Några av er tyckte att det var dags att jag skrev om Magdalena Ribbing och hennes etikettspalt igen. Det tycker jag också, så jag gick in på hennes spalt och här är vad jag hittade:

”Mitt problem är följande: jag ska ha fest med tilltugg för mina vänner då jag fyller 20 år om ett par veckor. Jag är själv semi-vegetarian och knappt hälften av mina vänner jag ska bjuda är vegetarianer (8 av 20). Jag tänker laga något enkelt och vegetariskt typ gratinerade smörgåsar eller wraps av något slag. Min farmor hävdar dock att det är oartigt att även bjuda köttätarna på detta goda vegetariska tilltugg. Vad är rätt här?”

Okej, så om jag har förstått det här rätt så är du 19 år och ber din farmor om råd när du ska ha fest? Herregud! Gör om, gör rätt. Att dessutom sedan höra av sig till Magdalena Ribbing när du inte får svaret som du vill ha är ju ännu värre. Låter som en skittråkig fest! Vi fortsätter med nästa fråga.

”Jag och min man ska snart gifta oss i vår och har bett gäster att ange allergier osv. inför den trerättersmiddag vi ska servera på festen. Nu har en gäst angett att denna ”ogärna äter kött från djur som inte är vilda eller kravmärkta”. Hur hanterar vi detta? Allergier meddelar vi givetvis vår cateringfirma men den här typen av krav skulle tvinga oss att ändra hela vår meny och antagligen att byta till en specialinriktad cateringfirma. Vi tycker KRAV-märkning är eftersträvansvärt vid matinköp, men det rör sig om en måltid för 93 personer så det är svårt att kontrollera hela menyns ursprung. Vi kan ju inte göra en egen måltid för bara en gäst med särskilt kontrollerade ingredienser?”

Förlåt men VEM går på ett bröllop och förväntar sig att få kött som kommer från ”vilda djur” som aldrig befunnit sig i fångenskap? Då tycker jag faktiskt att man kan gå och hitta en naturligt död oxe själv och släpa med den till bröllopet. Alternativt stanna hemma och äta något KRAV-märkt. Vi går vidare:

Jag är en besviken generös gratulant som undrar hur lång tidsintervall som är comme il faut (som det bör vara) från erhållandet av en gåva till dess att tackbrevet anländer?

Jadu, inte för att jag är den som brukar säga vad som är comme il faut, men om du väntar på ett ”tackbrev” 2015 så väntar du förmodligen förgäves. Såg du inte Instagram-bilden som mottagaren la upp på gåvan?

”Jag startade för drygt två år sedan en enskild firma för att förverkliga min dröm om att jobba som medial spirituell coach. Jag har stött på problem och svårigheter längs vägen och har därför nu också en anställning för att kunna försörja mig. Jag tycker det är jättejobbigt när mina vänner, kollegor med flera frågar hur det går eller refererar till mitt jobb som om det vore den anställning jag har. Detta är känsligt för mig eftersom det fortfarande finns mycket tvivel kring det andliga. Hur ska jag svara på ett neutralt sätt utan att berätta hur det egentligen är?”

Om du planerar att jobba som medial spirituell coach så är det väl lika bra att du börjar ljuga redan nu? Det är ju faktiskt en väldigt stor del av jobbet, kanske den allra viktigaste arbetsuppgiften till och med? Ljug på så mycket som du kan!

”Från vår uppväxt i Bromma har jag och min fru fått lära oss att det är artigt och väluppfostrat vid middagar att bjuda om av den goda maten. I vår bekantskapskrets verkar den sedvänjan fortfarande gälla. Den stammar naturligtvis från gamla tider då man inte vill låta gästen gå hem hungrig och man inte vill verka snål. Nyligen hörde jag på radion att en tredjedel av jordens befolkning är överviktig eller fet och att den siffran snart väntas stiga till hälften. Mot den bakgrunden verkar vår etikett som värdinna och värd vara direkt hälsofarlig. Stephan Rössner jämförde världens fetmaepidemi med rökning vad beträffar hälsorisker. Min fråga är därför: vad är artigt  vid dagens middagsbjudningar beträffande ombjudning av maten?”

För det första: relevant att påpeka att du är uppväxt i Bromma! För det andra: ska du verkligen inte låta dina middagsgäster ta en till portion mat och hänvisa till ”världens fetmaepidemi” om de frågar varför? Det är ju jättekonstigt. Med den logiken så kan man strunta i att bjuda folk på mat över huvud taget och motivera det med att en annan tredjedel av världens befolkning går hungriga. Jag tycker att ni ska utgå från hur ni har det i Bromma istället!

Tidigare Magdalena Ribbing-inlägg av mig kan ni hitta här, här och här.