Den 12 oktober skrev jag på min gamla blogg om Baton Rouge rappande ungdomar. Bland massa ord om bakgrunden till Baton Rouges sound skrev jag självklart om hur värdelöst duon Double Troubles namn är om en vill söka reda på deras musik på google. Det blir ju inte bättre av att gruppmedlemmarnas artistnamn är Red respektive Passion. 

Den 29 oktober blev Passions debut-solotape Da Future tillgängligt för nedladdning på datpiff. Jag upptäckte det förstås inte förens för nån timme sen när jag såg att min vän Øyvind Holen bloggat lite om dem på jubel.fm. Så kan det gå om en väljer artistnamn med lite sämre sökbarhet, jag missade helt i tre månader att Passions tape fanns! Men det är inte så farligt, tre månader är inte en bedrövlig försening när det gäller att få tag på okända mixtapes från Baton Rouge.

Da Future visade sig vara precis vad jag hoppats att det skulle vara. Det låter exakt som jag vill. Beatsen är så där råa och studsiga och låter extremt Baton Rouge (vill du veta hur Baton Rouge låter behöver du nog läsa det där inlägget på min gamla blogg eller klicka runt på Baton Rouge-taggen här på bloggy). Det här är musik för oss som gillar opolerad musik och det här är musik för oss som inte tröttnat på Lousiana-dialekten ens efter flera år av True Blood. Säg hej om ni också tillhör gruppen: Vi som tittar på True Detectice + är glada för att Boosie snart slipper ur finkan.

Passions röst låter som Katie Got Bandz och Lil Boosie samtidigt. Eller snarare som Lil Trill än Boosie men det känns som en reach att förvänta sig att nån ska kunna förstå vad jag menar om jag jämför med den sjätte bästa rapparen från Trill Ent. Det är gnälligt som Katie och Boosie. Attityiden kommer från Katie, dialekten är som Boosies.

Rösten och hur rösten används är inte den enda likheten Passion har med Katie. Miljön de båda rapparna vuxit upp framstår som relativt lika i sin misär. Baton Rouge gator verkar vara våldstäta och fyllda med raserade drömmar, likt hur drill-scenen beskriver Chicagos gator. Ingen brist på vapen och droger, stor brist på trygghet och goda framtidsutsikter.

Double Trouble med vänner.

Om vi jämförde post-jigg-soundet och drill med varandra, inte bara Passion och Katie, så ligger likheterna också främst i rösterna. Rösterna bär på en kaxighet, en hänsynslöshet och en råhet som påminner om tidig drill. Men det finns även vissa likheter i beatsen. Precis som hur drill lånat från ett gladare Atlanta-sound och skruvat upp råheten rejält och helt struntat i snygg mastring har denna generation Baton Rouge-rappare lånat till sig äldre Baton Rouge-sound men bara tagit till sig de råaste elementen.

Skillnaden till drill är väl avsaknaden av hits och närvaron av en relativt levande och stark lokal scen. Chicagos scen under 00-talet hade, enligt mig, inget starkt unikt sound medan Baton Rouge var halvvägs till att ta över världen med Trill Ent innan det inte blev så. Men det är en annan historia som vi inte kommer gå in på nu.

Jag tror hursomhelst att den starka närvaron av äldre etablerade rappare och producenter i Baton Rounge kan både hjälpa och stjälpa ungdomarnas framfart, om vi tänker att framfart potentiellt skulle kunna leda till att soundet uppmärksammas över hela USA och världen likt drill. Ni fattar, de äldre visar hur studion funkar och så härmar de yngre de äldre lite för mycket, istället för att släppa fram sin kreativitet helt och hållet.

Det finns också en jätteliten risk att jag har förstört allt genom att ens göra den här jämförelsen.

Lyssna på Passions Da Future på datpiff och kolla på videon jag bäddat in mellan nåt textstycke ovan. Nedan kan ni se en kavalkad av unga Baton Rouge-rappare, sammanställd av dersa skivbolag Str8 Up Ent. Drill hör ni på P3 och sånt tror jag.