Arkivet är åter öppnat och nu när dammet från premiären har lagt sig är vi redo att ta itu med ett avsnitt i klassisk X-Files-manér, vilket betyder att tårkanaler lär fuktas och skrämseleffekter fruktas.

X-Fallet

Även fast en del av lockelsen med X-Files från början var den omvälvande mytologin fylld av utomjordiska sammansvärjningar och 1%-komplotter, kan ingen förneka att minnena – eller trauman – av de klassiska veckans monster-avsnitten är avtrycket som lever kvar. Med andra avsnittet av den nya säsongen återvänder X-Files till detta efter den kompasslösa orienteringen i mytologin som var det första avsnittet. Återvänder gör också James Wong – en av alla briljanta elever från Chris Carters lekskola – för både regi och manus med ett obehagligt fall, helt i linje med seriens historia, där experiment på barn väcker den föräldraenliga sympatin inom våra FBI-agenter – för ja, ni hade väl inte glömt att Mulder och Scully faktiskt fick ett barn tillsammans?

Hur paranoid är Mulder?

Trots att en konspiration av män väger tungt på Mulders axlar verkar vår älskade dåre vara tämligen samlad tillbaka på det gamla jobbet. Kanske är lite igenkännbara rutiner nyttigt för någon som annars tillbringar all sin tid blickandes oroligt mot himlen. Nya tider verkar inte ha någon påverkan då denna agent under sin första arbetsdag hinner sno på sig mobiler, påminna oss om att han faktiskt har en mer lättstämd sida med Obamacare-punchlines och bli erbjuden en avsugning – här kändes serien kanske lite väl nittiotal. 

Hur skeptisk är Scully?

Varför mixtra med en stabil formula? Efter att doktor Sanjay tryckte en brevöppnare genom sin skalle under öppningsscenen var Scully återigen redo vid abduktionsbordet för att ta itu med den felplacerade papperskniven. Känslan av att du ser ett X-Files-avsnitt blir alltid mer påträngande när tv:s kanske bästa läkare drar ut något vidrigt ur en kropp av någon form. Flera komponenter i fallet talade även till Scullys moderliga sida och resulterade i något kontrastande scener, vilket kändes vågat men i slutändan befriande.

Föräldrafaktorn

Relationen mellan ”Mully” har måhända åldrats men det unga hjärtat från förr slog hårt i detta avsnitt. Den klassiska dynamiken var tillbaka, samtidigt som de båda ställdes inför faktumet att de för 15 år sen faktiskt lämnade bort sin son för adoption. Att tackla något från seriens åttonde säsong är ett vågat drag då mytologin vid det laget var något vi förträngde snabbare än Flukeman. Men även ifall ”tänk om”-scenerna där Mulder och Scully såg sin son växa upp framför deras ögon för att slutligen förloras till konsekvenserna av deras livsval var lite dramatiskt klumpiga, blev det ändå till två kraftfulla scener. Mulders smärtsamma scenario, där hans son mötte samma öde som hans syster, var även en oväntad addering till känslosvallet vilket golvade mig totalt – med ett eko av scenen från första säsongen där Mulder återupptäcker på hypnosterapin från hans barndom. Mina känslor inför dessa två karaktär tycks därmed fortfarande vara intakta.

X-Files är X-Files

Kultserien är känd för de skräckinjagande bilder den har etsat fast i våra minnen. Men även om många av oss associerar skräcken med överrumplande högerkrokar, så får vi inte glömma att den ofta kan vara jävligt vidrig och utdragen, en långsam tortyr för ögonen – och öronen när Sanjay penetrerar sitt med brevöppnaren. Därför är James Wongs återkomst en välkommen en, då historien om vanskapta barn öppnar upp för en hel del kroppsfokuserad och David Cronenberg-esque skräck, utöver X-Files sedvanliga kräkreflexande blodslust. Det kändes helt enkelt som X-Files, för det finns inget bättre än att se en galen professors huvud dräneras på innehåll som en påminnelse om hur briljant den här serien kan vara i all sin olämplighet.

