Trots att artistnamnet på Datpiff till albumet Da Future stod så här: Passion (She Money) var det först idag jag fattade att Passion från duon Double Trouble använder sig av de två namnen Passion och She Money (och ibland $he Money). Jag är även besviken på att ingen läsare heller upptäckt det! Det var nu över fyra månader sedan jag första gången (andra gången var här på NG) uppmanade er att titta på alla 156 filmklipp från Youtube-kontot Str8 Up Entertainment, ändå verkar ingen ha upptäckt detta namnbyte. Ingen har sagt något till mig i alla fall.

Eller så borde She Money kommunicerat detta bättre. T ex släppte hon sitt mixtape som Passion (She Money) flera veckor efter att hon som She Money (formerly Passion) gästat Lil Mooks (inte samma som Alabama-Lil Mook (ja det finns två Lil Mook och jag känner till båda)) våldsamma video till Go Down:

Nu när jag vet att She Money rappar både som She Money och Passion så har jag huromhelst upptäckt fler sånger hon rappar på. Så tummen upp-torsdag ändå!

Alltså jag tycker hon är extremt tung. Jag har lyssnat extra mycket på Killed The Club den här veckan av nån anledning, ni förutom när jag lyssnade på den extra mycket förra gången jag bloggade om henne. Det blir också extra tydligt hur fet hon är jämte andra rappare. Trots att hon rappar sönder Snug och Lil Juice hamnar hon dock av nån anledning sist i ordningen på Ima Do Me. Hennes vers är efter refrängen som börjar 02.37 här nedan. På U A Hater gästas She Money av de lite kapablare rapparna Kevin Gates-kompisen Percy Keith och den extremt Boosie-låtande personliga favoriten Mula Pugh. Sången låter extremt Baton Rouge och beatet låter således extremt Mouse On Tha Track-skapat. Här rappar dessutom She Money först. 

Den andra medlemmen i Double Trouble är ju Red, och även om hon inte är riktigt lika tung som She Money så är det sjukt kul att se att min favoritproducent Mouse On Tha Track använt henne till att göra adlibs på den nya Thug Brothers-sången*. Även om det är lite synd att hon inte får en vers.

Red har dock en vers på sin egen sång Pop It For Scott, dock är det sista versen (varför??). Sången är en aningen ovanlig RIP-sång till rapparnas vän Scott där stämningen snarare är upppumpad och manar till dans än till tyst begrundande i fåtöljer, lite i samma anda som Meek Mills RIP-sång till den unga BR-rapparen Lil Snupe.

Al Kapone som gästar sången ovan är alltså inte samma Al Kapone som rappat i Memphis sen tidigt 1990-tal. Det skulle kunna vara Memphis Al Kapones son dock. Det finns säkert ännu fler Al Kapones som är varken BR- eller Memphis-Al Kapone.

Det finns ju faktiskt en liten chans att någon av er har lyssnat på dessa sånger i videosarna ovan och är intresserade av att få reda på mer om Red och She Money. Tur då att jag har letat fram denna preview till en dokumentär om Double Trouble, en dokumentär som kanske/kanske inte kommer att sändas på Str8 Jack Entertainments youtube-konto. Om den kommer alls. Ha det gött.

FREE BOOSIE FREE KEVIN GATES

Av: Hugo

*Lätt hänt kära läsare, att blanda ihop den samtida rapgruppen Thug Brothers från Baton Rouge med den legendariska Baton Rouge-gruppen Concentration Camps (som var för Boosie vad Digital Underground var för Tupac) tredje album Thug Brothas. Ni vet, skivan vars Swisha House screwed-version tog mig genom universitetet. De verkar inte ha nåt med varandra att göra. 

Den 12 oktober skrev jag på min gamla blogg om Baton Rouge rappande ungdomar. Bland massa ord om bakgrunden till Baton Rouges sound skrev jag självklart om hur värdelöst duon Double Troubles namn är om en vill söka reda på deras musik på google. Det blir ju inte bättre av att gruppmedlemmarnas artistnamn är Red respektive Passion. 

