Halvvägs igenom den sjätte säsongen och det är dags för bokläsarna att lära sig gråta när Game Of Thrones kommer med avslöjanden böckerna ännu inte har nått. Från Järnöarnas kamp mellan könen till Hodor – det är dags att ranka veckans livsöden i Westeros.

Power Ranking:

1. Sansa Stark

Det var verkligen syskonen Starks vecka, och bland dem växer fortfarande Sansa mest. Efter att åter funnit hopp i Jon Snows famn är hon nu redo att slå tillbaka mot männen som har gjort henne illa, och först på listan stod Littlefingers ego. Nog för att Westeros mest briljanta manipulatör kändes någorlunda genuin i sin ånger, men hur sjyst var det inte att se Sansa använda all den där smärtan för att knäcka honom? Tyvärr lyckades Littlefinger så ett frö av misstro genom att påminna Sansa om att Jon faktiskt är hennes halvbror, vilket skulle kunna öppna upp för en framtida maktkamp inom familjen Stark. Snälla, efter allt vi har gått igenom, låt i alla fall en familj vara fri från interna intriger.

2. Nights King

Sen säsongens begynnelse har jag bönat och bett för ett avsnitt utan allas vårt hatobjekt Ramsay Bolton. Men såhär i efterhand är jag redo att ta tillbaka allt jag har sagt, för skitungen i norr ersattes av skitkungen ännu längre norrut. Det är bara att erkänna att det går bra för nattens konungs bärsärkagång mot Westeros, vars revansch mot skogens barn var en han har väntat på sen sin egen begynnelse. Av någon anledning var han även tvungen att radera Max von Sydow från Weirdwood-trädets hårddisk – medan Sydow tankade Bran full med info som om grabben var ett usb-minne – vilket lämnar oss med ett mycket viktigt beslut, vem gjorde det bäst: Nights King eller Kylo Ren? Stackars Max, att han alltid ska hamna i mitten av rebelliska ungars tvister med sina föräldrar.

3. Arya Stark

Förutom lektioner i kampsport och lönnmord lärde Arya sig även om vikten av källkritik i detta avsnitt, genom att uppleva sin fars avrättning ännu en gång, fast nu i regi av Braavos egna Stefan och Krister. Kan buskishumor vara nyckeln till den yngsta Starkdotterns själ? För hon verkar ändå lite tveksam inför sitt uppdrag och, om vi ska vara helt ärliga, hur gärna vill vi ens se henne bli en av alla ansiktslösa? Nej, jag vill ha henne på en båt mot Westeros, gärna nu, innan producenterna bestämmer sig för att döda även hennes varg Nymeria.

4. Jorah Mormont

Efter sex säsonger erkände mannen det vi alla visste, och jag antar att det inte kan bli bättre än såhär? Stannis letade trots allt längs världens alla kanter efter ett botemedel och fick inte tillbaka mer än en bromsmedicin. Vad har Jorah för resurser utöver sin hopplösa passion för romantik? Är detta måhända ett perfekt tillfälle för Jorah att finna Gud – fördelaktigt om denna Gud kan lura döden, känner vi till någon sådan?

5. Theon Greyjoy

Här hade måhända Järnöarnas nya kung Euron en given placering, samtidigt förlorade han nästan hela sin flotta i samma svep som han vann sin krona på de snubbigaste av vis – kompetent kung, jo, tjena. Istället visade Theon på stake där det annars inte finns någon – och med det menar jag inte bara som ett av alla skämt på faktumet att han saknar ett visst könsorgan. Nej, när de andra tvekade steg Theon fram i rampljuset och vann nästan tronen åt sin syster, som den feminist han är. Men innan skumpan kunde poppas förstörde deras farbror festen – typiskt farbröder – med en plan om giftermål med drakdrottningen i öst. Yara och Theon beslutade därefter att kapa Eurons flotta, och med den kanske även hans plan? För att vara en HBO-serie är Game Of Thrones ändå väldigt fattig på lesbiska förhållanden så, ja, varför inte.

Bubblare:

Kinvara

När den nya röda prästinnans tjänare kallar henne för ljusets herres ”första tjänare”, menar han det då bokstavligen? För vid det här laget känns det rimligt. Det känns även rimligt att Kinvara skulle kunna vara kapabel till att röra om en hel del i Meeren, om vi bara går på Varys ansiktsuttryck, det vill säga. Vänta sen tills hon får höra om Jon Snow, då lär fanatikerna få spel – och om det är några som inte borde få spel så är det fanatikerna.