X-ögonblick

En mindre men slående detalj var hur fåglarna samlades likt något ur en Hitchcock-film, dragna till frekvenserna från en ung grabbs antennhuvud. Precis som kroppsskräcken löd dessa scener som ett bevis på att serien fortfarande kan besitta en känsla av krypande obehag, då fåglarna verkade ha övergett standardhänget vid kyrkogården för suspekta laboratorium, med uppgiften att inbringa den annalkande undergången – här i form av en kniven igenom Sanjays huvud, fan, jag kan inte släppa den scenen.

Sanningen

Efter att ha börjat i en storm av dinglande trådar, redo att förtära Chris Carters bästa försök till skadekontroll, finner X-Files sitt fotfäste med en välkommen återkomst till det traditionella. Visst, vissa aspekter är kanske lite väl traditionella – sci-fi-klyschan onda paranormala tvillingar är inte ens denna series förflutna befriad ifrån – men samtidigt är känslan, precis som med alla andra reboots, reckons, revivals och remakes, det essentiella. Det om något fångar James Wong med detta avsnitt, i både skräck och karaktärer, vilket lämnar oss med både tårar och kväljningar. Hoppet är med andra ord ännu inte över för våra FBI-agenter och denna miniserie.

Övrigt från arkivet

Även om Mulders liv med William var slående i sina tårögda effekter så bar den också på en viss ofrivillig humor. Jag menar det är bra typiskt av Mulder att försöka förklara 2001 för ett barn – vars önskan om att besöka rymden var en illa genomtänkt sådan.

Detta avsnitt var från början tänkt att vara säsongs näst sista vilket säger oss att vi lär höra namnet William igen, och att vi inte lär få någon logisk förklaring på hur Mulder och Scully bara fick tillbaka sina jobb sådär.

”You made copies right?” Mitch Pileggis Twitter är garanterad fylld med tveksamma dad-kommentarer just nu.

Bortsett från vinjetten var även resterande musik på sin plats och Mark Snow är fortfarande en av de mest underskattade kompositörerna där ute.

Nästa vecka är det dags för en annan hemvändares avsnitt, rättare sagt Darin Morgans. För många fans är detta säsongens höjdpunkt och ifall du av någon anledning har gått miste om Morgans meriter, sök upp dem. Sanningen finns där ute.

Under det oberäkneliga nittiotalet gav den nytt liv till sci-fi-genren, men X-Files skulle komma att förlora sin funktion med 2000-talets början.

Efter 9/11 var den amerikanska befolkningen redo att känna sig trygga igen, och där hör inte maktifrågasättande konspirationsfantasier hemma. Men när kultserien nu återvänder verkar flera av dess profetior gått i uppfyllelse sen den lämnade. Betyder detta att 2016 är det rätta året för arkivet att öppnas igen? Det är ett fall jag kommer undersöka i mina recaps av den tionde säsongen.   

X-Fallet

Är allt vi någonsin har trott oss veta egentligen en lögn? Den frågan är mer än påtaglig när X-Files återvänder efter nästan 15 år, mer förvirrad inför sanningen än någonsin tidigare. I premiären My Struggle får vi förklarat för oss – ett flertal gånger – att Roswell var en bluff som kickade igång en kedjereaktion av konspirationer fram tills idag, vilket av någon oförklarlig anledning tvingar Dana Scully och Fox Mulder att plocka upp FBI-brickorna igen. Allting de trodde sig veta efter att ha jagat sanningen i nio säsonger av tv, samt två filmer, är tydligen bara en enda stor rökridå – för någon har uppenbarligen en seriös beef med dessa två. Såg vi med premiären hur en mytologi slaktades för att vi helt enkelt inte kan minnas alla kraschade tefat och suspekta gubbkonferenser? Eller handlar det än en gång om en välregisserad fast något klumpigt författad lögn?

Hur paranoid är Mulder?

Okej, ärligt. För att vara konspirationsteoriernas gudfader, med tejpbitar för sin webbkamera, så är Mulder annars rätt slapp i sin överdrivna paranoia. Det är 2016 och den här mannen borde rimligtvis ha lämnat mobiltelefonen och civilisationen bakom sig, men samtidigt hade vi väl inte haft en serie om så var fallet – jag tänker bara anta att mobilen är till för ospårbara samtal samt en daglig dos av låten Mulder inte kan leva utan. Men ifall vi ska skifta fokus från detaljer till helhet så ja, mannen är lika paranoid som hans stubbskägg är påträngande avtändande. Efter att ha skådat ett mansgjort stridsufo verkar han mer säker än någonsin tidigare på att allt han har skådat bara var en lögn, med andra ord är det nog dags att Scully sadlar om till terapuetyrket ifall hon inte redan har gjort det.

