Jag vet att jag tjatar mycket om hur det är att flytta hemifrån men det är en SÅ konstig känsla. Jag har varit hemma nu i några dagar och det är typ en enda emotionell nostalgifest. Det är som om att jag går omkring och är gravid för allting får en typ att vilja börja gråta och ba ”BUHUHUHU JA DEN DÄR BUSSHÅLLPLATSEN HAR MAN JU STÅTT OCH VÄNTAT VID NÅGRA GÅNGER OM VI SÄGER SÅ” och ”JA VID DEN DÄR KORSNINGEN SÅ BET JAG MIN SYRRA I FINGRET EN GÅNG”.

Det är som att vara på besök i ett nöjesfält där alla attraktioner består av minnen från förr och det enda man kan göra är att glo på dem och ba ”jaha MEN NU DÅ!!!!”. Allt finns ju kvar och ser ut exakt som förr bara det att jag inte har någon riktig anknytning till det längre, förutom att ens föräldrar bor där. Det är som att bo i ett museum för ens eget liv! Man vet att man inte har någon framtid där och att man aldrig kommer flytta hem till samma plats igen, men ens rum kommer alltid stå orört bara för att man ska kunna komma dit typ någon helg i månaden och bo och vältra sig i gamla minnen från förr och det som redan har hänt. Man kommer aldrig ligga där igen och ha ångest för något prov i skolan dagen efter. Det känns SÅ konstigt. 

Trivs verkligen fantastiskt bra i Stockholm, det är inte det. Jag kommer bo här i en lång lång tid framöver, kanske i resten av mitt liv, men det känns fan inte som ”hemma”. Såklart. Det har bara gått två månader sen jag flyttade så det är ju inte alls speciellt konstigt. Jag har liksom inte fattat det än och det känns fortfarande som om att jag typ är på semester och snart ska tillbaka hem igen. Skulle kunna göra vad som helst för att få gå ett år till på gymnasiet bara för att det känns så tryggt och rätt, men det går ju inte. Jag måste ju typ hitta nya grejer att göra nu. Jobba och pensionsspara och typ lära mig koka potatis utan att den blir stenhård. Såna grejer. Det känns kul, men samtidigt så känns det inte som om att det är mitt liv. Jag bara väntar på att typ helt plötsligt bara slungas tillbaka till när man var 16 igen och bodde hemma och ens enda utgifter var chips och hårvax. Nu lägger jag tre studiebidrag varje månad på hyra och reser runt stan och letar extrapriser på Ica. Det är en rätt stor omställning, och det hade varit konstigt om det inte hade känts omvälvande. 

Det här är ju gamla nyheter nu, men det är verkligen hemskt att ta studenten. Sålänge man inte känner ett djupt kall och vet exakt vad man ska göra efteråt så blir det så. Jag visste ju iallafall att jag ville till Stockholm och det ångrar jag verkligen inte en sekund, men det är klart att det är jobbigt att komma hem ändå eftersom man upplevt så mycket där man har växt upp. Det kändes kanske inte jättekul att växa upp och vara tonåring när man var mitt uppe i det, men sen när man kommer hem och kan se tillbaka på det med en nykter blick så saknar man det. 

Men jag har liksom accepterat nu att jag aldrig kommer flytta hem igen och att jag aldrig kommer vara 16 och ansvarslös en gång till. Jag längtar till i höst faktiskt. Jag har någonstans att bo och ska plugga och extrajobba och ha kul som fan. Det är ett skitbra liv, men det skiljer sig så mycket från hur det var att gå i gymnasiet att det knappt går att jämföra de två med varandra. Det är ju DET som är det svåra att smälta. Att man helt har bytt liv och ba vaknar upp helt plötsligt och inser att man har blivit vuxen. OMG på det.