Snart så är det Eurovision igen, och för att fira detta så har Sanna Nielsen gjort en musikvideo till ”Undo” där hon ”krossar riktiga grishjärtan” enligt Expressen. Hennes egen kommentar till detta är följande:
”Det ska kännas ‘don’t mess with me’ liksom. Videon ska förstärka den styrkekänsla som jag känner att låten har. Det är mycket konstiga saker som händer, men väldigt häftiga saker”.
Jag förstår att Sanna Nielsen vill tuffa till sig lite grann och ba ”Jag är Sveriges Miley Cyrus med en svår låt som låter precis som Wrecking Ball!”, men jag kan känna att det är lite väl handlingskraftigt att krossa frysta grishjärtan bara för att bevisa något. Du behöver ju inte överdriva, Sanna… Hade det inte räckt med att ha på sig någon riktigt fräsig Kappahl-outfit och rufsa till håret litegrann för att bevisa vilken ”bad girl” du är trots att du spenderat halva ditt liv med att sjunga för pensionärer i kyrkor under julen? Eller kanske vara med i ”Gör om mig!” i Go’ Kväll på SVT2 och få en ny, fräck stil? Du hade ju inte behövt blanda in massa döda djur.
Dock så måste man ju erkänna att det finns få saker som skriker ”JAG HAR INTE KOMMIT ÖVER DIG!” mer än att vrålandes krossa ett grishjärta i frustration? Pax för att aldrig någonsin dumpa Sanna Nielsen.
Jag vill se Sanna Nielsen i årets Så mycket bättre och där utmana Carola i ”kast med litet obskyrt föremål”. Vad visar känslor bäst – kast med blomster eller grishjärta? Grishjärta känns spontant mer black metal, men vem är jag att döma. Jag vill se Carola/Sanna kasta allt. Kanske kan man bygga hela Så mycket bättre på att artister ska vara så mycket bättre än andra på att kasta saker. Det här går att tas hur långt som helst.
Alltså..HAHAHAHA!
Håller med om att det är sjukt med grishjärtan men tycker inte att det rättfärdigar att raljera och göra sig lustig över hennes stil eller att hon typ ”sjunger för pensionärer i kyrkor”.