Hur skeptisk är Scully?

En lär ju medge att den ouppskattade rollen som bromskloss för Mulders foliehattspsykos har aldrig varit mer efterfrågad än nu när det kommer till Dana Scully. Den trygga tillvaron med operationer på små barn utan öron upphör abrupt när en röst från förr – i form av den pånyttfödda daddyn i skägg, aka Walter Skinner – tvingar henne tillbaka in i rampljuset, och kanske i slutändan strålkastarna från en utomjordisk farkost. Mer än någonsin tidigare skulle jag önska att Scully bara bad Mulder att hålla käften. Men det finns handling att etablera – lägligt nog genom ett samtal med en telepatisk abductee – och liv att rädda. I slutändan bleknar väl barn utan öron mot gråa utomjordiska varelser.

Shipper-faktorn

För alla shippers där ute – det vill säga de fans vars högsta dröm är att Mulder och Scully ligger med varandra, oftast både framför och bortom filmkameran – var nog återupplivandet av serien extra smärtsam. Förhållandet mellan tv-historiens kanske mest ikoniska ”kommer de, kommer de inte”-par är nämligen stendött. Men kan måhända upptäckten av Scullys utomjordiska dna öppna upp för lite nybliven romans? Jag säger bara att ingen av oss vet väl egentligen vad Mulders porrsamling består av.

UFO:n i det öppna

Han må vara älskad för sin roll i Community, och kanske har vi där en del av problemet, för som konservativ provokatör är Joel McHale ett påhitt ingen köper. I en lång tradition av mytomspunna informatörer mejjar denna Bill O’Reilly för Zeitgeist-nördar ner dem alla i takt med den porlande skumpan i limon, viftandes med ett finger likt ”you mad”, medan han försöker sno Scully från fansens flämtande fingrar. En bitter önskan är att Tad O’Malley gick under med sin Youtube-kopia till hemsida – och att Krycek låg bakom det, ack så jag saknar den grabbens Mulder-suktande blick nu.

X-ögonblick

Premiäravsnittets absoluta höjdpunkt var utan tvekan den alltid mystiska och kedjerökande mannens återkomst. Sist vi såg den de endast talar om vid namnet CSM så gjorde en stridshelikopter aska av den vandrande röklungan. Vi alla såg det, men ändå sitter han där och myser framför sin Carpe Diem-brasa som om inget hade hänt. Okej, visst han liknar ett monster från arkiven mer än någonsin med brännskadorna, det förklarar dock inte hur han gick ifrån aska till en någorlunda helhet – såvida han inte gjorde en Leonard Betts och är numera cancer personifierad, det vill säga.

Sanningen

Redan från start var det ett omöjligt uppdrag att andas nytt liv i kultserien med ett första avsnitt dedikerat till den oförklarliga mytologin. Under nio säsonger tappade nog skaparen – och regissören av detta avsnitt – Chris Carter själv uppfattningen av alla möjliga konspirationer kring den femte, vilket gör det betydligt svårare att glädja både nya och gamla tittare när serien nu är tillbaka. Men tänker han verkligen fullfölja idéen att allt vi upplevde under seriens glansdagar bara var ett i raden av påhitt? Inget känns omöjligt vid det här laget men jag hoppas, eller rättare sagt vill tro, att den resterande säsongen kan föra bort mig, tillbaka till det ljuva och otrygga nittiotalets nostalgiska vurm. Men samtidigt är det svårt att klaga, för kom igen, nya X-Files är ändå nya X-Files och faktumet att man åter kan sitta och bli frustrerad över kultserien är fantastiskt i sig. Lite likt det Dana sa, jag är alltid glad att se både henne och Fox igen.      