Post Mortem:

Hodor

I en värld fylld av maktspel och blodsmagi var Hodor förmodligen den mest okomplicerade av människor. Winterfells stalldräng gillade att bära runt på sin lilla polare Bran och säga ”Hodor”, ingen kunde hata honom för det – snarare endast älska. För i slutändan var vår charmiga jätte en god vän, vilket även blev hans död. Någon var tvungen att blockera dörren för zombiearmén och uppdraget föll inte helt oväntat på Hodor, en upplevelse han tack vare Bran – som inte står sig högt i kompisrankingen just nu – fick känna av redan i unga år under ett Lost-esque ögonblick, vilket lämnade honom funktionsnedsatt med endast ett ord på sin tunga: Hodor.

Tack för alla ”Hodors”, Hodor. Jag passar härmed på att, kanske för sista gången, säga ”Hodor”.

Valar Morghulis:

• Veckans tema frångick väl knappast någon när det förflutna gjorde sig påmint. Bland annat ställdes Littlefinger inför sina gångna misstag i form av Sansas trauma, Arya fick på nytt uppleva sin fars död, och Varys fick sin mörka historia återberättad för sig. Allt kulminerade sedan när Bran själv besökte det förflutna och upptäckte sin egen kontroll över historien, vilket lämnar oss alla undrandes exakt hur stor roll det som tidigare har varit har i Westeros framtid. Med andra ord: sluta med teasandet och bege dig tillbaka till det där tornet, Bran.
• Efter Hodors död spillde jag och många fler tårar. Var detta måhända avsnittet som lärde kallhjärtade bokläsare att gråta? Vi hade nämligen ingen aning då Hodors namn och öde var en av alla hemligheter George RR Martin litade på D.B. Weiss och David Benioff med. Och visst, Weiss och Benioff kan kritiseras för mycket, men de har än så länge lyckats bra med serien efter att ha lämnat böckerna bakom sig. Kanske krävdes den fruktansvärda femte säsongen för att vi skulle vänja oss?
• Avslöjandet att skogens barn skapade de vita (kränkta) ismännen var rätt odramatiskt och bar tyvärr inte på några större konsekvenser för historien, eller? Melisandre tycks säker på att de vita ismännen representerar hennes herres motpart, Westeros egna Satan i ett isigt helvete bortom deras värld. Dock skulle Bran kunna sänka denna teori som den förmodade konspirationsnörd han är.
• Och var ska Bran och Meera ta vägen nu med ett gäng oerhört snabba zombies efter sig? Åh, Benjen, det är din chans att skina nu i en äkta deus ex machina.
• Med soundtrack och makeup är Game Of Thrones vid det här laget mer eller mindre en bättre zombieserie än The Walking Dead.
• Euron Greyjoy är ärligt talat en besvikelse än så länge. Inte för att uppfattas som en töntig bokläsare, men hela scenen vid Järnöarnas kungaval var betydligt mäktigare i böckerna. Där hade Euron ett storslaget tal och ett magiskt horn med den mytomspunna makten att kontrollera drakar. Hans närvaro i serien känns däremot tomt teatralisk och kan enkelt summeras med hans imponerande retorik: ”Yara är en kvinna, Theon har ingen snopp och jag dödade er kung, gör nu mig till er nya, höhö”. Kunde de inte ha hållit snubben under vattnet en liten stund till? I övrigt föredrog jag även böckernas enögda piratlook framför Lemmy-polisongerna.
• ”Where are my niece and nephew? Lets go murder them” – från den outhärdliga repliken till den slapstickbådande marchen uppför backen, säsongens hittills roligaste scen?
• Bland alla tårar kan vi i alla fall finna en strimma hopp i att Bromund fortfarande är aktuell för shipping.
• Eller ja, tills Sansa skickade Brienne till Riverrun, och därmed gräver den romansen sin egen grav.
• Låt oss alla nu hålla hand och sjunga Crossroads tillsammans.

I Game Of Thrones styr tjejerna spelet som om de var ackompanjerade av Beyoncé på soundtracket.

Visst, Ramsay är kanske fortfarande ett ostoppbart hatobjekt till snubbe, men i andra delar av världen förgylls tillvaron av återkomster, återföreningar och brinnande bröst när alla spelarna äntligen är på sin plats.

Power Ranking:

1. Daenerys Targaryen

Drakarnas moder har säsonger fyllda av frustration bakom sig – främst för tittarna – men med sin senaste uppvisning i naken eldkonst kan hon kanske lämna sin storymässiga limbo. Likt en mer mordbenägen F!-valkampanj från 2014 satte Daenerys eld på sina patriarkala hatare i ett manér känt från tidigare säsonger – låt oss bara hoppas att hennes nyfunna medvind inte stannar av vid den första av motgångar. Än en gång har ett österländskt folk fallit till knäna för sin vita befriare och vårt hopp för ett tronskifte i väst sprudlar igen.

