Måns Zelmerlöw vann Melodifestivalen i helgen. Det känns ungefär lika överraskande som att Sanna Nielsen skulle få sjunga i någon av mellanakterna, dvs mycket väntat och högst troligt redan från början. Personligen så tycker jag att Måns var en bra kompromiss som vinnare eftersom låten är helt okej och för att han ser bra ut. Jag vet inte vad man kan begära mer av en Melodifestivalen-vinnare, men jag tror inte att han är lösningen på något världsproblem direkt. 

Tycker inte heller att det hade varit rimligt om Jon Henrik hade vunnit eftersom det verkar som han inte kan föra sig i sociala sammanhang eller göra några intervjuer. Tänker t.ex. på när Nyhetsmorgon hälsade på i hans hotellrum i lördags och det blev så obekväm stämning att reportern tvingade honom att spela lite flöjt för att ta död på tystnaden. Det var nästan stelare än ett genomsnittligt Triss-skrap med Peter Jihde.  

Själv så känner jag mig helt TOM efter mitt och Hannas sista mellosnack i lördags. Nästan lika tom som när jag insåg att Magnus Carlsson förmodligen inte skulle kunna vinna Melodifestivalen med sin redan nu EPISKA hit Möt mig i gamla stan. Gillar iallafall våra outfits på bilden. Några gamla trasor vi hittade. Hannas klänning känns väldigt *vardag* om ni frågar mig. 

Det har varit så otroligt kul att få jobba med Melodifestivalen under de här sex veckorna. Det har absolut varit det roligaste som jag fått göra inom tv, och förhoppningsvis inte det sista (Christer Björkman – svara mig på Tinder). Jag hade inte direkt föreställt mig att jag skulle få kolla på Melodifestivalen med Babsan och Gladys del Pilar för några år sedan, men nu blev det så och det är…ja. 

Gick dock in i det här projektet med vetskapen om att jag förmodligen skulle gå in i väggen. Jag har under de här sex veckorna jobbat heltid på mitt vanliga jobb, livesänt två timmar tv varje lördag, bloggat och skrivit varje dag, bråkat och slutit fred med Odd Spångberg samt flyttat från Solna till Hässelby. Folk har blivit inlagda på S:t Görans för mindre, men jag klarade det! Firar med att åka till Barcelona ensam om en månad. Vad jag ska göra tills dess har jag fan ingen aning om. 

Jag borde kanske ha recenserat samtliga bidrag från i lördags i det här inlägget, men jag ORKAR inte och det tror jag allvarligt talat inte att ni gör heller. Det finns faktiskt en gräns för hur mycket normala människor klarar av att höra åsikter om Jessica Anderssons guldklänning. 

TACK till alla er som har orkat kolla på mitt och Hannas mellosnack, och ja vem vet snart så är det ju faktiskt Eurovision…. *bokar tvättid för min svettiga fjäderboa*.

Härliga Eric Saade!