”Hej mörkret min vän, jag har kommit för att tala igen. Du ser, det är den här serien Game of Thrones som bara fortsätter att förråda mitt förtroende. Efter en säsong av kontroverser och Dorne sändes sista avsnittet igår. Det var blod, väldigt mycket blod, och flera av mina älskade karaktärer dog. Mitt blottade hjärta klarar inte mer av detta, så säg mig: vad ska jag göra nu?”

Ja, varför inte trösta dig med en liten power ranking, lovar att jag finns här på mitt bästa terapeut-humör.

1. Tyrion Lannister

Min personliga åsikt — vet inte huruvida jag är ensam om den — är att Tyrion rent karaktärsmässigt frodades som mest i säsong två. Konungens hand var en roll som gjord för honom, det politiska spelet i kulisserna spelade han utmärkt och det var en fröjd att följa. Därför är kanske det mest positiva vi kan ta med oss från detta bedrövliga avsked att när vi väl återvänder till Meereen nästa år så lär vi få se Tyrion i den position han trivs bäst i. Visst, familjen Lannisters minsta men mest briljanta älskar måhända sitt vin och fyllefadäser, men i slutändan är det i jonglerandet av intriger hans talanger verkligen får skina, och med Varys vid sin sida blev precis landet bortom havet mer än bara en fristad för drakar — förresten, vem kommer se efter de andra två när morsan är iväg på semester?  Nannys av den sorten är nog svåra att finna nuförtiden.

2. Alliser Thorne

Grattis Alliser, titeln Lord Commander vunnen på det absolut mest osympatiska vis. Att du lurade i Jon att hans älskade farbror levde innan du stack kniven i honom, för att sedan låta en liten unge avsluta jobbet, bra snyggt. Hoppas du har en plan för när The Nights Kings armé har lärt sig att klättra, eller när Tormund upptäcker vad du gjorde med hans nya BFF.

3. Arya Stark

Tack Arya för att du tog hand om Meryn Trant och tack manusförfattarna, för ett tag fanns det nästan lite sympati kvar i mig för den där odrägliga Syrio Forel-mördande pedofilen till kungavakt. Men sen började han även misshandla barn med en käpp och då stod det klart, jäveln måste dö. Dock resulterade det i att allas våran älskade Hitgirl förlorade sin syn, men det kan jag leva med så länge Jaqen H’gars bedårande nylle lever vidare i det svartvita badhuset av död.

4. Theon Greyjoy

Efter en lång tid av psykisk och fysisk tortyr fick Theon äntligen nog av skiten, gav upp sin trälpersona Reek och puttade ner Ramsays älskarinna från Winterfells mur — om inte det agerandet bara skriker ”vedergällning för kastrering” så vet jag inte vad. Sedan tog han Sansas hand och ett steg mot döden? Nej, ett avsked i denna serie kan knappast vara så pass odramtiskt och utan blod, jag ser istället en framtid som Game of Thrones nya powercouple för de två.

5. High Sparrow

Något säger mig att denna religösa fanatiker bara tänkte ”talking a whole bunch of shit that I ain’t trying to hear” när Cerseis vandring började, för att sedan ge en harpa till Lancel och droppa danssteg likt Tom Cruise skrikandes ”we in the Red Keep District!” — vem fixar denna gif åt mig?

Bubblare:

Robert Strong

The Mountain är född på nytt som Qyburns monster, eller ja, Robert Strong för ingen vill egentligen fokusera på faktumet att hans hud är blåare än en White Walkers. En comeback utan dess like – om nu inte High Sparrow öppnar upp för en rättegång genom duell, låter Get Back ljuda genom högtalarna och introducerar sitt eget monster: The Hound, nu ännu odrägligare med en stjärna inristad i pannan. Ärligt talat, där har vi en gif.

Postmortem:

Jon Snow

Det var darrande läppar och en känsla av svek när tårar rann längs alla våra kinder ackompanjerat av Winterfells hjärteskärande ledmotiv. Et tu, Olly? Ja, även Olly satte kniven i en av de sista sympatiska karaktärerna i Westeros, när Castle Black förvandlades till den gamla romerska senaten och Jon Snow insåg att även ett stackars barn var bortom räddning från vinterns känslokalla kyla.

