Jag tackade nej till utbildningen i Barcelona i höst som jag kom in på. JAG VET att det att det är helt sjukt och att ni alla bah ”ÅK!”, men jag var tvungen att göra det som kändes rätt i magen. Det handlade om att antingen lämna allt som jag har här och börja om från början på nytt i en ny stad utan att känna någon, eller att stanna kvar här där jag har alla mina vänner, jobb och så småningom köpa en bostadsrätt för att förhoppningsvis slippa andrahandsångesten inom en överskådlig framtid. Nu blev det alltså det sistnämnda alternativet. Fan vad äcklig jag känner mig!

Klart att ingen vill höra en historia om en tråkig kille som tackar nej till att flytta till Spanien och istället stannar kvar och satsar på att köpa en bostadsrätt till hösten, men det var faktiskt det som kändes som den mest rimliga saken att göra. Min inre Blondinbella har talat. Klart att det är mer bekvämt att stanna hemma.

Jag hade förmodligen åkt om det hade varit lättare att hitta bostad när jag kom tillbaka till Stockholm senare, men jag får panik av tanken att komma tillbaka hit och ba *hemlös* och inte ha någonstans att ta vägen. IGEN! Jag pallar inte.

Känner mest bara att jag behöver ha en fast punkt i Stockholm innan jag kan åka iväg någonstans. Jag vill ha något att komma hem till också. Barcelona finns kvar och kommer alltid att göra det. Jag kan åka dit om ett år eller två istället. Så säger folk visserligen alltid och så blir det inte av i slutändan ändå, men jag har all tid i världen till att göra vad jag vill.

Nu är jag bara lättad över att ha tagit ett beslut. Jag har mått SÅ dåligt de här fem dagarna och har bara velat dö. Buhu stackars lilla privilegierade pojke! Något måste man välja bort, men det är verkligen inget annat än ett lyxproblem. Aja. Tror inte att jag kommer ha skittråkigt här i Sverige heller under hösten som kommer.