Jag är tillbaka i Stockholm nu, men att jag på riktigt förväntas överleva en lördagkväll utan en Melodifestival känns faktiskt bara som ett skämt. Sitter här nu och stirrar in i en avstängd teve och tänker på tider som flytt. Det känns som om att jag har blivit dumpad. Under soffan ligger det fortfarande kvar chipssmulor från finalen, och jag kan fortfarande höra hur Linda Bengtzing vrålar ”TA MEJ DIT JA VILL”. Det är nästan lika tyst i mitt vardagsrum som den gången då Anders Jansson drog ett skämt om transsexuella inför en hel arena och ingen förstod vad han menade. Det känns så tomt!

Kollar i tevetablån vilka andra alternativ som finns. ”Är du smartare än en femteklassare?” med Lasse Kronér. Otäcka lillgamla barn med vattenkammat hår från Göteborg som tror att de är något? Ryser. Inte konstigt att svenska skolan är påväg nerför ett stup när eleverna tvingas ställa upp i teveprogram och ägna dagarna åt att bli tevesminkade och ta selfies med Lasse Kronér.

Funderar på att tröstäta något. Har funderat hela dagen idag på varför det är helt socialt accepterat att äta frusen glass men inte att t.ex äta en frusen Gorbys? Borde ju vara ungefär samma sak. Jag har tänkt patentera ”Gorbysglass” och marknadsföra det som ”Det bästa som frysen hos en stressad småbarnsfamilj har att erbjuda”. En frusen utsida av mjölkchoklad och krämig vanilj, och en kärna gjord av rå köttfärs. Perfekt som både middag och efterrätt. Komplettera gärna med strössel eller en tacokryddamix.