Jaha jag är hemma i Gävle igen över helgen. Många minnen här och sånt. Man vågar knappt känna under köksbordet av rädsla för att man ska hitta snorkråkor från när man var fem år gammal. Men det har ju också sin charm ibland. Det absolut skönaste med att vara hemma är att man slipper tänka. Ingen mer panik på ÖoB när man står där och bara ”ÅÅÅÅH GUUUUD VAD SKA JAG HA FÖR FÄRG PÅ MIN NYA DISKBORSTE, KLARAR INTE AV ALLA VAAAAAL”. Man blir i princip ammad igen och behöver typ bara öppna munnen och vänta på att bli matad. 

På bilden här ovan blir jag dock misshandlad av min lillasyster. Sånt förändras tyvärr aldrig. Jag vrålar fortfarande mina målbrottsskrik varje gång. Tror helt seriöst att jag fortfarande är kvar i målbrottet. Jag kommer väl aldrig att få vara med i Körslaget på TV4 om det ska fortsätta såhär.