Här är det enda som jag har spräckt på väldigt länge. Men man är ju en fighter och tar sig hem ändå trots att kassen gick sönder. Aldrig ge upp osv. Jag ba tog allt som hade ramlat ut och bar hem det i min famn som om att det var ett litet barn jag försökte vagga till sömns. Det var längesen som jag kände att jag fick knyta an till någon annan människa, och nu blev den människan visserligen ett paket nudlar men det kändes berikande ändå.