Det var några månader sen jag kollade upp youtubes från en av mina favorit-rapstäder Baton Rouge. Världens bästa sound, känner jag ibland.

Som ni säkert vet pga läser denna bloggen alternativt inte levt under en sten så är Boosie ute ur finkan sen ett tag och har släppt en hel del fantastisk rap. Kanske har ni inte ens missat hans fantastiska sång Crazy som kom för typ en månad sen. Asså Boosie Badazz så som vi längat.  Eftersom Boosie är en världskändis och många av er antagligen hört den sången och sett den videon så lägger jag den underst här. Men alltså, lyssna om ni inte har gjort det.

Om Boosie är den kändaste artist vars video är inbäddad i denna bloggpost så är nog Lil Feet den okändaste. Strax mittemellan Boosie och Lil Feet hamnar Red och She Money aka Passion från Double Trouble, som ju trots allt har bloggats om en del i Sverige (på denna blogg) och därmed är en internationellt känd artist. Lil Feet är nog inte känd alls, men hon har gjort en jävligt go sång med en fet video. 

Lil Feet är på sin Paradise Hotel-skit här med N*gga Trippin, rappar om sin interna rangordning av killarna hon ligger med. Vem är första-killen och vem är sido-projektet? Båda är med på bilden här nedan och vill ni veta vem som är vem måste ni kolla helt enkelt.

Red från Double Trouble, som vi skrivit om förut massa, har ju också en video till sången The Truth som jag inte hört förut. Här dissar hon tyvärr Passion aka She Money, alltså de andra halvan av Double Trouble. RIP Double Trouble då antar jag. Så det feta är att jag tycker att Red låter fetare än vad hon gjorde för nåt år sen, då var Passion typ 80% av vad jag gillade med Double Trouble men nu är jag fan redo att höra ett Red solo-tape.

UPPDATERING!

Upptäckte att She Money svarat med en egen video nu, så båda är på rad här nedan. Fett synd att de beefar när de lät så feta tillsammans, och fortfarande är extremt feta var för sig.
 

Så Boosie-sången nedan. Denna låtar precis som de andra sångerna här ovan extremt Baton Rouge = extremt bra.

/hugo

Jag skrev massa om C-Loc för några veckor sedan när han börajde följa mig på Instagram så om ni inte vet vem det är så kan ni läsa/lyssna ikapp lite snabbt här. Om ni inte orkar läsa ikapp kan vi säga så här bara: C-Loc är en Baton Rouge-rap-veteran som jobbade lite med No Limit nån gång på 90-talet och som satte igång karriärerna för t ex Lil Boosie, Max Minelli och Boo Rossini.

C-Loc borde vara för gammal för att göra bra musik nu och det kanske stämmer för det mesta och för de flesta. De flesta trycker nog inte ens på play när de ser att en ny C-Loc-video har kommit, och ännu färre orkar sitta igenom det skrala skådespelet där C-Loc och Spitta ska visa sig hårda. Jag gjorde det dock och jag blev fan mini-knockad när musiken drog igång över 3 min in i videon.

Detta är typ en mini-variant av Hustle & Flow fast i Baton Rouge istället för Memphis. Det är så logiskt att detta är den Spitta inspireras av, nu när jag ser dem i en video tillsammans.

Av: Hugo

I mina öron gör Mouse On Tha Track perfekt musik. Han gjorde det för några år sen iaf, och denna sång är ännu ett exempel. Street Money är visserligen helt ny och videon är helt helt ny. Så ny att det antagligen hade hunnit bli juni i delar av välrden när den kom. Men tittar en noga ser en att Mouse har kvar sitt hår, och han har ju varit snaggad i minst ett år nu så vi vet att det är en gammal sång.

Street Money förblir ändå bara den näst bästa Lil Cali sången med gästverser av Mouse och Juvenile för Dat Dick från 2012 fick verser av Juve och Mystikal under 2013 när de kom på att den vara värd en push. Precis som Dat Dick har Mouse en distinkt Mouse-låtande produktion, även om Dat Dick inte faktiskt producerades av Mouse utan bara låter exakt som ett Mouse-beat. Hursom, Mouse är enorm det är sanningen.

Här är Mouse i sin nya frisyr:

När jag pratar om Baton Rouge-rappares frisyrer känner jag mig ändå rätt nära Frankie The Lucky Dog som musikkonsument.

Av: Hugo

Det var titelspåret på Spittas förra mixtape Fresh Outta Jail som fick mig att fastna. Jag har ju alltid varit svag för ett Q-Red On The Track-beat, men det var framförallt den extremt rakt-på-sak råa texten som tog:

”the police kick my door in raise some hell,
they got excited when they found the *** and the scale,
I’m looking at em like, i don’t care about going to jail,
i’m in that water like a whale, take me to my cell,
got the central booking, what a familiar smell,
before i let a n**ga play me i do a L,
put me in that old building, any line but L, 
I don’t like that new building but that’s where i fell”

Skivans bästa spår: den $hop With Ken-producerade ”Michael, Jason & Freddy”
 

Skivan börjar med ett intro och följs upp av den här låten med de här raderna ovan. Jag knockades direkt och kunde inte sluta lyssna i vintras pga det bara fortsätter. Beskrivningen jag skrev i vintras när jag bloggade om tredje spåret Trust Dat är väl typ den exakta anledning till att jag fastnade:

”Skivan består av klassisk helt rimlig bruksrap, allt i samma dystra stämning. Allt påminner om Kevin Gates, allt påminner om Lil Boosie. Det låter väldigt mycket Baton Rouge.”

