Jag har bott i Stockholm i ett år idag! Det är typ det sjukaste ever. Vill typ ge mig själv en klapp på axeln och ba pusta ut över att jag fortfarande lever. Såhär i efterhand förstår jag typ inte att jag vågade flytta hit över huvud taget med tanke på hur mycket som hade kunnat gå fel. Det har varit nära några gånger att jag hamnat på gatan och blivit hemlös, men det mesta löser sig om man gråter ut i DN. Så som det ser ut just nu så har jag iallafall någonstans att hänga min hatt tills hösten, så det är ju alltid något. Man är ju en fighter.

Levde på existensminimum hela hösten. Gick typ back varje månad. Pluggade lite random kurser för att få CSN och jobbade som telefonförsäljare på kvällarna (HAAAATAR att sälja) och bodde i lägenhet med gasspis som jag inte vågade använda en enda gång på ett helt halvår. Det är så sjukt? Sen fick jag jobb i klädbutik men slutade efter tre veckor när jag insåg att jag aldrig kommer kunna lära mig att vika en tröja ”fint”. Det var typ det tråkigaste jobbet jag haft ever, så jag började som telefonförsäljare igen och sålde min själ. 

Sen när det blev nytt år så började det ordna upp sig lite grann. Flyttade till ny lägenhet, men fick flytta ut månaden efter för att hyresvärden hade gjort slut med sin tjej. Jag var förmodligen mer ledsen över deras uppbrott än vad han var. Jag fick jobb på SL iallafall och hoppade av alla kurser. Sen blev jag kvar där och nu kan jag alla stationer i tunnelbanan utantill och är en tönt. 

Vill inte ens tänka på var jag kommer vara om ett år. Jag antar att jag borde börja plugga men har ingen aning om vad jag ska göra. Det kommer väl att visa sig med tiden förhoppningsvis. Just nu har jag fullt upp med privilegierade lyxproblem, typ som vad jag ska göra med mina 10.000 i skatteåterbäring? Det kanske räcker till en Acne-tröja på rean om jag har tur.