2. Sansa Stark

Min teori att Game Of Thrones siktar på att förvandla Westeros till ett matriarkat innan seriens slut förstärktes inte bara av Daenerys, utan även med Sansas uppenbara karaktärsutveckling. Även här talar vi om säsonger av frustration efter att ha sett Sansa kastas runt bland sadistiska makar likt den värsta av narrativa instrument. Men efter att ha återförenats med sin halvbroder Jon Snow ges hon äntligen lite efterlängtad trygghet och kan börja omvandla smärtan från förr till hämndlystna framtidsplaner, vilket lär behövas då brorsan nuförtiden tycks vara mindre pepp på tillvaron.

3. Littlefinger

Det tog sin tid, men äntligen är Westeros lömskaste teleportör tillbaka och det tar inte lång tid innan han nästan får en oskyldig själ mördad. Dock lyckas han avstyra Yohn Royces tur genom måndörren. Kanske är det en mer ödmjuk Littlefinger vi har att göra med i säsong sex? Efter sitt katastrofala beslut att gifta bort Sansa till Ramsay tycks han nu vara redo att byta strategi och överge de politiska kammarspelen för krigsföring – och så länge han själv inte behöver svinga ett svärd så kan kanske ett taktikbyte funka. Troligtvis gör han även bäst i att hålla sig borta från en pånyttfödd Stark, och nej, jag talar inte om bastarden Jon.

4. Tyrion Lannister

Även till andra sidan det smala havet sträcker sig Littlefingers inflytande när Tyrion motiverar sin strategi med lite gammal Baelish-filosofi. Ett citat från Westeros lämpar sig dock inte lika bra i Mereen när Tyrion försöker finna sitt fotfäste i en främmande kultur. Har han vunnit över sina motståndare med ord och sex – kanske främst sex – eller väntar en blåsning runt hörnet? Säsongen har bara börjat och faran i Mereen är knappast över, men var kommer den ifrån härnäst om inte inifrån stadens murar? Svårt att svara på, men en sak vet jag säkert, och det är att Tyrion lär skaffa sig några båtar innan Daenerys återvänder med sin armé – och med en återvunnen gudastatus kan hennes hybris nog bara toppas av hennes besvikelse, vilket Tyrion inte kommer vilja uppleva.

5. Brienne från Tarth

Först vann hon Tormunds hjärta genom att cruisa in i Castle Black bärandes en skinande rustning och flexandes äkta valyriskt stål. Sedan skapade hon lite spänning mellan sig, Melisandre och Davos, som en påminnelse att Stannis död var något av ett antiklimax efter år av uppbyggnad. I en mer sansad värld hade en vildings kärlek och en häxas rädsla varit allt annat än lovande, men just nu gör Brienne karriär likt ingen annan riddare i Westeros.

Bubblare:

Margaery Tyrell

Det här var ett avsnitt fylld av återkomster, återföreningar och systrar i kontroll. Med Margaery Tyrell fick vi alla tre. Efter ännu en av säsongens alla insidiösa konversationer med High Sparrow – håll ett vakande öga på när han bestämmer sig för att sätta sig ner, likt en örn som dyker efter sitt byte – träffade drottningen äntligen sin bror Loras, förmodligen knäckt av alla tal han lär ha fått utstå. Frågan är nu ifall Margaery kommer att ge vika för den religiösa ledarens önskan, eller om hon fortfarande är en vital aktör i spelet? De kvinnliga spelarna är trots allt inne i en vinnande trend, vilket är något Westeros Bernie Sanders inte borde underskatta.

Post Mortem:

Osha

Okej, kanske inte alla kvinnliga spelare. Men ta det lugnt, Ramsay gör Osha sällskap i efterlivet innan säsongens slut, han bara måste. Men tills dess ska författarna allt se till att vi hatar honom så mycket vi bara kan, vilket tyvärr lär leda till att vi ser minst en av Jon Snows bästisar på en kommande post mortem – snälla låt det inte vara Davos, eller Tormund, eller Edd. Fan borde inte Jon Snow och Walder Frey ändå bli en oväntad bromance? Känns rätt på något sätt.

