Jag får ju typ aldrig ta emot näthat här på min blogg. Troligtvis för att jag skriver om relativt okontroversiella saker, till exempel Agneta Sjödins jakt efter den perfekta hjärtformade stenen att lägga upp en instagrambild på.

När jag gick på gymnasiet så var det annorlunda! Var typ besatt av Gossip Girl (och det är jag fortfarande i och för sig, men under kontrollerade former) och skrev typ bara om skolan och specifika grupper jag ogillade. Tyckte att det kändes *spännande* att provocera och kunde inte få uppmärksamhet på något annat sätt. Förmodligen så var det därför jag blev skitlycklig och nöjd över att hitta toaklotter om mig själv på skoltoan när jag gick i tvåan. Det ultimata beviset på framgång! Synd bara att det stod att jag skulle äta bajs:(

Jag var dock irrelevant hela högstadiet, och att gå från en nobody till att bli en sån som folk klottrade på skoltoaletter på gymnasiet kändes ungefär lika hedrande som att få Polarpriset. Ett äkta privilegium! Hellre att folk inte gillade mig än att de inte visste vem jag var över huvud taget (rimlig 17-åringslogik). Vet inte om klottret finns kvar än idag, men om det är det så borde det helt klart K-märkas omedelbart.

Efter ett tag (några år…) så kom jag dock på bättre tankar och insåg att jag inte behövde vara provocerande och grälsjuk för att nå ut, och att det räckte med att skriva lite roligt om Charlotte Perrelli för att folk skulle fortsätta läsa. Så skön insikt!

PS min gamla blogg är raderad sedan länge THANK GOD. Tycker typ att det är pinsamt att gå tillbaka och läsa inlägg som jag har skrivit för en månad sen. Vill inte ens tänka på hur det skulle vara att läsa sånt jag skrev när jag var 16.