I en genre som har fascinerats av italienska gangsters spaghettirätter utblandade med blod sen Wu-Tang Clan spelade poker med maffiamedlemmar, krävs det måhända en hel del mod att sätta epitetet Don först i ditt rapnamn — det säger ändå en del av vad som bör förväntas av din musik. Dock bör ingen tvivla på att Brooklyn-rapparen Monique har detta.

Efter att ha funnit en internethit i den namedroppande låten Pilates — där alla från de yngsta Kardashian-barnen till Drake och Miley Cyrus blev synonymer för droger — är DonMonique nu tillbaka med sin självbetitlade ”söt men sexig trap”.

Med tanke på hur lätt internet har för att titulera någon ett one hit wonder är det inte chockerande att den 20 år gamla rapparen ger sitt allt på den nya ep:n Thirst Trap. Flowet är kanske avslappnat, men attityden har taggarna utåt vilket jag kan förstå då Monique ändå härstammar från New York, raps konservativa hemvist där flera manliga rappare säkert inte har vant sig vid kvinnliga än — även fast Lil Kim kunde stympa sina manliga motparter med hjälp av bara gylfen under 90-talet. Betyder detta att Monique är en ny Kim? Liknelsen är alldeles för enkel, men säkert en många känner sig manade att göra.

Nej att jämföra Thirst Trap med något annat vore förminskande. De spökliknande och ekande produktionerna från A$AP Fergs kollega Stelios Phili är säregna, och agerar som en perfekt plattform för DonMoniques dundrande debut där rappare likt Danny Brown får hålla tungan rätt bland de kvarvarande tänderna ifall han vill hänga med. För att avsluta det hela i samma manér som vi började: detta är en Michael Corleone-plan vid dess start, vars slut inte är nått före några dörrar har sparkats in.

Att förutspå sommarens hitlåt kan vara lika enkelt som det är vilseledande. Vissa år känns det uppenbart vilka ackord och fraser vi lär få höra ljudandes ur högtalare tills vi är redo att pensionera våra öron — samtidigt kan en låt ibland komma från ingenstans, lagom till midsommarfirandet, och golva nationer.

När det handlar om Fetty Waps monumentala karriärsraket till hitlåt Trap Queen är det lite av båda redan nämnda scenarion. Enda sedan den släpptes förra sommaren har New Jersey-rapparen och 1738-medlemmen sakta byggt upp momentum med sin ode till kvinnor i ett kök bestående av narkotikaingredinser. Redan vid låtens debut kunde ett flertal höra potentialen, men det var inte förrän runt årsskiftet den verkligen började få spridning och när vi nu är halvvägs igenom 2015 har musikvideon samlat på sig över 133 miljoner visningar på Youtube. Alla pratar om Fetty just nu, vilket blev uppenbart under nattens BET Awards där han ställde till med ett bejublat framträdande av låten.

Faktumet att hitmakare likt Rae Sremmurd, E-40 och Janelle Monáe inte kan hålla tillbaka de uppskruvade dansrörelserna talar en hel del för vad Fetty har åstakommit. Förra sommaren sjöng alla med till Swae Lee och Slim Jimmys No Flex Zone, men nu kan de endast buga när Fetty upprepar deras prestation och i samma svep krossar den.

Dock vilar risken för uttjatad i luften, Trap Queen är trots allt ett år gammal och Fetty själv hade gärna förvandlat galan till ett zoo med sin andra — Drake-remixade — hit My Way. Kanske är det därför dags att introducera en låt som kan ta detta segertåg vidare? Inte helt oväntat började denna framgångssaga på Soundcloud och där finner vi en rad potentiella arvingar till Trap Queens tron, bland annat RGF Island som jag personligen älskar mer än något annat Fetty och kollegorna i Remy Boyz har gjort.

Om du — precis som jag — stundtals försöker förtränga ungdomsåren av utköpt fulöl, svartvit-randiga tröjor och det vida utbudet av indiemusik borde termen ”indierap” väcka anstöt. Vare sig jag avskydde den tidens indie så pass mycket, eller bara allt omkring det, blev onekligen dess artister måltavlor för mina spydiga och tonårsladdade kommentarer. 16-åringen inom mig borde därav vända ryggen till vid första anblick av rapparen London O’Connors konstnärliga uppsåt, dock finner jag inget annat än fascination för denna brittiska artists bloggbetitlade indierap.

Men för att snabbt återvända till det förflutna, det går inte att undanfly faktumet att jag alltid var svag för Julian Casablancas — från allas indiedarlings The Strokes — soloprojekt Phrazes for the Youth, vars retrofuturistiska synthmelodier ledde till att jag slet sönder min t-shirt framför min dåtida crush medan Casablancas uppträdde något förfriskad på en soldränkt festivalscen för flera år sen. Maskulina manifestationer av den sorten har jag aldrig varit byggd för, men jag kan ändå se tillbaka på det tillfället av befriad självkontroll med vurmande känslor när jag hör Londons nya album O∆ — där de surrande retrofuturistiska syntharna från de expansiva åren gör en lågmäld återkomst till mitt liv.