Valar Morghulis:

• Med säsongens fjärde avsnitt har alla karaktärers narrativ etablerats – en uppbyggnad fans av HBO känner igen från The Wire och tidigare säsonger av GoT – och det börjar bli uppenbart att Game Of Thrones är inne i sin tredje akt, då våra favoriter faktiskt börjar ta sig upp ur all den skit de har tagit sig igenom de senaste åren. Se fram emot flera framgångar, återkomster och återföreningar än vad vi tidigare har vant oss vid – eller ja, tills en viss zombiearmé gör entré, det vill säga.
• Vem vann det koloniala spelet mellan Daenerys och Tyrion, tycker ni?
• I böckerna var Dany förresten aldrig brandsäker, utan födseln av hennes drakar sågs som ett mirakel – genom blodmagi. Men om du också hade fått en sista chans att få se lite bröst så hade du väl tagit den?
• Och är Jorah ett pervo eller bara den som verkligen ser Dany för den hon är när alla andra ser en Gud?
• Tormunds reaktion vid synen av Brienne var fantastisk av flera anledningar, jag gillar bland annat att det med den nyfunna kärleken blev tydligt att vildingarna verkligen har varit isolerade från omvärlden sen århundraden tillbaka. En detalj en sämre serie inte hade lyft fram.
• Jag fick ihop det till 5 stycken återföreningar – den mellan Brienne, Davos och Melisandre inte inkluderad – och även om Jon och Sansas är den givna favoriten efter allt vi har gått igenom tillsammans med båda karaktärerna är jag ändå lite svag för Theon och Yaras. Dock lär familjelyckan snart övergå till rivalitet när en ny ledare över Järnöarna ska utnämnas, och det lär inte vara Theon som Yara behöver frukta.
• Men hur mycket av Jons historia känner Sansa egentligen till? Hon är trots allt helt främmande för Westeros mer magiska sfär, uppståndelse från det döda och ja, en hel armé av de döda kan vara svårt att smälta på en sittning.
• High Sparrow alltså, om bara mina bakfyllor kunde motivera mig till att bli en framgångsrik ledare för en fanatisk religiös rörelse.
• Fortfarande seriens mest underskattade comic relief:

Tillbakablickar och nya framtidsplaner när Game Of Thrones sjätte säsong fortsätter att växa. Medan Jon Snow försöker återfå fotfästet efter ett dygn som lik ser vi hur en uråldrig fanteori nästan besvaras, samt en återkomst som inte bådar gott för någon. Det är hög tid att ranka veckans öden i Westeros.

Power Ranking:

1. Jon Snow

Efter att ha besegrat döden – och upptäckt att efterlivet bara är ett enda mörker – är Jon Snow mer populär, men deppigare, än någonsin tidigare. Vem är han nu? En Gud? Eller endast en Gud med en liten kuk? Ingen vet, inte ens Jon Snow själv, för vem sa att återuppståndelse skulle vara bekymmersfritt? Tur då att Jon i alla fall har blivit av med ett – eller fyra – bekymmer efter att ha hängt de som förrådde honom och sagt upp sig från jobbet som Castle Blacks chef, vilket är förståeligt då Olly inte ens satte en kniv i ryggen på honom utan rakt i hjärtat, som den kallblodiga tolvåring han var. Men vad är planen nu för en Jon Snow mellan två jobb, satsa fullt ut på sin hobby för iszombies eller bege sig söderut och ta sig an den mer sadistiska av Nordens två kändaste bastarder?

2. Arya Stark

Varken film eller tv kan undanfly sitt öde, alla historier som skildrar en träningsprocess måste erbjuda ett montage värdigt Rocky Balboa. För efter att ha utstått brutala attacker ute på gatan begav sig Arya inomhus för nästa steg i sin träning, och seriens författare vet uppenbarligen att vi tittare inte pallar många steg till. Vi vill bara se Arya döda mer och mer – och med synen tillbaka kan det säkert bli till verklighet, även om jag kommer sakna Daredevil-looken.

3. Ramsay Bolton

Jag antar att han förtjänar en placering även den här veckan? Med Rickon Stark som sin gisslan är nämligen Sansa inte en prioritet längre och Ramsay kan softa vidare på sin tron utan några komplikationer. Vilket ändå är rätt ointressant att följa? Visst, jag älskar kanske charmiga sadister, men ända sedan sin introduktion har Ramsay ställt till med skit, och istället för att lida av några konsekvenser tycks han alltid vinna på det, vilket gör honom till allt annat än spännade att följa. Förhoppningsvis blir det ändring på detta inom kort, i form av en pånyttfödd Jon Snow och en armé av vildingar.