Den 29 oktober blev Passions debut-solotape Da Future tillgängligt för nedladdning på datpiff. Jag upptäckte det förstås inte förens för nån timme sen när jag såg att min vän Øyvind Holen bloggat lite om dem på jubel.fm. Så kan det gå om en väljer artistnamn med lite sämre sökbarhet, jag missade helt i tre månader att Passions tape fanns! Men det är inte så farligt, tre månader är inte en bedrövlig försening när det gäller att få tag på okända mixtapes från Baton Rouge.

Da Future visade sig vara precis vad jag hoppats att det skulle vara. Det låter exakt som jag vill. Beatsen är så där råa och studsiga och låter extremt Baton Rouge (vill du veta hur Baton Rouge låter behöver du nog läsa det där inlägget på min gamla blogg eller klicka runt på Baton Rouge-taggen här på bloggy). Det här är musik för oss som gillar opolerad musik och det här är musik för oss som inte tröttnat på Lousiana-dialekten ens efter flera år av True Blood. Säg hej om ni också tillhör gruppen: Vi som tittar på True Detectice + är glada för att Boosie snart slipper ur finkan.

Passions röst låter som Katie Got Bandz och Lil Boosie samtidigt. Eller snarare som Lil Trill än Boosie men det känns som en reach att förvänta sig att nån ska kunna förstå vad jag menar om jag jämför med den sjätte bästa rapparen från Trill Ent. Det är gnälligt som Katie och Boosie. Attityiden kommer från Katie, dialekten är som Boosies.

Rösten och hur rösten används är inte den enda likheten Passion har med Katie. Miljön de båda rapparna vuxit upp framstår som relativt lika i sin misär. Baton Rouge gator verkar vara våldstäta och fyllda med raserade drömmar, likt hur drill-scenen beskriver Chicagos gator. Ingen brist på vapen och droger, stor brist på trygghet och goda framtidsutsikter.

Double Trouble med vänner.

Om vi jämförde post-jigg-soundet och drill med varandra, inte bara Passion och Katie, så ligger likheterna också främst i rösterna. Rösterna bär på en kaxighet, en hänsynslöshet och en råhet som påminner om tidig drill. Men det finns även vissa likheter i beatsen. Precis som hur drill lånat från ett gladare Atlanta-sound och skruvat upp råheten rejält och helt struntat i snygg mastring har denna generation Baton Rouge-rappare lånat till sig äldre Baton Rouge-sound men bara tagit till sig de råaste elementen.

Skillnaden till drill är väl avsaknaden av hits och närvaron av en relativt levande och stark lokal scen. Chicagos scen under 00-talet hade, enligt mig, inget starkt unikt sound medan Baton Rouge var halvvägs till att ta över världen med Trill Ent innan det inte blev så. Men det är en annan historia som vi inte kommer gå in på nu.

Jag tror hursomhelst att den starka närvaron av äldre etablerade rappare och producenter i Baton Rounge kan både hjälpa och stjälpa ungdomarnas framfart, om vi tänker att framfart potentiellt skulle kunna leda till att soundet uppmärksammas över hela USA och världen likt drill. Ni fattar, de äldre visar hur studion funkar och så härmar de yngre de äldre lite för mycket, istället för att släppa fram sin kreativitet helt och hållet.

Det finns också en jätteliten risk att jag har förstört allt genom att ens göra den här jämförelsen.

Lyssna på Passions Da Future på datpiff och kolla på videon jag bäddat in mellan nåt textstycke ovan. Nedan kan ni se en kavalkad av unga Baton Rouge-rappare, sammanställd av dersa skivbolag Str8 Up Ent. Drill hör ni på P3 och sånt tror jag.

I december skrev jag här på NG om Baton Rouge-rapparen Pretty Honore och hennes grymma Pretty Slick. Jag är helt ärligt chockad över att det tog så här kort tid innan jag fick ny musik från henne, det brukar ju ta jättelång tid eller aldrig ens ske att ny musik kommer när det gäller okända artister som är bra men inte fantastiska! Ni kanske fattat nu att Pretty Honore alltså släppt ett projekt i Love, Pretty. Det finns på Soundcloud och ni kan streama/ladda ner det och spela det i era hörlurar eller hemma-AV-system när ni vill, on demand. 