Efter att gång på gång bara försökt göra det rätta förråddes Jon  av sina egna bröder, som en liten påminnelse om att majoriteten av dessa nattens väktare ändå är mördare och våldtäktsmän sen tidigare – det vill säga de som alltid vinner i Game of Thrones. Det är aldrig lätt att ta adjö av Ned Starks barn, speciellt efter att Jons resa från känslomässigt betyngad oäkting till en sann actionhjälte med gothtendenser började bära frukt.

Samtidigt lär vi ändå minnas vad Sam en gång sa: ”I’ve been worrying about Jon Snow for years, he always comes back”. Kanske borde vi sluta oroa oss och istället fokusera på faktumet att Melisandre lägligt nog dök upp vid Castle Black tidigare under dagen, ni vet hon vars Gud kan återuppväcka de döda?

Valar Morghulis:

En del av er har säkert läst Kit Harringtons senaste intervju med Entertainment Weekly som landade på internet medan Jon Snows blod fortfarande flöt längs med snön. Han tillsammans med skaparna av serien menar då på att Jon är död, alltså verkligen död. Vilket förmodligen stämmer. Det betyder dock inte att han kan återuppstå som någon annan, Melisandre är ändå i behov av någon ny i rollen som frälsaren Azor Ahai — krigaren vars öde är att rädda världen från den långa vintern — efter att Stannis stiftade bekantskap med Briennes svärd. The Nights King muckade säkerligen inte med Jon utan anledning, eller så är detta bara en serie där de onda vinner och nästintill bevisade fan-teorier är red herrings av den mest djävulska sorten.

Passande att Stannis och Brienne träffades innan säsongens slut, två karaktärer vars lidande av dåligt skrivande har varit påtagligt. Att Stannis, en av de sju kungarikenas bästa krigsstrateger – om inte den bästa – väljer att marschera till fots mot Winterfell under klara dagen är något jag bara inte köper. Sen har vi Brienne, har hon verkligen spanat efter det där ljuset under halva säsongen? Varför inte bara infiltrera Winterfell och befria Sansa? The Hound och Arya lyckades ta sig innanför Walder Freys murar utan besvär under tredje säsongen, så kom igen! Kul att hon fick hämnas Renly i alla fall, ett ändamål från andra säsongen som hon lägligt nog plockade upp när Stannis befann sig i trakterna. Men är Stannis verkligen inte med oss längre? För jag såg inte något blod sprutandes ur hans halverade hals, vilket är bevismaterial man knappast håller tillbaka på i denna serie. Sedan är ”do your duty” faktiskt en rätt bra påminnelse om att Brienne har en ung mö att rädda.

Många har klagat över Dorne och dess karaktär, men nu när vi har funnit författarnas inspirationskälla för dessa teatrala Xena-figurer är det svårt att vara arg. Sorg kan jag däremot känna, om Jamie bara hade gjort det smarta och frågat Doran vänligt hade Myrcella kanske gett honom det incestiösa okejet utan att dö på kuppen.

Något fler borde ifrågasätta är faktumet att en säsong skall motsvara ett jordår, vilket betyder att Grey Worm har latat sig i sjukhussängen i mer än sex månader. Visst, vi snackar medeltida läkekonst här, men lite får han ändå skämmas över Daenerys försvinnande.

När det började ryktas om att farbror Benjen skulle återvända höll bokläsarnas del av internet på att koka över i hypefaktor. Nu i efterhand är de kanske besvikna, men det hela resulterade ändå i några roliga och smått Sopranos-esquea variatoner på den där slutscenen.

Spelets sanna vinnare? Bronn. När han återvänder till Kings Landing väntar ett ännu större slott, och i Dorne kommer han alltid ha lite ”bad pussy” som han eftertraktar något så innerligt.

Davos ansikte = varenda tittares ansikte under sista scenen.

Serien riktiga hjälte? The Nights King och hans zombiearmé? Norden är ju ändå bara ockuperade av mer avskyvärda individer. Boltons, Freys och de svartklädda förrädarna. Åt helvete med dem alla.