4. Edd

Äntligen en vinst för sidokaraktärerna när Edd vinner rollen som Castle Blacks nya Lord Commander. Om nu andra älskvärda karaktärer likt Littlefinger och Bronn bara kunde få lite utrymme. Det är nämligen helt bisarrt för mig – och ja, ursäkta mitt tjatande – att Ramsay hittills har dykt upp i alla avsnitt av säsong sex, medan kärleken är obefintlig för Westeros mest briljanta sociopat Petyr Baelish?

5. Kevan Lannister

Känns tryggt att Tywins lillebror Kevan håller koll på kungadömet medan hans brorsbarn leker med sin nya zombieriddare. Hur många avsnitt ska vi ge den ädlaste av Lannisters innan han går i graven? Personligen är jag godtrogen och gissar att han kan nå till säsongens sjunde.

Bubblare:

Qyburn

Anar ändå att detta kan vara Kings Landings MvP? Ge Qyburn en källarvåning och han kommer tillbaka med den odöda Gregor Clegane och ett gäng minderåriga spioner – det enda jag vann på min första källarvåning tillika lägenhet var en dusch i köket, men antar att det är därför jag skriver recaps istället för att vinna spelet. Hur som helst sitter jag i Qyburns hejarklack för resten av säsongen och gissar på att han kommer stå som vinnare efter att Cersei har eldat upp hela huvudstaden.

Post Mortem:

Alliser Thorne

Ett as jag faktiskt inte ville se hängd.

Valar Morghulis:

• Meeren måste vara platsen intressanta karaktärer kommer till för att dö? Visst, Varys har lyckats lista ut vilka som sponsrar Harpsönerna – spoiler: det var alla Daenerys värsta fiender, vem hade kunnat ana – men det blir omöligt att bygga upp någon spänning med två stela scener i stora salar. Dock kan jag uppskatta ironin i att Varys skulle bry sig om barn när han har ett helt gäng av barnarbetare i Kings Landing jobbandes för en minimumlön.
• När jag såg andra trailern till säsong sex antog jag att Tormunds bittra kommentar om att Jon Snow skulle leda dem ”genom den långa natten” syftade till hans gulligaste BFFs död, men ännu har orden inte yttrats. Kan en identitskris vänta härnäst för Jon? Säg bara inte att han hinner lämna Castle Black innan Sansa anländer, ungarna Stark har en dålig vana av att lyckas missa varandra.
• Fascinerande ändå hur vi satt förbannade förra året över att ett barn eldades till döds, men jublar nu efter att ännu en unge har mördats. Vad gör Game Of Thrones med oss egentligen?
• Med hjälp av Bran fick tv-tittarna äntligen ta del av slaget vid Tower Of Joy, en mytomspunnen händelse tidigare endast skildrad genom Ned Starks feberdrömmar. Såklart förstörde Max von Sydow showen innan en av bokläsarnas – och nu även tv-tittarnas – mest populära fanteorier kunde bekräftas. Men precis som Jon Snows öde är R + L = J mer eller mindre sanning i flera fans ögon. Ni googlar på eget bevåg.
• I Kings Landing hypeas än en gång en blodig uppgörelse inför gudarnas uppsikt. Kan High Sparrow hitta någon galen nog för att utmana det tillsynes odödliga berget, speciellt efter Oberyn Martells makabra förlust?
• Ändå förvånad att vi faktiskt fick utstå ett pruttskämt under mötet mellan kungens råd, verkligheten överträffar fiktionen eller tvärtom.
• Teori: Ramsays polare med en fäbless för småpojkar kommer försöka tafsa på Rickon innan Osha kastrerar honom, för det kan verkligen inte bli mer Game of Thrones än så.

Väntan har varit lång och pressen på George R.R. Martin hög, men nu återvänder Game Of Thrones – efter att ha passerat författarens alla skrivna böcker – med en ny säsong.

Kampen om tronen fortsätter i en genomgående bristfällig premiär där nya allianser formas medan andra bara dör. Det är helt enkelt dags att ranka våra älskade och hatade karaktärers öden.

Power Ranking:

1. Brienne från Tarth

Efter att ha suttit instängd i ett torn under hela förra säsongen gör Brienne – tillsammans med en oväntat svärdsvan Podrick – triumfartad comeback med den sjättes premiär. Efter säsonger av tjat om heder, ”Lady Catelyn” och Stark-systrarna får hon nu äntligen svära sin ed samt få den fumligt besvarad av Sansa. Med den äldsta levande arvtagaren till Winterfell under sitt beskydd har Brienne nått en höjdpunkt i karriären, nu återstår det att se ifall hon besitter mer färdigheter än svärdsfäktning, för någon lär vara på hugget när Littlefinger återvänder för att än en gång gifta bort Sansa till någon sadistisk skitunge – eller är det kanske tredje gången gillt i det här fallet?