Jag älskar när det låter väldigt mycket Baton Rouge. Jag älskar melankolisk rap. Jag älskar vemodig rap. Hela låten i videon ovan är rå, rad efter rad. Inte en enda jävla metafor ingen magi, bara rå realism. Det är framför allt Spittas varma förhållningssätt till sin tid som inlåst och livet innanför murarna som slår. Jag vet inte om jag hört nån artist, författare eller skådespelare eller whatever illustrera så väl vad obryddheten om sin egen frihet och framtid gör med en person.

Spitta lekar ovanligt lite med rösten. Han är extremt långt ifrån den moderna rapparen som sjunger/autotunear och håller på mitt i verserna. Och det är nog just det som är nyckeln till hans förmånga att få mig att lyssna på vad han säger. Det är som att han säger precis som det är. Spitta rappar som om att han satt i vittnesstolen under nån rättegång för ett redovisningsbrott. Han redogör händelseförloppet rakt av. Detta sätt att rappa kombinerat med inneållet i hans historier gör att han sticker ut för mig.

På det nya mixtapet Boyz N The Rouge fortsätter Spittas realism. Ett exempel är Last Joce där Spitta rappar om alla vänner han skaffat sig under sin tid i finkan. Han verkar se tillbaka på tiden som inlåst med glädje. Och på den Max Minelli- och Lee Banks (med en snygg shower-rod referens)-gästade Dez N*ggaz talar Spitta till sina haters:

”we both can make a tshirt,
yours can say rest in peace my n*gga,
and my can say free my n*gga Spitta”

Det är ändå rätt sällsynt att en artist lyckas förmedla ett svårt liv på ett så här starkt sätt. För även om Spitta inte uttrycker så värst mycket vemod över sin levnadsstil så finns är det svårt att inte läsa inte en del dysterhet mellan raderna. Förmågan att förmedla känslor på detta sätt är historiskt sett visserligen mindre sällsynt bland Louisiana-rappare (Boosie & Soulja Slim) jämfört med all musik, men trots det blev jag lite tagen på sängen av Spitta. Hans verser är nästan som based freestyles med skillnaden att based freestyles rappas utan något filter mellan tanken och vad som sägs, Spitta verkar inte ha något filter mellan vad han känner och vad han rappar. Alltså, han verkar rappa som att han är obrydd för att han känner sig obrydd. Precis som hur vemodet ligger gömt mellan raderna för lyssnaren verkar Spittas egna vemod ligga gömt för honom själv, bakom obryddheten.

Avsaknaden av filter gäller inte bara Spittas obryddhet till sin egen frihet och överlevnad utan även hans begärkänslor. På Gainin’ Weight låter han lika obrydd som när han rappar om mord, men nu rappar han om hur han har gått upp i vikt pga ätit för mycket fitta. Spittas tonläge innehåller 0% sensualitet medan orden bildar meningar som platsar i vilken sexroman som helst. Om Spitta rappade på svenska skulle den här texten innehålla 5-10 påle och 2-6 förlorad i sänghalmens vidunderliga farvatten. Men det levereras med en röst som låter mer lika mig pratadens i telefon med försäkringskassan om arbetstid än som en tysk porrgubbe. Att producenten förstärkt Spittas fittslickar-metaforer med att upprepat sampla Project Pats yeah hoe bidrar inte till sexigheten.

Så här låter det:

”look, i don’t even gonna beat around the bush,
I get full of that kush and eat her tush” (nästa station vällingby-voice)

”my bitch bad head to toe,
north to south,
i love kissing her pussy lips,
mouth to mouth” (fröken ur-voice)

”look, my favorite color pussy pink,
and pussy juice is my favorite drink” (telesvar ”du är nummer sju i kön”-voice)
 

Det var allt. Så här ser Spitta ut (vänster, King Sav aka Savage till höger):
 

Av: Hugo

Det finns exakt ingenting orginellt med denna sång – MEN den existerar och den är la go nog så den kommer spelas och höras så ni kan likväl börja redan idag:

Meningen ovan spelaren är det enda som går att säga om den där sången. För vid det här laget har alla hört 100 DJ Mustard-beats, vi har hört 100 Ty$-verser om sina thots och deras kn*llande och vi har hört 250 2Chainz-verser om big bootys och lyxlirar-livet han lever (extremt av honom att rappa om dusch-sex utan att nämna Mimi-tapet btw). Så vi kan det här. Det blir väl gött med när DJ Mustard jobbar med 2Chainz & Ty, Det är sen gammalt.

För jag kan inte vara den enda som känner så här? Att DJ Mustard befinner sig i eller redan har passerat sin peak som världens hetaste producent, denna runda iaf. Detsamma gäller ju Ty så klart, Jag känner folk som kan prata och jogga och sånt idag men som inte ens existerade när My Cabana kom.

Så min förhoppning är att den här regressions-grejen som alltid sker ska ske lite snabbare den här gången.

Dvs: DJ Mustard och Ty märker att folk inte är lika hype på deras musik längre genom att de t ex får mindre betalt för beats/verser, de försöker fånga massan ändå med några sjukt försenade album, misslyckas såklart så de blir ledsna, röker för mycket gräs och tröttnar på nya lyxlirar-vanor som ismocha-kaffe, letar upp den gamla goa bryggaren och börjar söka inspiration här och där och plötsligt när de letar igenom den gamla beat-högen råkar iTunes Shuffle spela upp detta gamla tape: