Jag tackar inte nej till en läskshot med en explosion av färgämnen om vi säger så. Älskar den där läsken!!!! Men har glömt bort vad den heter…. Minns att den fanns när jag var liten men sen försvann den spårlöst i några år, förmodligen för att man blir sjuk bara av att titta på den, men så gjorde den stor comeback på typ City Gross för inte så längesen och jag anordnade en liten privat releasefest i min mun och drack upp allting själv.
Det står att den är gjord på ”blåbär” men inte ens blåbär är ju så obscent blåa, så jag misstänker typ att någon har tagit hårfärgningsmedel från någon ångestfylld tonåring och bryggt en läskedryck på den istället.
Hela mitt liv nu är typ en upprepning av min barndom. Jag vet inte vad som har hänt. Jag köper Kellogg’s Frosties, spelar PlayStation2, har ett skafferi med Tom och Jerry-kex och igår KÖPTE MIN RUMSKOMPIS KRITOR OCH VATTENFÄRG!!!!!! Allt detta sedan jag flyttade hemifrån, så det är väl en reaktion på att jag och mitt gamla liv är ex nu men att jag kommer krypandes tillbaka och vill ha tröst och trygghet. Det slutar väl med att jag köper en krubba lagom tills jul och börjar sova middag i den.
Vira blåtira!
Det där är nog helt naturligt för en gosse i din ålder. Du håller förmodligen på att väva in ditt barndomsjag med en mer självständig version av dig själv osvosv blablabla varför sitter jag här och kommenterar när jag borde göra viktigare saker? Till exempel fortsätta jobba för att förverkliga min plan att åka till London och bo där. Fatta läskigt! Jag har typ varit utomlands typ fem gånger, okej då mer, men aldrig ensam. Ändå håller jag på för fullt och jobbar för att flytta utomlands. Söker jobb och grejer. Stannar till ibland och ba SKRIKER på mig själv att STOPP, vad fan håller du på med!? men lugnar mig lite och fortsätter. Kommer jag att våga? Eller kommer det här bli ännu en grej som aldrig blev av? Kände du någonsin att du ångrade dig när du bodde kvar där uppe och inte ville flytta hit eller längtade du bara hela tiden?
HEJ alltså rent generellt kan man ju säga att det var såhär: under hela tonåren längtade jag jättemkt efter att få flytta men sen ju närmare och närmare den dagen kom desto mer blandade känslor fick jag, och när det till sist faktiskt var dags att flytta så var det rätt jobbigt…. Men det blir bättre när man har hunnit rota sig ett tag och fått en chans att vänja sig, det är alltid svårt i början oavsett vad. Nu känns ju Gävle och Sthlm som två olika världar man knappt kan jämföra alls typ…