2. Davos Seaworth

Okej, Jon Snow är död, vilket vi ändå visste efter alla hundratals artiklar om hans öde som har skrivits sen femte säsongens cliffhanger. Men vem bryr sig egentligen när vi har den reformerade smugglaren och allmänt likeable snubben Davos vid muren? En del, kanske, men tills Melisandre åter finner sin tro i den brinnande religionen duger Davos bossande med de – mer än någonsin tidigare – deppiga riddarna gott och väl. Låt oss bara hoppas att han inte får reda på vem den röda kvinnan brände på bål några dagar tidigare innan hon har hunnit återuppliva det bleka liket han vaktar över.

3. Tyrion Lannister

På tal om bossar, i Meeren sitter fortfarande spelets kortaste player på den största tronen. Dock verkar det gå mot tuffare tider i slavbukten då det är slut med statister att fylla gatorna med, en tidigare känd problematisk religion har fått fäste i arbetarklassen och det guldmaskerade upproret lyckades för hundrade gången förlöjliga Daenerys ovetandes armé genom att elda upp deras flotta mitt framför näsan på dem. Tyrion kunde bara besvara fiaskot med en frustration vi alla känner igen: ”Vi lär inte segla till Westeros inom kort”.

4. Jaime Lannister

Jaime är förbannad, vilket jag också hade varit efter att ha fått genomlida en säsong i Dorne, även känt som Xena Krigarprinsessan och andra odödliga fantasyklyschors hemvist. Men nu är han tillbaka i Kings Landing och fuck alla med planer på att jävlas med hans incestuösa dröm om ett familjeliv. Den numera någorlunda ädla riddaren har även ett förflutet fyllt av synder, vilket gör hans första möte med stadens religiösa ledare till något efterlängtat.

5. Melisandre

Efter år av kritik mot seriens överdrivna bröstexponering kom den största twisten – vi har alla ägnat oss åt grannyshaming hela tiden. Melisandre är ingen ung kvinna med ett par fantastiska bröst som David Benioff och D.B. Weiss avgudar likt eldar, hon är istället en gammal dam med ett pånyttfött självförtroende. Game Of Thrones och dess överraskningar, att vi aldrig lär oss. Men ärligt talat, hångla upp Jon Snows lik med en flammande kyss nu så vi kan få alla överflödiga spekulationer överstökade – du vet att det är möjligt.

Bubblare:

Khal Mogo

Det är ingen dålig värvning den nyblivna khalen har gjort till sin samling blodlystna nomader, men har någon berättar för honom att Daenerys äger tre drakar? Något säger mig att hon kan göra mer nytta på krigsfältet än på en dothrakisk semesterort för änkor.

Post Mortem:

Dorne

Att Westeros mer exotiska sydspets möttes av en hel del kritik förra säsongen har knappast undangått någon, och när vi nu återvänder till den plats där Game Of Thrones som mest liknar en fantasyesque såpopera är dramatiken värdig ett Sunset Beach-avsnitt. Doran behövde dö ifall vi skulle få genomlida de teatraliska sandormarna något mer, men kände någon till att Dornes folk efterlyste ett regimskifte? Eftersom den politiska oron i regionen inte var etablerad blev hans död nästan lika komisk som hans son – ja, Trystane, ställ dig med ryggen emot en av dina motståndare, hon lär säkert respektera faktumet att ni har något form av blodsband. Nu önskar jag bara att sandormarna firar det hela med en cocktail fylld av deras mytomspunna gift, det vore en barmhärtig sorti – säkert förpestad av logiska brister – värdig dem.

Valar Morghulis:

