Minns ni 2011? Ja tänk allt som kan hända på bara fyra år. Till exempel kan ett skejtande rapkollektiv från Los Angeles erövrar världen över en natt för att sedan sakta men säkert tyna bort tills de bara är dammet bland fantasyböckerna på biblioteket. Jag talar såklart om Odd Future — minns ni dem? Okej låt mig färska upp erat minne. Kring senaste decennieskiftet bildades gruppen led av Tyler, the Creator och skulle komma att bli kända för provocerande texter, punkliknande konserter, lite mer provocerande texter och faktumet att ingen visste var medlemmen Earl Sweatshirt befann sig — spoiler: en skola för ligister i Samoa.

För att göra en kort historia ännu kortare så hade helt plötsligt hawaiiskjorter blivit en trend igen och alla vita grabbar med behovet hade äntligen en plattform där de kunde slänga ur sig n-ordet. Odd Future var med andra ord en succé. Album, tv-serier, klädmärken — de hade allt, eller ja snarare Tyler vars produktiva hjärna låg bakom det mesta. Men nu fyra år senare verkar det nästan vara dags för VH1 att bli lite nostalgiska med en Rock Doc eller kanske slå på stort med en Searching for Frank Ocean. RnB-sångaren gick förra året skilda vägar med management-paret Christian och Kelly Clancy — som varit en del av Odd Futures karriär i flera år — vilket var det sista vi hörde från Ocean tills tidigare i veckan då det blev officiellt att uppföljaren till hans hyllade debutalbum Channel Orange släpps i juli. Med titeln Boys Don’t Cry kan jag endast anta att albumet är ett enda homage till The Cure producerat av David M. Allen.

Samtidigt släppte Earl — den mest intressanta bland alla tämligen anonyma rappare från gruppen — årets kanske mest ointressanta rapalbum hittills. Det var en rad dispyter kring huruvida hans skivbolag Sony ruinerade det momentum rapparen hade försökt bygga upp genom att släppa all information om albumet på en gång. Även om det var fallet så ursäktar det inte den tortyr I Don’t Like Shit, I Don’t Go Outside var för öronen, mer illaskärande produktioner får man leta länge efter bland artister signade till världens största skivbolag.

Människans ständiga begär att ha ett relevant tumblrflöde fångade upp dessa artister och de lyckades hålla sig kvar ett tag. Men likt trender måste även artister ge rum för nya, för hur länge kan egentligen en gif underhålla?

Men hur står det till med Tyler, the Creator då? Ledaren för denna kortlivade rapdynasti har hållit sig i det dunkla sedan 2013:s hyllade Wolf, rent musikaliskt det vill säga. Sedan dess har han istället lagt fokus på sitt klädesmärke, tv-serien Loiter Squad och egen festival. Det kultfölje Odd Future byggde upp äger Tyler numera tack vare hans förmåga att inte kunna sitta still en sekund. Dock var det musiken — med all dess satanistiska symbolik och våldtäktsfantasier — som fansen förälskade sig i och under natten till idag besvarade fansens frälsare deras bönrop.

I sitt ständigt pågående korståg för framgång vunnen ur självständighet och kraften att tro på dig själv lanserade raps rebelliska renässansman under natten ett eget nätverk, en plattform vid namnet Golf som Tyler kontrollerar helt själv. Med detta kom även nyheten om ett nytt album vid namnet Cherry Bomb som släpps nästa vecka där bland annat Kanye West och Lil Wayne gästar. Utöver det släpptes även två smakprov från albumet samt en musikvideo.

Låten DEATHCAMP är måhända inte vad jag skulle vilja höra från någon rappare år 2015, dock är det charmigt hur dedikerad Tyler är i sin kärlek till N.E.R.D. med denna uppenbara Rockstar-efterrapning. FUCKING YOUNG som ackompanjeras av outrot PERFECT — där Tylers brasilianska protégé Kali Uchis assisterar med sång — är däremot en annan historia helt logisk i dess kontext. Rapparen har alltid haft ett sinne för humor inspirerat av idoler som Eminem och när musiken blev ett instrument — för en känslomässigt instängd tonåring — där han kunde låta sina känslor ljuda resulterade det i något explicita texter. Uppgivenheten efter raserat förhållande resulterade i fiktionella kidnappningsdraman och våldtäktsfantasier vilket med all rätt upprörde.

Tyler har dock — tillskillnad från en viss svensk rappare i 30-års åldern — mognat någorlunda med åren och gett upp den tröttsamma misogyni en stor del av hans texter speglade. Den något ocensurerade humor lever dock kvar på Fucking Young där en ångestladdad Tyler skildrar sina känslor inför ett förhållande där åldersgapet är för stort — alltså en låt någon borde lägga till i Tygas Spotify-kö. Det hela görs över en anmärkningsvärt förbättrad och nästintill psykadelisk soulproduktion som Brandy säkert hade kunnat sjunga över för tio år sen. Resultatet är en fusion av de influenser den rappande producenten har jobbat med sen första mixtapet Bastard och först nu tycks hans vision ljuda med bravur.

Den medföljande musikvideon är också en del av det lekfulla mantra vi kan förvänta oss från Tyler som även står för regin. Med en känsla för detaljer och färgbalans utvecklas det hela till en Mad Max-fantasi från någon som har nördat alldeles för mycket Wes Andersson. Det är en säker satsning vars ökade produktionsvärdet i jämförelse med äldre videos illustrerar den fortsatt uppåtgående kurvan som är Tyler, the Creators karriär.

Odd Future är kanske en del av rap som är död och begraven. På måndag lär vi dock få reda på ifall Tylers dröm om att cementera själv i musikhistorien är en naiv sådan eller om en framtida Grammy kanske finns inom hans räckhåll. Än så länge bådar det tämligen gott.     

Återigen så är året 2015 och jag skrev precis denna text om Odd Future. Vardagen och dess överraskningar.

Omvärldens bild av musikens Sverige är måhända insnärjd i klyschor. Alla hushåll äger hela ABBA:s discografi, herrarna i gruppen delar på ett diktaturliknande presidentskap, varenda klubb spelar Avicii tills öronen imploderar och Robyn är numera landets sanna drottning. Kort sagt: den ständigt växande musikexporten vi ofta stoltserar med är synonymt med ideligen trallvänlig och lättsmält popmusik. Vilket är lite underligt då vårat land är beläget i de nordliga breddgraderna med minst ett halvår av vinterdepression.

Men likt mycket annat gömmer sig något i periferin om du stirrar tillräckligt länge. Medan Max Martin och Shellback erövrar amerikanska topplistor har en annan svensk producent tagit den efterfrågade svenska svärtan till Soundcloud. Simon Wistrand är 22 år gammal från Ludvika och under pseudonymen GRXGVR har hans musik lyssnats på över en miljon gånger på det svenska musikdelningsforumet. Kanske är det därmed dags att öppna upp ögonen för den dystrare delen av Sveriges musikaliska spektra? För med den nya EP:n 4EVER YOUNG kan startskottet ha gått för en epok av gothklubbar i Stockholm.

Sen någonstans kring årsskiftet började detta arbete som idag kulminerar i fem spår där ljudbilden Grxgvr försöker förmedla ramas in perfekt. Med egetframtagna och säregna lo-fi-trummor ackompanjeras uppgivna synthmelodier utblandade med vida atmosfärer — melankoliskt betingade men ack så storslagna i sin gotiska galor. Kanske är detta vad som kan förväntas från en musiker vars tillvaro är belägen i Dalarna. Här inkasseras dock folkdräkter och midsommardans mot cyberpunkig estetik och rave längs ett strobeglittrande Siljan med detta gastkramande — men samtidigt fängslande — soundtrack. Musiken är för Soundclouds egenformiga trapyttringar vad postpunk var för punken — ett mer samlat och välutfört alternativ för den som gillar att hänga kring kyrkogårdar.

På första spåret finner vi även den amerikanska rapparen Bones som med sin nitiska arbetsmoral har vuxit till en av de största bland Los Angeles ständigt skiftande underground-scen. Bones framgångar har kommit genom hans fallenhet för att blanda Cash Money-inspirerade rapflows med emo-tyngd sång. Därför är det knappast någon överraskning att Scholar blir till en perfekt plattform där den självutnämnde Graveyard God återuppstår i ett dimmigt sceneri — som säkerligen innehåller en del narkotika — där han till skriande synthar propagerar för det självständiga artisteriet.

Dock är den stjärna som lyser starkast över detta vinterlika ljudlandskap avslutande Northbound. Här når 4EVER YOUNG:s röda tråd sin ände med Three Six Mafia-associerade Skinny Pimp. Men orden ”always dark never day” får en helt annan tyngd i Wistrands regi utvecklas till ett lustspel med ens innersta ånger, ett långsamt men omfamnande outro. Låten blir även till ett passande giftemål mellan producentens influenser från den amerikanska södern och den nordliga kylan han har vuxit upp i — en passande signatur på ett sammansvetsat kyligt arbete.

