luck senare denna månad. Du finner även Hanna Järver på en scen under kvällens spelningar på Where’s the Music i Norrköping och Stockholms Debaser Strand denna lördag.