• Likt så ofta är första avsnittet av en Game Of Thrones-säsong fylld med narrativa genomgångar spridda bland korta scener, allt för att påminna oss om var vi lämnade våra favoriter senast. Det är knappast storslagen tv, den brukar istället nå oss mot säsongens slut.
• I nästa avsnitt lär vi äntligen få träffa Bran, Hodor (Hodor!) och Ilana från Broad Citys okända tvillingsyster igen, för första gången sen fjärde säsongen. Detta betyder också att den svenska legenden Max von Sydow äntligen debuterar i rollen som Den Treögda Korpen.
• Förutom några enstaka karaktärer finns det inte mycket kvar för bokläsare att spoila nu när serien har hunnit ikapp George R.R. Martins böcker. Det ska bli spännande att överraskas tillsammans med alla andra, även ifall något inom mig sakta men säkert lär dö under processen, såvida Weiss och Benioff inte håller tungan rätt i mun.
• Dothrakisnubbar = tvättäkta bros?
• Cersei erkände för Jaime att hon är ett monster, en insikt hon nådde i cellen? Väldigt olikt henne – vars alla hemskheters syfte har inbillat nog varit att skydda sin familj – att se sig själv på det sättet.
• I böckerna överlever Theon och Sansa sitt hopp från Winterfells mur tack vare flera meter av snö nedanför. I serien finns det knappt frost kring staden. Hur funkar det egentligen?
• Jon Snows liegrabb Olly liknar en psykopat ännu mer efter en omgång med puberteten.
• Och förresten, ifall någon gick miste om det, ja, Trystane var på samma skepp som Jaime och Myrcella. Hur hans oäkta kusiner tog sig ombord efter att ha sett skeppet segla iväg i slutet av förra säsongen kan varken de nya eller gamla gudarna besvara. Oberyn är säkert jättenöjd.
• När det annars kommer till långa texter om Game of Thrones verkar ett populärt ämne efter premiären vara Westeros kvinnor. Tydligen har det först nu gått upp för pressen att seriens kvinnor äger medan männen suger, ironiskt nog efter den kontroversiella femte säsongen, eller finns det en korrelation här?

Mina recaps väntar som alltid här varje måndag, förhoppningsvis mindre negativa för varje avsnitt.

X-Files känns som sitt gamla jag igen när Mulder och Scully beger sig ut på en traditionell monsterjakt, ett fall laddat med humor, barndomsdrömmar och problematik – från en av kultseriens mest älskade författare.

X-Fallet

Halvvägs igenom den korta revitalisering som är X-Files tionde säsong börjar faktiskt återkomsten kännas berättigad, om något bitterljuv då den bara är sex avsnitt lång. Det handlar om den nya miniseriens kanske mest hypade avsnitt skriven av Darin Morgan, författaren älskad av fans och Emmy-belönad för sin egensinniga tolkning av kultserien. 20 år efter Clyde Bruckmans Finale Repose, lever Mulder and Scully Meet the Were-Monster upp till hypen? Svaret: ja i detta fall gjorde fanatiska tittare rätt i att tro igen. För precis som de redan nämnda detektiverna av de paranormala, upptäcker vi att X-Files fortfarande kan vara sjukt underhållande och rätt roligt efter ett längre uppehåll. Vem hade anat att Morgans udda komiska ton krävdes för att rättfärdiga den återuppstådda skräck-sci-fi-seriens existens.

Hur paranoid är Mulder?

Det är bara och konstatera att Fox Mulder har sett bättre dagar. Mannen är trots allt närmare 50 än 40 år gammal, singel och äger inga bevis på någon ufo-konspiration, men är däremot ägaren av en rätt beundransvärd samling pornografi. I och med detta uppstår en medelålderskris när FBI-agenten ställs inför faktumet att han har spenderat en större del av sitt liv jagandes monster som aldrig fanns. Hans fantasi, i maskopi med mer naturliga än onaturliga fenomen, har bedragit honom alla dessa år och lämnat oss med en skeptiker, en kristen galen man som har fattat att Gud Big Foot bara är påhitt. Det är tills han kommer i kontakt med varulven Guy Man, eller ja snarare varödlan då han är en mer reptilliknande varelse – inte menat att vara rasistiskt – i en mänsklig kropp, ställd inför en ännu mänskligare vardag bestående av en miserabel arbetsplats och ett miserablare sexliv. I mötet av två personliga kriser uppstår dock vänskap, vilket leder till att den självmordsbenägne Guy Man finner nytt hopp och vår förlorade profet Mulder en uppenbarelse som ger hans korståg ny mening.

Hur skeptisk är Scully?

Ja som så ofta när ett avsnitt väljer att lägga sin fokus på Mulders kamp med sina personliga demoner, får Dana Scully lida för det. Men nu talar vi om ett avsnitt skrivet av Darin Morgan vilket betyder att Dana långt ifrån överskuggas av Mulders demoner. Hennes gamla partner – just det gamla är han väldigt medveten om – har förlorat tron om det vidskepliga, vilket betyder att hon för en gångs skull får debattera för det övernaturliga. Det är tills Mulder börjar bli varm i skorna igen och beger sig ut letandes efter sanningen, medan Scully löser fallet och arresterar mördaren, långt före hennes partner tror att han kan komma till undsättning som om året var 1994. 

