Det kan ju bara inte vara jag som är rädd för att frisören ska klippa av mina öron varje gång jag är där? Det känns som att hen är sådär farligt nära och rafsar vid örsnibbarna varje gång man sitter där. Varje gång så är jag övertygad om att örat ska råka stryka med och att frisören ba ”Ja oj det här var ju inte så kul… men det finns ju en första gång för allt, men vill du ha örat i en påse eller hur vill du göra?”. Jag bara väntar på att det ska hända. Finns det någon diagnos jag kan säga att jag har eller är jag dömd till att lida i det tysta? Det kommer ju bli ännu tystare den dagen när jag inte har några öron kvar att höra med över huvud taget.