Med ett flow rullandes längst trottoarerna och en röst darrandes likt fuktiga läppar mot varandra tar London oss med på resan nerför sin gata genom ett album byggt kring den svävande längtan, suktandet, efter att lämna den sömniga förortens trygga omfång. Narrativet följer en dag i denna vardag av andnöd där rapparen bland annat stirrar oskuldsfullt ut genom fönstret, finner någon att förälska sig i och får i slutändan hjärtat krossat med naiviteten — helt enkelt ditt stereotypiska indiekoncept. Dock blir det enklare att förälska sig i en återkommande historia inbäddad i ett sceneri av färggranna ljudbilder och berättat genom Londons impulsiva pendlande mellan självgoda rapverser och fragilt sjungna refränger, som upphöjer känslan av anspråkslöshet till något genuint.

Som sagt, klassiska sagor om romanser lagda i en småstadsdoftande bubbla av själlöshet finns det hundratals av. Samtidigt krävs inte mer än en liten spricka för att något fantastiskt ska kunna sippra ut, vilket är precis vad London O’Connor — jämnårig med mig — har gjort efter de åren då ”vara indie” var allt för vissa. Ensliga promenadstråk ges här liv, cigaretter brinner till filtret efter frenetiskt munblossande och en överhängande känsla av juli-strapatser fyller tio spår med den ständigt relaterbara London vid sin loggbok.

Är det en längtan efter ett soundtrack till den än så länge molniga sommar som gör mig något partisk? Av de stutsande ackorden kan jag nämligen känna medvinden i ryggen på road trip anthemen Steal och hur dragkraft sliter i hjärtat på kärleksuppgörelsen GUTS — och bara där har vi två känslor synonyma med den rådande årstiden. 

Oddsen talade emot men ändå lyckades denna kärlekshistoria fängsla mig, och ett ledmotiv för kommande månader är nog funnet. Kanske hatade jag aldrig indiemusik så pass mycket från första början, måhända att det endast var något jag försökte intala mig själv — ni vet det där med att finna sin identitet är aldrig enkelt, tur att London i alla fall hade en stjärnlogg för sina eskapader.

Det stämmer att Atlanta länge har varit synonymt med sin ständigt blomstrande trapscen, men samtidigt kan ingen säga emot faktumet att den amerikanska staden även har en fallenhet för allt avvikande inom rapscenen. Medan Gucci Manes gamla protegé Young Thug polariserar signar ILoveMakonnen med OVO och Rome Fortune samarbetar med det elektroniska undret Four Tet.

Ett ”New Atlanta” har vuxit fram och en central del i det maskineriet är kollektivet Awful Records med rapparen och producenten Father som dess de facto. Sen förra året har de blivit kända för en progressiv och mångfacetterad tolkning av trap, rnb och klassisk södern rap. Bland detta tumult av det ständigt flödande utbudet från ett dussintals medlemmar finner vi Abra, en sångerska som har gått från att spela in akustiska Waka Flocka-covers i sitt badrum till en av de mest spännande drivkrafterna i detta underliga rap-avantgarde-ensemble.

Efter att ha debuterat med ep:n BLQ Velvet och låtar som Needsumbody — där den självbetitlade ”Darkwave Duchess” sjöng likt en gotisk Aaliyah filtrerad genom Lana Del Reys tungsinta barockpop — släpper Abra nu sitt första album Rose, tolv spår härstammande i oskuldens förlorande enligt sångerskan själv. Med egenproducerade beats där avskalade synthar möter 80-talsklingande oktavbaser ljuder Abras röst som endast i falsetter skulle kunna illustrera den smärtande känsla av sensuellt regnig noir hon tycks vilja framhäva. 

Vare sig det är mobilsurrande-trapaholics-balladen Tonight! eller hypnotiserande egensinta U KNO, sällan lyckas rnb-artister fånga det vemod genre kan ge upphov till så okonstlat som Abra gör, i sitt kall efter kärlek till takten av 808s. Streama Rose nedan, det är en mörk våg av ljudbilder lika mycket kokain-Miami som omslaget insinuerar, och gothpopig som musiken berättar.

DJ Khaleds favoritgrupp thestand4rd — vars medlemsskara även består av producenten Psymun och Kanye West-protégen Allan Kingdom.

Sedan Corbin gjorde succé — som Jodecis emo-coverband — under namnet Spooky Black för mer än ett år sedan har det varit framgångar efter framgångar. Frågan är ifall nya ep:n Couch Potato med Bobby Raps kan upprätthålla det imponerande flödet av denna bittra avant garde rap och rnb? 

Visst till ytan osar kanske detta nya projekt av pubertala pojksträck. Ett omslag med de två artisterna poserande i alldeles för illasittande solglasögon, inlindade i täcken liggandes över varandra på en soffa. En video där de två artisterna famlar i ett mörkt rum, ena i bar överkropp dreglandes över sig själv. Dock är detta endast ytan, för under allt det lekfulla bubblar ett dödlig äventyr i form av melankoli, hjärtekross och utanförskap — ackompanjerat av svävande trap och vemodig men dansant rnb. Den rätta sinnesstämning finner vi i Corbins sång — en balansgång med ett sammanbrott — och Bobbys fascinerande pendlande mellan screamotrap och popigt Drake-esquea falsetter. Kemin mellan de båda är påtaglig, nästintill påträngande effektiv i sin uppgivenhet.