Det finns en scen — och jag väljer att kalla den för Soundcloud-scenen — där unga producenter världen över härskar. Genom Skype, Tinychat och andra sociala medium har dessa sovrumsbelägna artister skapat en egen värld där de stödjer och sprider varandras musik genom musikdelningsforumet Soundcloud. Många ser sig som bästa vänner, även ifall de aldrig har stiftat bekantskap rent fysiskt. Många tillhör även kollektivet Team Sesh lett av rapparen Bones, idag ska vi dock fokusera på tre namn som står utanför den populära gruppen men är samtidigt en del av denna världsomspännande gruppmentalitets fundament — vars kraft många vilar ovanpå.

Bild via Misogi.   

Misogi – PINK2

Någonsin undrat hur en 16-åring från Dubais känslotillstånd skulle lyda rent musikaliskt? Måhända bär den unga producenten Misogi på svaret med musik som kanske inte ligger bakom några löpsedlar i Mellanöstern, men har däremot ljudit — och säkerligen förstört — ett antal högtalare världen över.

Det finns ofta en nästan pervers fascination kring unga producenter då deras ålder av någon anledning skulle säga mer om deras musik än andra. Men i slutändan är det just bara musik och en 16-åring kan ha lika stor fallenhet för det som en 46-åring. Men en sak står klart när det gäller Misogi, att för sin ringa ålder har han lyckats samla på sig en stor mångfald när det kommer till diverse ljudbilder. Medan debuten Occult kändes som en modern skräckfilm regisserad av John Carpenter, där en dimmig bergsstad invaderas av blodsuktande goths, har uppföljaren Pink2 en identitet med många lager.

Med öppningsspåret Lunar gästat av sångaren Sosi och efterföljande Magic Container sätts en nästintill tropisk tonart, färgad av tuggummidoftande synthar och Pokémon-samplingar. Dock erbjuder gästande producenterna Cavalier och Oshi en drastisk vändning med ett kaotiskt trapinferno, pragmatiskt regisserat av Misogi. Precis likt titelspåret är hela denna ep något av en perfekt storm med alla de signalement som gör Soundcloud så pass spännande — från fängslande melodier till bombastiska kicks, slutligen i en välmående symbios.

~

  Bild via Flux Magazine.   

Falls – Touch Without Cold

Vemod går hand i hand med Soundcloud-scenens yttringar, en sorters ungdomlig ångest som aldrig tycks dö ut. När vi talar om producenter vars liv till största majoritet absorberas av en dator i deras rum är det lätt hänt att man famlar i melankoliska mönster när ljuset glimtandes mellan persiennerna blir allt glesare.

En som ständigt verkar flörta med detta vemod är brittiska producenten Falls, men den uppgivna tryckare han erbjuder är mer än bitterljuv.

Laurie — som är han riktiga namn — flyttade nyligen över Atlanta till USA och Minnesota för att dela en lägenhet med producentkollegan drk och sångaren Spooky Black. Flytten är logisk då Falls musik känns mer som en ångestladdad soluppgång i den amerikanska södern än en molnig dag på den brittiska landsbygden. För även ifall den 23 år gamla producenten har funnit ett fäste i norr så ekar det nya albumet Touch Without Cold av porlande vatten och morgondagg rinnandes längst suckande löv. De luftfyllda basslingorna, vida syntharna och ekande gitarrackorden blir till soundtracket för en film av Jeff Nichols lagd i Arkansas — där sångerskorna Abbi Press och redan nämnda Sosi fyller känslan av tomhet med ännu mer hjärtesorg. Är du inte redo att fälla tårar tills vågor sväller längsmed Mississippis flodar lär du avstå en lyssning tills vidare.

~

Bild via Dylan Brady.   

Dylan Brady (Lil Bando) – All I Ever Wanted

Kräver denna generation en Kurt Cobain att omfamna dess älskande hat inför livet? Kanske inte, men om ändå inte Dylan Brady har de ansiktsmässiga dragen gömda bakom ett grönt svall vet jag inte. Och visst, denna musik faller helt klart inom kategorin för kontemporärt tonårsdoftande hatkärlek.

Artisten Dylan Brady har sen high school producerat under namnet Lil Bando och är — efter ett misslyckat försök till att studera film — numera mer än en producent. Med debuten All I Ever Wanted ger han bevis på ett mångfacetterat artistskap, helt i sin säregna domän där ett vackert kaos dominerar. Ljudbilden som sträcker sig över de elva spåren är minst sagt schizofren när vackra synthsymfonier och körer kan förvandlas till adrenalinstinta trummor och öronbedövande baser. Men kanske är unika drag av denna sort väntad när samplingar från både Aqua och Enya kan ges utrymme på en låt.

Som en röd linje kring detta färgstarka och anarkistiska landskap av melodier glider Dylan Brady på en cykel genom allt, ackompanjerad av en urflippad vocoder men förvånandsvärt samlad trots allt — han har ändå medbrottslingar likt fantastiska Night Lovell och Nok From The Future att förlita sig på.