Nu när Game of Thrones femte säsong har nått sitt slut har vi – tv-tittare som bokläsare – ett okänt territorium framför oss. Daenerys möte med Khal Drogos gamla polare är det sista kapitlet i George RR Martins senaste senaste. Förhoppningsvis når författaren sitt mål med att skriva klart sjätte boken The Winds of Winter före nästa säsong, då det börjar bli lite ovärdigt hur framtida händelser mer eller mindre avslöjas i serien. Men Dan Weiss och David Benioff kommer säkert göra sitt bästa och fylla ut nästa säsong med våldtäkter ifall George inte hinner klart.

För med facit i hand, vad hände egentligen med Sansa? Jag antog att hon skulle döda Ramsay med korkskruven, men istället bröt hon sig ut och flydde från de sadistiska män som höll henne fången – inte helt olikt förra säsongen. Säg nu bara inte att hon tänker finna skydd vid The Wall, en idé Game of Thrones författarrum säkert skulle gå igång på. Men nej ingen pallar denna ”våldtäkt som karaktärsutveckling”-skiten mer, det blir bara för många thinkpieces.

Nio månader tills vi får uppleva nya äventyr i Westeros och Meereen, ja, vad ska man säga, Hodor? Visst ja, Hodor återvänder då, där talar vi redig kompensation för all denna travesti. Låt mig upprepa: Hodor, Hodor, Hodor!

Ett litet trevligare avslut än Jon Snows blodbad? And now my watch has ended, det vill säga att recapsen har nått sin ände för detta år. Vi hörs om nio månader och ifall Jon Snow inte återvänder i säsongspremiären så är jag villig att köra en Cersei-esque vandring längs Drottninggatan till Nöjesguidens kontor i Gamla Stan. Shame!

Genom åren har Game Of Thrones nästintill blivit synonymt med hur vi säsong efter säsong får vår värld vänd upp och ner av det mytomspunna ”nionde avsnittet”. I år förlorade kanske ingen medlem i familjen Stark livet, men barnamord och eldigt barnaupprop gjorde detta till ett händelserikt avsnitt värt att diskutera.

Power Ranking:

1. Daenerys Targaryen

Vad gör drottningen av Meereen när hennes make har mördats, soldater slaktas och vänner står inför döden? Ja, vad om inte det enda logiska, hoppar på sin drake Drogon och tar det förstklassiga privatflyget ifrån slagfältet som var nypremiären av gladiatorarenan. Medan amfiteaterns återkomst till stadens nöjesliv blev en flopp blodigare än väntat bevisade Daenerys att hon har vad som krävs för att tygla den största av hennes tonåriga drakungar. Curlandet är därmed över på riktigt för de flygande eldkastarna, kanske även så det eviga dravlandet med politiken i Meereen? Förmodligen inte, men det lär ändå bli skönt med lite miljöombyte för Dany, hon om någon behöver det efter de senaste veckornas stressande kring giftermål och konspirationer.

2. Doran Martell

Med endast ett avsnitt kvar av den femte säsongen är det nästan lite chockerande att se en med dornisk härkomst på rankingen. Men efter att ha stirrat på sin trädgård i flera avsnitt spände äntligen Oberyns äldre broder Doran sina muskler — eller ja, sin tunga — och levererade uppläxning på uppläxning. Han lyckades även fixa ett jobb åt sin son Trystane som en av kung Tommens rådgivare — jag vet inte hur ungdomsarbetslösheten ser ut i Westeros, men känns som en rätt välbetald anställning för grabben? Faktumet att Doran även gav upp Myrcella så pass enkelt säger mig att han har mer planerat, vilket skulle kunna resultera i den hämnd Ellaria eftertraktar.

3. Jorah Mormont

Förutom vinsten i duellgropen verkade den ständigt förtvivlade romantikern ta ett steg ifrån den envisa förbannelse som är the friendzone. Eller är Jorah egentligen bara kränkt och ute efter hämnd? Ingen vet hur gråskala smittar, men att hålla hand är säkert inte att rekommendera. Vill Jorah se när Dany dör en smärtsam död, eller bara tillbringa sin tillsammans med henne? Det återstår att se, men jag är villig att utesluta båda alternativen.

4. Selyse Baratheon

Medan Stannis gav upp titeln Årets pappa fann Selyse någon sista bit av mänsklighet inom sig vid synen av sin brinnande dotter. När elden väl tog fart var år av hat riktat mot dottern Shireen som bortblåst, ett bevis för att i Game Of Thrones är en mamma alltid en mamma — speciellt när det ger bästa dramatiska effekt.