Jag tycker nog fortfarande att Pretty Slick är hennes bästa låt. Men den jag kände mest för var så klart Vice Versa. Ja hon har alltså rappat över Pastor Troys gamla dänga Vice Versa. När jag var en tonåring som gillade tonårsdjupa sånger var Vice Versa min favorit. Framförallt på slutet när never-heard-from-again-rapparen Peter The Deciple rappade jävligt djupt. Nostalgin bara av att höra beatet…

Det är inte bara nostalgin som gör att jag gillar Vice Versa dock, Pretty Honore låter nämligen bäst på södernbeats och hon är överlag mindre intressant på gamla souliga beats. Enligt mig alltså. Vad tycker ni? Lyssna på allting nedan.

Av: Hugo

Jag hörde April Showers rappa på Baton Rouge-rapparen Lee Banks mixtape (han behöver sin egen post nån dag) från förra året och jag har försökt ha ett öga öppet efter mer musik från henne sen dess. Fast att hon bara rappade i circa en sekund tyckte jag att det lät bra.

Jag vet inte hur dålig jag var på att googla då för jag missade uppenbarligen att hon hade en soundcloud. Visserligen används den mest till att RTa andras musik, men det fanns ju mer av henne i alla fall. Asså jag tycker verkligen om Baton Rouge-rap pga så rå och ofärdig ofta. Denna Ballin Like Jordan och freestylen under med Lee Banks och Young Sunny t ex.

Efter typ hundra år av Baton Rouge-rap-lyssnande var April Showers kanske den näst första kvinnliga rapparen därifrån jag hört (Boosies dotter räknas knappt pga för liten). Sen dess har jag hört några fler hursom, t ex Pretty Honore som jag skrivit om tidigare. Den gången skrev jag att jag gillade t ex denna freestyle session i videon här nedan. Om ni missade då, titta denna gång. Studda är fantastisk.

Av: Hugo

Mitten av december handlar alltid om att lyssna ikapp mig på de album och mixtapes som legat på min telefon helt orörda från sommaren framåt typ. Oftast handlar det om den musik som inte är så tidsberoende. Tidsberoendet beror dels på artisternas ambition med musiken, men det beror nästan främst på hur engagerad min omgivning är i musiken. Det hade varit helt sjukt för mig att vänta tills andra advent med att lyssna på Abidaz-albumet t ex, alla pratade ju om det när det kom. All Baton Rouge eller Dallas-rap jag lyssnar på är lite tvärtom, det spelar ingen som helst roll när under hösten jag lyssnar på Spitta eller Yung Nation. Kevin Gates och Beatking är nog undantagen som bekräftar… 

Nu när jag betar igenom olika album upptäckte jag hursomhelst att jag nästan glömt bort Starlito och Don Trips Step Brothers 2, trots att den enda låt jag hört från skivan förändrade hela mitt humör första gången jag hörde den. Jag tittade på videon till Leash On Life så fort jag såg att den fanns när jag såg att Kevin Gates gästade. För även om jag gillar Nashvilles Starlito så har jag inte varit besatt av honom i snart fyra år, såsom jag har med Kevin Gates. Sanna och Petter har tjatat om Starlito så länge jag känt dom känns det som, för mig är han artisten som slår rekord i nedladdade-sen-slängda-innan-lyssnade-på-mixtapes. Jag har laddat ner alla Tenn-a-Keyan-tapes och sen slängt dem, jag vet inte hur det blev så men jag gav honom aldrig chansen.

Nu älskar jag honom så klart. Stepbrothers 2 har fått blandad kritik, framförallt i jämförelse med ettan. Jag älskar skivan. Starlito har exakt det där vemodiga och melankoliska inslaget som jag älskar, det där som en del södern-rappare har. En förmåga att vara ledsen på ett sätt som fungerar så sällan, samma egenskap som gör att jag och hela världen älskar Kevin Gates. Så jag är ju inte jätteledsen över ryktena om att Starlito och Kevin Gates kommer att spela in en skiva tillsammans. Det finns fler bevis än videon ovan på att de gör fantastisk musik tillsammans, här t ex.

I videon längst upp får vi höra Starlito och Memphis-rapparen Don Trip rappa om ett jävla skitliv, Kevin Gates sjunger en fantastisk refräng. Det är skådespelarinsatserna i videon som gör den extra gripande, vi får följa en ung killes helvetesvardag och vi får se hur han hanterar det.

Av: Hugo