Det var kul så länge det varade, men Drömhus fantiserande — fel 80-tals referens jag vet — om att finansiera denna sommar med en samtida remix av Vill Ha Dig tycks redan nu nå sin ände. Vi kan alla — medan Drömhus gamla medlemmar gör det klart för hårsprayen att det inte blir någon comeback — nämligen glädjas över faktumet att Jamie xx och Young Thug har säkrat sommarens hitlåt. Atlanta-rapparen släppte nyligen sin fantastiska debut Barter 6 och på den brittiska producentens kommande album finner vi detta samarbete som nästan sträcker sig över tid och rum.

Med en regnbågsfärgad och tuggummidoftande produktion kan Young Thug göra mycket, vilket är uppenbart här när hans säregna flow pendlar mellan dansanta synthar och ett gammalt soul-sample. Ifall ett recept på framgång hade ett läte år 2015 skulle det säkert vara Thuggas skrala falsett som ljuder likt en triumf gjord för bilhögtalare, dansgolv eller bara något bärbart till cykelsemestern. Som refrängen lyder: jag vet att det kommer bli en bra tid, speciellt med dessa två.

Medan det kommande albumet So Help Me God slutförs i form av ett cermoniellt uppvaktande i någon undangömd katakomb vid Vatikanen fortsätter Kanye West att erövra världen.

Från att ena dagen lamslå sociala medier med en tweet, till att bada, eller ja, försöka vandra över en armenisk svandamm — nu finner vi rapparen, producenten och modeagigatorn på Time Magazines omslag som en av världens 100 mest inflytelserika personer. En lista som täcker upp alla hörn av världens populärkultur och relationer med bland annat frun Kim Kardashian, Malala Yousafzai samt Yeezus största beundrare: påven.

Rampljuset är dock ett Kanye konsumerar, som alltid annars på toppen av de utnämnda titanerna. Huruvida den omtalade artisten anser sig tillhöra den grekiska mytologin eller en mer samtida definiton av gudagestalterna står kanske klart med det kommande albumet. Tills dess får intervjun nedan, av ingenjören och entrepenören Elon Musk för den legendariska tidskriften, duga som inspirationell prosa. Här talar Kanye om allt från drömmen att bli tv-spelsutvecklare till en ödmjuk raljering kring de senaste årens satsning inom modebranschen. En någorlunda jordnära frälsare med det hyperboliska egot i behåll som vanligt.

”Vad är det som gör magi magiskt? Faktumet att ingen tror att det är möjligt.” — Okej, bra, trolla fram det där albumet nu.

Bild via Reuters.   

Mashups är kanske den produktionsform som aldrig riktigt kommer finna sitt fäste här på jorden. Oftast krockar ambitionen att göra något experimentalt flippat med faktumet att det ska bli till en värdig lyssning. Därför föredrar jag simpelheten i när Notorious BIG blandas med Thomas och Vännerna, aldrig kan mina förväntningar raseras av en sådan nostalgisk kombination.

Men kanske kommer jag få omvärdera mashups efter Jeff Bhaskers senaste. Denna Good Music-producent är känd för att ha tagit fram Grammy-prisade låtar åt Kanye West och jobbat med namn som Kid Cudi, Lana Del Rey och Beyoncé. På fritiden verkar han dock släppa loss det lekfulla i sina talanger, vilket blir uppenbart när i Bhaskers regi Never Gonna Love Again från Lykke Lis senaste album möter Kanye-remixen på Lil Waynes — enligt mig kontemporära klassiker — Lollipop. En oväntad konstellation men med pitchen uppskruvad på Lykkes röst blir detta till en tolerabel skapelse för varenda fan av dessa artister.

2015 förutspås bli ett bra år för rapmusik och än så länge håller prognosen vad den har lovat. Drake släppte ett album — som från början var ett mixtape — och slog ett flertal rekord medan Kendrick Lamars hyperboliska ego överdoserade än en gång med hyllade To Pimp a Butterfly. Men i längden är detta helt oväsentligt för huruvida detta kommer bli ett bra år för rap eller inte — nej för det som räknas här är ny bra musik från nya bra rappare.

En av dessa är utan tvekan Boogie som härstammar ifrån Long Beach, Kalifornien. Förra året släppte han sitt första mixtape Thirst 48 och med låtar som Bitter Raps är det knappast en underdrift när jag påstår att det var ett av årets mest underskattade projekt. Möjligheterna är dock oändliga för en rappare med ett mångfasetterat flow och förmågan att illustrativt släppa på sina innersta tankar över explosiva produktioner. Just detta är fallet på Oh My producerad av Jahili Beats — främst känd från förra årets hit Hot N***a av Bobby Shmurda — där skildringar av haglande automatvapen blir till en medryckande låt vars hitpotential inte går att bestrida, refrängen i sig är som gjord för att bli en vinetrend. Men låt inte det avskräcka er då Boogie har en substans som håller i längre än sex sekunder.

Med den nya singeln kommer även en musikvideo som gör en fulländad inramning av Boogies energiska drifter, medan han och vänner röjer längs kvarterets gator. Även om låtens innehåll skildrar vardagens skrämmande verklighet så utstrålar den med videon ett mantra helt i linje med en lustfylld och upprorsbådande helg. Kort sagt: detta är det enda jag lär lyssna på de närmaste dagarna, jag rekommenderar att du gör detsamma.

Första singeln Further från kommande The Reach.