Nu är jag äntligen hemma i Sverige igen! Och möts av nyheterna att Ernst Kirschteiger äntligen har släppt sitt eget vin! Hela mitt liv har varit en nedräkning till den här dagen. Ända sedan jag blev ammad så har jag velat sluta läpparna kring en flaska Ernst-vin. Jag tänker mig att det är livets dryck. Lite som smaksatt fostervatten utspätt med alkohol.

Jag är inne på hemsidan för Ernsts vin (www.ernstvin.se heter den, förmodligen för att det är dumt att krångla till saker i onödan) och läser nu, och känner hur smaklökarna sväller och snart kommer att brisera. 

”När jag fick chansen att tillsammans med skickliga vinmakare ta fram mitt eget vin från två av de länder som står mig närmast, så infann sig en värme och lycka i kroppen. Jag fylldes av energi men också av respekt – respekt både till vinrankan som växer och till hantverket kring druvan.”

Respekt. Respekt för druvan. Mycket viktigt. 

”Det är till stor del skapat av mina favoritdruvor Grüner Veltliner och Chardonnay, vilka odlas på vackra soldränkta sluttningar i Österrike”

”Grüner Veltliner” skulle faktiskt kunna vara precis vad som helst. Jag vet inte hur ni gör, men när folk frågar mig om vad min favoritdruva är (vilket händer jätteofta) så svarar jag alltid Dolce Gabbana. 

”Allra godast smakar vinet i sällskap med någon man tycker mycket om. Det är helt enkelt ett vin som passar livets alla tillfällen.”

Okej. Nu har jag två problem. Det är 25 grader ute men jag har varken Ernsts vin eller någon som aktivt tycker om mig. Ernsts vin går ju att beställa på internet, men frågan är om jag kan hitta någon som uttryckt att de tycker om mig på så kort varsel. Helst innan solen går ner! Snart är det höst igen och löven faller ner döda på marken. FAN!!!