Att ta sig fram i musikbranschen kan vara en kamp — en kamp många ofta förlorar. Tanken på all den briljanta men ohörda musik där ute som aldrig kommer snudda våra öron är svindlande. Alla de musiker som aldrig kommer få den upprättelse de förtjänar är hjärteskärande. En vanlig missuppfattning är att dagens pr-klimat skulle underlätta för artister, från skivbolag till sociala medier och kreativa lekplatser likt Soundcloud — detta överflöde av plattformar kan ibland gå från hjälpmedel till krycka när ett konstant flöde av musik blir till ett ständigt snurrande hjul där du antingen kan hålla dig på topp eller nå den oangenäma botten.

Problematiken är prominent inom alla genres men kanske främst rap vars ljudbild är bredare än någonsin. Några som har upplevt dess grusande verklighet är Main Attrakionz.

Klassisk cloud rap producerad av Friendzone

Duon bestående av Squadda B och Mondre Man härstammar från The Jackas hemtrakter Bay Area och har sen år tillbaka nämnts som pionjärerna inom subgenren cloud rap. Diverse bloggar fick upp ögonen för dem under början av 2010-talet och föll direkt för deras släpande drogestetiska flows över atmosfäriska beats, där melankoli och eufori blandades ut med Imogen Heap-samples och Lex Luger-trummor. En av bloggarna som upptäckte dem var den nyligen bortgångne A$AP Yams och — utöver ett gästinhopp — kan deras inflytande återfinnas över hela A$AP Rockys första mixtape tillika genombrott Live Love A$AP där även producent-partnern Clams Casino låg bakom de mest känsloladdade låtarna.

Många hade förhoppningarna om att en låt på den då omåttligt hypade Rockys debut skulle ge duon den uppmärksamhet de förtjänade. Faktumet att de samma år släppte 808s & Dark Grapes 2 — som endast kan liknas vid cloud raps bibel — gjorde det ännu svårare att se hur det karriärsbetryggande gensvaret uteblev. Samtidigt är det uppenbart att deras fingeravtryck numera kan spåras till en rad större artister — från internationella tungviktare som The Weeknd och Wiz Khalifa till vår lätt kontroversiella svensk Yung Lean — medan cloud raps DNA konstant utvecklas och ger upphov till nya yttringar främst bland Soundclouds flöden. Kanske är detta den förödande realiteten för banbrytarna alla tog för givet? Att medan appropriatörer susar förbi hållplatserna på karriärsstegen så lämnas de vid vägkanten.

Men Main Attrakionz har varken vuxit sig bittra med åren eller gett upp hoppet, utan håller fast vid den signatursenligt positiva inställning som färgat många av deras låtar. Tillsammans med de trogna vännerna i producentduon Friendzone har de tagit fram ett tredje kapitel i deras hyllade 808s-serie som kanske kan ge alla fyra den efterlängtade upprättelsen. Nyheten att albumet släpps 12 maj firas idag med ett nytt och efterlängtat smakprov gästat av flera medlemmar från deras Green Ova-kollektiv.  

Den karakteristiskt hänförande singeln vid namnet G.O. Style bär på den alltid lika svävande ljudbilden — nu mer storartad än någonsin — och är gjord för att zona ut till när tillvarons omgivning tycks dra i en. Här finner vi duon rappandes överlägset troingivande till nedtonade men trance-esqua synthmelodier och tropiska pianoackords ackompanjerade av högoktaniga trummor. Resultatet kan enkelt liknas vid den musikaliska motsvarighet till en dröm om bättre tider — vilket just detta gäng förtjänar denna sommar.

Taking back our old sound var det och låt oss hoppas att den annalkande sommaren är då de gör det.   

Kanske har rap och medeltiden alltid varit gjorda för varandra? Även ifall många rappare helst odödliggör 1900-talets gangsters så finns det ingen tvivel inom mig att flera känd gestalter från historien skulle fungera inom rapscenen. Till exempel den ökände kungen Henry VIII i en Migos-video? Varför inte, så länge någon informerar honom om att varken vapen eller bödlar är tillåtna på inspelningen. För att sedan inte tala om Kanye West — den självbetitlade guden — som verkar vara på ett nästintill religiöst korståg mot modebranschen, vilket kanske speglar en viss medeltida tvist.

Ja finns det ett outtalat sammanband mellan rap och medeltiden? En tumblr vid namnet B4-XVI — eller Before Sixteen om du nu inte var vaken under mellanstadiet och studerade den romerska slangen — tror sig nämligen ha funnit det. Cecilia Azcarate som bedriver denna fascinerande studie ser nämligen parallelerna mellan rap och konst från medeltiden — och ännu längre bakåt — som vi tidigare har stått blinda inför. Nedan kan ni ta del av ett mindre smakprov av det hon har grävt fram.

”Fuck a tutor get a shooter.” Kan Rick Ross diss på Walkin’ on Air ha varit riktad mot Henry VIII? Kanske inte då de ändå verkar dela samma passion för mode. Fast om Rozay nu skulle välja att beefa med den gamle kungen så lär han ha i åtanke att Henry har bödlar istället för shooters — samt att den forne kungen är död sen över 500 år tillbaka.

Att vara en polsk greve är kanske så långt ifrån en migo du kan komma men Henry II och Takeoff verkar ändå vara en vänskap som sträcker sig över århundranden — låt Takeoff bara få flexa med det där svärdet nu.

1400-talets spanjorer älskade uppenbarligen snapbacks och reups.

Med två ringar och två kedjor fann konstnären Quentin Massys medeltidens föregångare till 2 Chainz. Någon borde informera Good Music-rapparens kompanjoner om detta konstverk inför hans nästa födelsedag, endast en sådan present kan toppa den sedvanliga upplagan av Kanye West-regisserad Big Booty-galor.