Shellback och Max Martin har måhända topplistorna i sitt grepp men bland Soundclouds hemsökta gränder frodas Grxgvr — något jag tror han är mer än nöjd med.

4EVER YOUNG finns att köpa här.

P.S. Huruvida Grxgvr är Dalarnas svar på Robert Smith i peruk och svartvitt smink är än så länge hemlighetsstämplat D.S.

P.S. 2 Här är en simpel och illustrativ summering av uppvaknandet denna ep bär med sig D.S. 2

Bild via Badassdigest.           

Med Spring Breakers — det tonårslystna narkotikadramat — polariserade Harmony Korine kritiker och biobesökare. Medan många föll för hypnotiserande kamerasvepningar och Britney Spears-ackompanjerade rån var andra minst sagt kritiska till filmens kontroversiella blomst. Nu är det klart att regissören återvänder till Miamis obskyra rapscen med en andlig uppföljare och det hela bådar för upprörda känslor.

Den unge rapparen Cory Jreamz härstammar likt södernpionjärerna Geto Boys från Houston. Vid första ögonkast krävs kanske Matthew McConaughey och en sarkastisk robot för att koppla ihop dessa tillsynes dimensionellt separerade motpoler. Men egentligen är kanske bara Jreamz en hyperbolisk revolt formad i Scarface och de andras fallenhet för rå horrorcorebanande gangsterrap. Insnärjd i en taggtrådliknande estetik som absorberar all goth — från Sylvia Plaths dikter till varenda femme fatale regisserad av David Lynch — som populärkulturen har att erbjuda blir resultatet romantiserande destruktivitet. En ”Black Marlon Brando.”

Medan vi grät över den kalla vintern här i Europa har Houston-sonen omfamnat den under sina vistelser i London och Berlin. Det var under denna period han spelade in sin kommande ep Brando — uppföljaren till 2013:s fantastiska Invictus — antagligen sminkad i vitt och svart. Vad det nya projektet kommer erbjuda får vi idag första smakprovet av med den överväldigande singeln In The Night. På vad som utan tvekan kan betecknas som ett soundtrack för nattliga vårskrik balanserar Jreamz Dolce & Gabbana-referenser med drömmar om Sharon Stone över en hetlevrad och gastkramande produktion av Fergus Martin.

Tillsammans med rapparens släpande och nedpitchade röst samt ett kvinnligt vokalistsample krypandes längsmed ljudbildens väggar — helt i linje med hans progressiva tolkning av sin stads chopped and screwed-arv — blir denna gotiska rapdröm minst sagt skrämmande. Tänk Notorious BIG och Puff Daddy på sin motorbåt åkandes över interdimensionella vågar med alla H.P. Lovecrafts entiteter hack i häl — då förstår du kanske vad Houstons nya skräckpretto försöker illustrera.

Bild via Zimbio.    

När det kommer till autotune är T-Pain visionären, pionjären och revolutionären — mannen gjorde helt enkelt denna simpla ljudeffekt till vad den är idag, förlåt Cher. Otroligt nog chockerades många i höstas över faktumet att sångaren faktiskt kan sjunga utan några filtreringar i studion. Detta gav T-Pain chansen att bygga upp nytt momentum efter några år av tystnad — då han bland annat upptäckte FKA Twigs — och börja spela in sitt nya album Stoicville.

Med det femte albumet påväg och ett DJ Drama-mixtape redo att släppas denna månad fann vi inte helt oväntat Florida-artisten på en scen under gårdagens SXSW:s uppträdanden. Det var vid Fader Fort autotune-aficionadon erbjöd en karriärsomvälvande setlist bestående av hela 42 låtar — alla hits såklart. Uppträdandet är energist levererat och uppbackat av band samt sångerskor vilket ger utrymme för T-Pain att dansa till tonerna av storslagna och soul-esquea tolkningar av sina låtar. När I’m ‘n Luv (wit a Stripper) väl går igång borde svenska festivaler vara redo att ringa några samtal, eller vad säger ni? Vore inte romantiseringen av en strippstång något ni vill höra i Slottsskogen denna sommar?

Här har ni även tre av de bästa låtarna från kvällen ifall ni av någon ogrundlig anledning inte kan dedikera en timme till T-Pain.

Det självklara valet, en av de största låtarna har aldrig låtit så vacker och då var den rätt vacker från första början.

En klubbanthem som skulle kunna ta över radion vilken dag som helst uppenbarligen.

Kort sagt, DJ Khaled skulle vara stolt.