Nu är det typ vår igen (en temperatur på över 5 grader och sol kräver rosévin), och det tycker jag att vi firar med det allra senaste från Magdalena Ribbings etikettspalt i DN!

”Min man fyller år och vi ska ha ett kalas. På inbjudan har vi skrivit : ” Vi älskar era barn men den här festen är för vuxna!” Var det dumt av oss? De flesta har accepterat detta och inte ifrågasatt våra motiv men vi har en vän som har fått oss att fundera.

Svaret vi fick av denna vän var: ”Vi kan inte komma eftersom vi inte kan lämna bort barnen. Förstår inte ens varför ni bjuder oss när ni vet om detta. Vi kanske kan skicka hundarna för jag antar att hundar är välkomna även om barn anses vara ett besvär.” Min fråga är alltså om vi är oförskämda som tillåter hundar men inte barn? Min främsta anledning till att välja ett barnfritt kalas är att jag vet att det kommer att drickas mycket alkohol.”

Ja, hur VÅGAR man bjuda in personer som har barn till fest utan att bjuda in barnen också? Oförskämt att anta att vuxna människor kan ha ett socialt liv som inte innefattar deras barn! Naturligtvis så måste man ju släpa med sig sina barn vart man än går någonstans. Konceptet ”barnvakt” är ju bara till för personer som hatar sina barn.

”Jag har märkt att det i min bekantskapskrets (studenter) titt som tätt förekommer att man väljer att använda pronomenet ”hen” i stället för ”han” eller ”hon”. Jag har givetvis absolut ingenting emot att andra vill bli kallade för ”hen”, men jag själv känner mig inte alls bekväm med det. Det är nog uppenbart för omgivningen att jag är en kvinna och jag ser ingen anledning att förneka det. Tvärtom tar jag ganska illa vid mig när någon, trots att de vet att jag är en ”hon”, säger ”hen”, då det känns som om de försöker förneka mig min identitet som kvinna.”

Japp. Personer som kallar dig för ”hen” är naturligtvis enbart ute efter att förneka din identitet som kvinna, med det långsiktiga målet att radera all könstillhörighet och tvinga dig att enbart köpa unisexkläder och ge upp smink samt rakning av armhålan.

”En av våra grannar reser flera gånger om året till Paris. Som den generösa person han är har han alltid med sig presenter med sig hem. En gång för några år sedan hade han köpt ett par kilo av den franska korven ”andouillette”, och min fru och jag strålade av glädje och ropade ”åh, vad gott!”. Det borde vi inte ha gjort.
Andouilletter är nämligen inte alls gott. De är gjorda på rullade gristarmar och magar och smakar därefter. Nämligen vedervärdigt. Men våra glädjeyttringar från den gången har lett till att grannen ger oss andouilletter vid varje återkomst från Paris. Vad gör vi? Hur kan vi få slut på denna förödmjukande fars utan att såra vår granne?”

Misstänker att detta kniper platsen som årets hittills största i-landsproblem! Vi kan ju alla relatera till att ha en granne som jämt och ständigt åker till Paris och tar med sig andouilletter hem. ”Rullade gristarmar och magar går ju alltid hem!” kanske hen tänker. Jobbigt!

”Jag hade häromdagen en diskussion med en vän om hyfs när någon kräks. Jag är medveten om att det eventuellt kan verka opassande att skriva detta i ett av de största medierna i Sverige men det är en fråga som jag och min vän verkligen undrar över. Så vårt problem är således följande; om man är på en tillställning och en annan person inte mår helt okej och därför måste lämna rummet för att kasta upp, hör det då till hyfs att fråga hur det gick när denne sedan kommer tillbaka från toaletten? Vad säger jag när personen kommer tillbaka? Låtsas jag som ingenting har hänt eller frågar jag ”hur gick det”?Är det olika regler för detta beroende på om jag känner personen på ett nära plan eller om det är en flyktigt bekant?”

Det här har jag faktiskt haft seriösa funderingar kring själv! Jag umgås rätt mycket i kretsar där folk spyr med jämna mellanrum, men har noterat att det inte verkar finnas några klara etikettregler kring hur detta ska hanteras. Jag har länge letat efter ett definitivt svar på den här frågan så att man vet hur man ska reagera när personen kommer tillbaka från toan med litet kräks i håret och ett blygt leende. Är det rätt att ge en klapp på axeln eller ska jag låtsas som inget hänt och byta samtalsämne till det aktuella ränteläget? Såhär säger Maggan:

”Det finns inte minsta anledning att diskutera, fråga om eller kommentera att någon kräks (undantaget akut sjukdom förstås), lika lite som att forska i andra sysselsättningar på toaletten. Inte ens i dessa totalöppna tider med varje livsdetalj dokumenterad i sociala medier är toalettverksamheten något som förväntas engagera omgivningen, undantaget möjligen bebisars matsmältning. Om någon går på toaletten kommenteras detta inte med ett ord, varken vid ut- eller ingåendet. Är det en nära vän som behöver ditt stöd i en kräksituation så hjälper du personen till toaletten och frågar hur vederbörande mår. Men det är en annan sak än det du frågar om.”

Skönt! Nu vet vi! Inga kommentarer om spyor i onödan. Tack Magdalena! Konceptet hemmafest blev plötsligt SÅ mycket lättare.