Här är kanske den mest självklara. Albrecht Dürer förutspådde redan år 1508 att Drake skulle ha lika många låtar samtidigt på Billboard som The Beatles en gång hade. Önskar bara att han kunde ha förvarnat oss om Kanyes överflödiga samarbete med Paul McCartney.

Efter att ha debuterat med låten under förra veckans BRIT Awards släpper nu Kanye West — efter säkerligen tusentals böner — äntligen All Day. Låten är även i sin studioversion ett actionladdat soundtrack som ackompanjerar Yeezus återkomst till den egoboostade rap som är synonym med hans musik. Tillsammans med gästande Allan Kingdom och Theophilus London verkar en hit för våren säkrad, en hit som även kommer att göra den alltid så emotionella Only One sällskap på det kommande albumet So Help Me God.

Vad tror ni förresten om den avslutande melodin? Någon som stängde in Paul McCartney i en studio med endast en gitarr och en EDM-preset att bruka? Uppdaterad: Ja, det handlar tydligen om en McCartney-sampling, fruktar nu att hela albumet kommer vara fyllt med outros av denna sort. 

Att Kanye West har varit omtalad på både gott och ont det senaste är ett faktum ingen kan bestrida. Efter en modevisning som polariserade fans, korkade uttalande i radio och ett bokat besök hos Skavlan så börjar en del undrar var man har rapparen. Med låtar som Only One och Wolves börjar även en del fans att ifrågasätta huruvida Yeezus någonsin kommer göra annat än att nynna i autotune.

Deras böner tycks nu i alla fall vara hörda med ett uppträdande på Brit Awards som åter lär skifta fokuset till Kanyes musik.

All Day har det talats om sen förra året och med det nya albumet snart klart var det dags för ett första smakprov live. Förutom Theophilus London syns även Novelist, Skepta och typ resten av grimescenen med flammor flygandes ur eldkastare likt en scen tagen från Mad Max. Som om det inte vore nog så gästar den tillsynes okända — och DJ Khaled co-signade — rapparen Allan Kingdom, vilket är en helt okej utveckling för någon som släppte sitt första mixtape för lite mer än ett halvår sedan. Låten då? Ja kort sagt är autotunen här som bortblåst av skamlös rap över ett mardrömsliknande beat paketerad i en klubbhit. Tvivlar på att något fan av Kanye klagar just nu.

Ta del av det kokheta uppträdandet nedan med en videoupptagning från Slate.

För den som intresserad av musik från gästande Allan Kingdom och grime-legenden Skepta som röjde med hela BBK-kollektivet på scenen:

Kingdoms debut Future Memoirs — en av förra sommaren bästa.

Musikvideon till en av Skeptas senaste singlar It Ain’t Safe där A$AP Mob-medlemmen Young Lord gästar. Verkar som 2015 kan bli året då amerikanerna verkligen får upp ett öga för grime, återstå och se hur det slutar.

Rap är i ett diffust läge år 2015. Den tidigare uppdelningen av utbudet mellan öst och väst samt den högljuda södern är långt ifrån relevant sen internet band allt samman. Numera kan en rappare från New York antingen låta som att hen var uppvuxen i Houston eller vara hopplöst nostalgisk likt Sverige-aktuella Joey Bada$$. Samtidigt är den amerikanskbördiga genrens kanske största namn just nu en kanadensare medan äldre legender suktar efter relevans.

Här i Sverige står landskapet också inför drastiska förändringar med musikjournalister som fortfarande försöker lista ut vad grejen med Yung Lean är. Ser vi dock till internet — och främst Soundclouds flöden — blir det uppenbart att tunga synthproduktioner med röster dränkta i autotune är mer än ett nytt och spännande fenomen. Det är språket som har talats sen en tid tillbaka i olika former och fortsätter ständigt att utvecklas.

Ett nästa steg i evolutionen verkar Los Angeles-rapparen Horse Head stå för — om han nu ens kan liknas vid en rappare. Denna svårkategoriserade individ är en del av rapkollektivet Thraxxhouse, dock är den musik de ger ut är långt ifrån den melodiösa synthrap vi numera liknar med genrens progressiva utbud. Här blickar man istället tillbaka mot det sena 90-talet och tidiga 2000-talets akustiska emomusik. De konventionella drogromantiseringar får stiga undan när substansen i dessa texter är närmast skolmässigt simplistisk och hör främst hemma i ångestladdade ungdomsnoveller.

Med Horse Heads nya ep:n Romantic når en utveckling — som har pågått sen Bones började sampla alternativ rock — kanske sitt klimax. I en helgon.net-estetik filtreras rapparens melankoliska tonart genom autotune, gitarrer och trummor i klassiska trapmönster. Tänk ifall Blink-182 hade valt att samarbeta med Future på sitt självbetitlad vuxenalbum — där vi fann popgoth-oder som Miss You — framför The Cures de facto Robert Smith. Resultatet hade förmodligen inte varit långt ifrån det Romantic har att erbjuda.

Horse Head är sen långt tillbaka verksam som beatmakare och denna självproducerade ep lär nog polarisera många lyssnare. I slutändan är det dock något bisarrt som inte kan liknas med mycket annat och jag själv har inte riktigt bestämt mig huruvida jag avskyr eller älskar det — dock är jag uppenbarligen svag för låtar som Stockholm Syndrome dagar som denna när temperaturen ligger på plus och snön överger gatorna. Kanske är oddsen större att du faller för den självbetitlade gothboiens nynnande om du råkar vara svag för pojkgruppar med uppenbart dåraktiga klädval — med all säkerhet vågar jag påstå.