Är X-Files transfobiskt? 

Det ligger knappast någon större poäng i att jag försöker besvara ovanstående. Frågan är dock om det inte stundtals blir lite väl uppenbart att Darin Morgan inte har skrivit ett X-Files-avsnitt sen 90-talet, och den spontana känslan är vafan. För det är bara och medge att serien inte gör oss, eller sig själv, någon större tjänst i att skämta om transpersoner. TV har trots allt en längre tradition av att göra människor som inte tillhör könsnormen till punchlinen för sina skämt. I detta fall är skämtet en intervju med en prostituerad transkvinna hög på crack, vilket knappast är något nyskapande. Samtidigt försöker inte serien – som så ofta vidrör det onaturliga – göra detta till något onaturligt där vi skrattar åt kvinnan. Även när cissnubben Mulder senare i avsnittet försöker förklara transpersoner och könsidentiter för en desorienterad Guy Man så är det ett genuint om något fumligt försök. Men var det kanske ett försök och skämt bäst lämpat för någon annan än Mulder och X-Files, även ifall Morgans mening var att på något vardagligt vis uppmärksamma transpersoner för en bred och måhända omedveten publik? 

En pojkdröm går i uppfyllelse

Som programledare för podcasten X-Files Files hjälpte Silicon Valley-stjärnan Kumail Nanjiani att göra kultserien en del av 2010-talets medvetande. Formatet var simpelt, tillsammans med en ny gäst varje vecka grävde Nanjiani i arkivet från dess början och framåt, för varje avsnitt värt att se. Producenten och manusförfattaren Glen Morgan har själv prisat komikern för att ha varit en bidragande faktor i det momentum som tog serien tillbaka till tv-rutorna alla dessa år senare, vilket brorsan Darin tackade Nanjiani för genom att ge honom en roll i senaste avsnittet. Rollen? I vad som säkert är en fanboys största dröm fick skådespelaren agera både offer och förövare, allt i sin favoritförfattares regi. Upphör allas avund här? Nej knappast för den mordlystna djurfångaren fick även lämna inspelningen med Mulder och Scullys riktiga mapp av x-fallet. Ens vildaste fantasi kan knappast överträffa denna storslagna pojkdröm.

En snuskig fantasi var just … En snuskig fantasi

När vi ändå diskuterar fanatiska fans våta drömmar kan vi ju inte blunda för att många män och kvinnors unga hjärtan förmodligen började slå igen tack vare Dana Scully. Efter årtionden av något mindre stolta fantasier såg många säkert hur dessa under avsnittet uppfylldes genom Scullys uppknäppta skjorta och hoptryckta bröst, för att sedan se dem förfalla framför deras ögon när det uppenbarade sig att allt endast var ett hopkok av en sinnesförvirrad varödla med mer erfarenhet av porrfilmer än den riktiga grejen – huruvida igenkänningsfaktorn beståd för vissa tänker jag inte spekulera i, men chansen finns att ödlesex med Scully är något av sex-fan-fics magnum opus.

Övrigt från arkivet

Scully odödlig? En referens till när den klärvojanta enstöringen Clyde Bruckman påstod att hon aldrig kommer dö, och att Mulder kommer möta sitt öde i en orgasm tillsammans med en snara – långt ifrån utomjordingar i alla fall.

En annan fin referens från den självmedvetet nostalgiska serien var när de nämnde Queequeg, Scullys gamla hund som en gång tillhörde Clyde Bruckmans granne – före hon dog och lämnade resterna av sig till Queequeg, som hen knaprade i sig för hunden är ändå människans bästa vän.

Guy Man är uppenbarligen en vegan galnare än vad SVT någonsin kan producera, och mordet på en burgare var otroligt brutalt i sin makabra fastfood-charm.

X-Files och linoljedoftande hotell/motellrum är alltid en mysig kombination. Även ifall denna ägdes av en äkta snuskgubbe, smygandes bland djurdekoren.

Förutom att Mulder har världens bästa ringsignal så lär mobilen bli hans död.

Scenen vid kyrkogården erbjöd, förutom den förbryllande, roande och kanske problematiska dialogen, även en vacker hyllning till Kim Manners – regissören bakom hela 53 avsnitt av X-Files. Det var nämligen vid hans gravsten Mulder vaknade upp med en tom spritflaska vid sin sida, redo att åter finna sanningen. En fin salut till en av tv:s – utan någon som helst tvekan – bästa regissörer, och jag kan rekommendera att ni tar del av hans fantastiska kommentatorspår till några ikoniska scener mellan Mulder och Scully.