5. Alliser Thorne

Kanske den mest oväntade rankingplaceringen av alla, vilket inte har något som helst att göra med bristen på powermoves denna vecka. Good guy Thorne är ändå härlig, först släppte han igenom vildingarna och sedan gav han Jon Snow någon form av motsägelsefull komplimang? Snällaste sen han låste in Ghost för att budgeten helt enkelt inte kunde hantera en CGI-varg i varje avsnitt.

Bubblare:

Mace Tyrell

När allt är över kan kanske Tyrells smått korkade patriark bilda Westeros nya popduo tillsammans med Bronn?

Postmortem:

Shireen Baratheon

Så länge Hizdahrs fanklubb inte har något att säga till om så måste vi ändå ta en minut och minnas Shireen, vars litterära och historiska anekdoter berörde fler än bara Davos. Ärligt talat kan jag tycka att ett barn borde kunna vara naiv utan att brännas på bål, men tydligen inte om din farsa är Stannis — som just nu toppar listan på Westeros mest avskyvärda, tillsammans med Ramsay. Att hjälpa till behöver faktiskt inte betyda att man frivilligt ställer upp som offergåva till Ljusets Herre eller vad han nu kallas. Men med tanke på att Stannis tidigare dödade sin bror med hjälp av en våldnad borde väl ingen egentligen förvånas, och vem är den aspirerande konungens arvinge nu? Melisandre? Ja, förmodligen.

Valar Morghulis:

Även ifall CGI:n var något bristfällig när Daenerys interagerade med Drogon måste effektteamet ha props för jobbet med Daznak-gropen. Har produktionen några pengar kvar till sista avsnittet, är frågan?

Game Of Thrones är en serie känd för att chockera med varje säsongs näst sista avsnitt. Även ifall Shireens öde och Drogons comeback tog andan ifrån oss vågar jag tro att de bryter trenden i år med nästa veckas avsnitt. Mer blod måste spillas, gärna Ramsays.

Arya kommer bland annat döda Meryn Trant? Allt bäddar för det, så pass mycket att jag nästan hoppas att hon struntar i det. Ett av målen med hennes lönnmördarutbildning är ändå att lägga det förflutna bakom sig, vore det då inte bäst att bara glömma Trant? Nej, för han är tydligen pedofil, som om Arya inte hade motiv nog för att döda denna — redan väletablerat — avskyvärda människa.

Vi måste verkligen ifrågasätta Melisandre mer.

Kanske borde vi även ifrågasätta Daario — av alla — mer?

En stor fråga efter detta avsnitt är hur ”Stannis the Mannis” dedikerade fans mår? Fortfarande lika övertygade om hans rätt till tronen? I så fall, fortsätt med erat otröttliga inbillande, medan resten av internet liknar Stannis med Agamemnon och Macbeth, två krigsherrar vars livsöden knappast resulterade i någon solskenshistoria.

Inför nästa avsnitt borde vi spekulera kring vilket eller vilka huvuden som rycker. Vi gör det tillsammans i helgen som lite kompensation för att denna recap kom en dag försent.      

Bild via HBO.   

När allt hopp verkar ha gått förlorat, efter veckor av kontroverser kring dåligt författad tv, erbjuder Game Of Thrones ett tillfälle att lägga det förflutna bakom oss med den femte säsongens allra bästa avsnitt. Med gamla karaktärer i nya möten, dramatiska avslöjanden och en påkostad slakt i Hardhome, där spelets sanna antagonist gör ett dräpande första drag, kan vi väl ändå konstatera en sak: vintern är här, och det var väl ändå på tiden?

Power Ranking:

1. The Nights King

Denna karaktär introducerades förra säsongen och sedan dess har teorierna florerat kring hans identitet. Medan en del kanske spekulerade kring hur Darth Mauls frostskadade brorsa flydde inspelningen av J.J. Abrams nya Star Wars, hade de flesta ändå rätt i att kalla denna nyblivna småbarnsmardröm för nattens konung — en tidigare myt nu bekräftad.

