”Vet att detta inte riktigt är ditt ämne, iaf inte i bloggen, men du är så himla bra på att ha distans till saker och ting så here we go:

Hur hanterar man motgångar på bästa sätt? Eller typ överhuvudtaget? Jag har haft väldigt mycket motgångar de senaste månaderna (åren), får aldrig de jobb/killar/vänner jag vill ha och dessa motgångar får mig alltid att känna mig så himla otillräcklig, dålig och värdelös. Hur gör man för att inte bli helt knäckt av allt dåligt som händer?

Tack för jordens bästa blogg!”

Oj! Var tvungen att hälla upp en grogg för att kunna svara något vettigt på det där. Alltså, jag kan ju bara utgå från hur jag själv brukar tänka, och jag vet att det är klyschigt men jag brukar tänka att det mesta händer ”för att det är meningen”. Inte för att det nödvändigtvis verkligen ÄR så, men för att det blir lättare att hantera själva situationen.

Det är svårt att rättfärdiga t.ex. en jordbävning i Nepal med ”äh vadå det var säkert meningen, är övertygad om att det kommer att komma något positivt ur det!” men när det gäller min egen priviligerade tillvaro så försöker jag faktiskt att tänka så. Många gånger har det dessutom visat sig vara sant i slutändan, även om det har varit en svår väg till den insikten och inte alls något självklart.

Allt bra som har hänt mig har egentligen kommit från kriser. Jag har vuxit igenom dem och jag är glad över att jag har klarat av det. En gång blev jag vräkt från en lägenhet tio dagar (!) efter att jag flyttat in för att min hyresvärd gjort slut med sin tjej. Jag bröt ihop totalt och ville bara dö och var tvungen att hitta ett nytt ställe att bo på inom några veckor. Det slutade med att jag hittade en bättre lägenhet och att jag insåg att den förra lägenheten inte alls hade passat mig och min dåvarande situation egentligen. Det var egentligen bara ren tur att det blev så och det hade lika gärna kunnat gå åt helvete, men jag intalar mig själv att det var meningen.

Rent generellt så är jag en person som får ångest över det mesta eftersom jag *tänker för mycket*, men jag har 2-3 nära vänner som jag kan spy ut det mesta på och ventilera det med, och det gör att jag ändå klarar av att hantera problem som kommer upp, och att jag kan se med en nykter blick på min tillvaro. Känner inte något behov av att skriva om det ofta här eftersom det känns obekvämt och för personligt att dela med mig av mina problem. Vill liksom inte vara killen som blir förknippad med att bryta ihop på sociala medier stup i kvarten. 

Annars så är försöker jag vara väldigt pragmatisk angående mina problem i livet. En motgång behöver inte alltid vara hemsk, för jag vet att jag kommer uppskatta min ”normala” tillvaro mycket mer när jag har kommit över den. Just nu ser t.ex. mitt ansikte ut som skit och jag har fått oförklarliga finnar som någon jävla 14-åring, men jag vet ju att de kommer försvinna om ett tag och att jag kommer må bättre då men att det kommer ta lite tid. Så försöker jag tänka angående det mesta. Man kan inte alltid ha skitkul hela tiden tyvärr. 

Om man får samtliga killar och jobb som man någonsin velat ha så skulle det inte vara speciellt kul eller utvecklande. Motgångar är minst lika viktiga som framgångar. Troligtvis är det motgångarna som har format mig mest. Jag får ofta höra att jag är en väldigt bitter i mitt sätt att uttrycka mig. Själv har jag dock aldrig tänkt på det så eftersom det är så självklart för mig, men jag antar att det har vuxit fram med tiden. 

Aja, vet inte hur begripligt det här inlägget blev men hoppas att ni förstår. Får väl radera det här sen. Nu sitter jag dock och lyssnar på ”Stad i ljus” med Tommy Körberg och får feeling. Mmmm… Soliga Tommy!