För den här snubben är gammal, alltså riktigt gammal. En gång i tiden var han nämligen de svartklädda brödernas trettonde överbefälhavare och pensionerade sig för ett bra tag sen med tanke på att Jon Snow är nummer 998. Nu gör dock The Nights King storslagen comeback vid Hardhome tillsammans med en ostoppbar armé av de döda — tills de når vatten det vill säga. Ingen kunde ha förväntat sig detta, inte ens bokläsarna med tanke på att de aldrig har upplevt denna händelse i böckerna.

Ett hårt slag för tidigare kaxiga fantasynördar, och Jon Snow, dock verkar den sistnämndes svärd av valyriskt stål vara något händigt just nu.

2. Tyrion Lannister

Precis som vildingar och goths går måhända inte Lannisters och Targaryens så bra ihop. Men oheliga unioner tycks vara ett tema denna vecka. Saker och ting händer nämligen inte bara i Westeros utan nu erbjuder även Meereen en utveckling många har längtat efter. Vintern är här men så är även allas drömduo: Tyrion och Daenerys. Behöver jag verkligen kommentera detta powermove mer?

3. Lana

Denna vecka såg vi även hur en helt ny karaktär — med ett hemskt bekant ansikte — introducerades i Braavos. Lanas dagsjobb är kanske till ytan simpel försäljning av musslor, dock är hennes leverantör männen utan ansikte, vars produkter oftast erbjuder en snabb död. Spännande, låt oss se hur lång tid det tar innan författarna involverar ett hot om våldtäkt i handlingen.

4. Jon Snow

Jon lämnade Hardhome med livet i behåll, ett nyfunnet vapen mot de odöda, och hann även dra av ett riktigt mäktigt tal före allt gick åt helvete — ett kyligt sådant. Ändå en godkänd insats? I alla fall i jämförelse med hans bästa polare Sam som verkar ha övertygat en förvirrade pojke om att göra något väldigt korkat.

5. Kevan Lannister

Kungens nya rådgivare och den fängslade Cerseis farbror medverkade inte i detta avsnitt utan nämndes endast, vilket förmodligen talar till hans fördel.

Bubblare:

Wun Wun

Efter förra säsongen borde jag kanske hata jättar, men tills viss del handlar ju detta avsnittet om att lägga tidigare konflikter bakom sig och istället fokusera på de senare: en armé av vinterzombies även kända som tv-kanalen AMC:s värsta mardröm.

Undrat kring var alla zombies i The Walking Dead befinner sig? Har har ni svarat: de har anlänt till Westeros, där Wun Wun är redo att sända dem tillbaka till den postapokalyptiska såpoperan de hör hemma i. Tacka Gud för Wun Wun ändå?

Postmortem:

Karsi

Vi hade bara känt varandra under ett tiotal minuter, men det drabbade ändå oss alla djupt när du mötte din död, Karsi — en Children of the Corn-esque sådan, ironiskt nog.

Valar Morghulis:

• När en säsong av Game Of Thrones närmare sig sitt slut vet vi att storslagna och chockerande händelser väntar runt hörnet, slaget vid Hardhome var en av båda världar. Efter fjärde säsongens uppgörelse mellan vildingar och nattliga väktare var det förmodligen få som förväntade sig att serieskaparna skulle upprepa bedriften, ännu färre att den skulle toppas. Efter trailers visste vi dock att Jon Snow skulle vara involverad i något slag, men att det handlade om de odödas entré var en överraskning av filmiska mått på flera plan — vilket vi verkligen behövde efter de senaste veckorna.

• Vilka äkta ögonfuktare dessa scener mellan Daenerys och Jorah är, dags för denna hjärtekrossande tortyr att upphöra snart?

• Ingen har väl glömt att Greyworm fortfarande ligger på sjuksängen i starkt behov av en sjukskötare?

• Minns ni Robert Baratheons oäkting Gendry som Davos befriade under tredje säsongen? Något säger mig att han gör bäst i att bara ro.

• Om Ramsay verkligen tänker rida med 20 män mot Stannis, snälla påminn honom att en rustning — även då — kan vara nödvändigt. Eller förresten, skit i det.

• Mitt bland allt kaos erbjöd avsnittet även lite meme-material: