Ni som lyssnat på vår pod och/elller läst denna blogg och/eller mina gamla bloggar vet hur mycket Kevin Gates betyder för mig. Sen jag chans-lyssnade på All In efter att ha sett tapet på nån blogg i februari 2009, två låtar in. Sen dess har jag varit fast.
Jag trodde aldrig att detta skulle hända. Kevin släppte tre mixtapes 2009 medan han satt i finkan. Internet bevakade inte hans liv och karriär då så den enda info som gick att finna var nån enstaka kommentar på typ Lousiana Herrald dot com eller nån sån mini-tidning som precis skaffat hemsida. Han skulle sitta inne i minst tio år och karriäen var slut. Det var de DJ-drop fyllda mixtapen från 2009 (och nåt från 2008) som vi fick. Det skulle förbli hans hela musikkarrär. Så såg det ut.
All den talang skulle vara förgäves. Det sätt han förmedlade känslor genom sin musik, det var slut. Sen kom han ut hösten 2011 efter att ha ryktats bli frisläppt under hela året. Jag tweetade fram och tillbaka med hans dåvarande manager för att få klarhet, men fick mest förslag om att jag skulle kolla in andra artister i hans stall.
Men så kom han ut, och Kevin visade direkt att han inte hade förlorat sin talang under åren han var inlåst.
När Flight School-beatet börjar typ 40 sekunder in. Det här är ett av mina favoritklipp på Kevin Gates. Hur han skapar den låten där och då.
Ni har redan hört hans musik. Jag är glad att jag fick va med och uppleva tiden innan många av hans klassiker skapats, tiden då det var såna här löften om storhet vi lyssnare fick suga åt oss. Asså att titta på när musiker jobbar i studion kan va det tråkigsate på jorden, men detta är nåt speciellt.
Colors och Yaki-Da. Så jävla bra bokning!!!
Klicka på bilden ovan för att komma till FB-eventet. Där hittar ni all info om var/när/hur. Missa inte detta. MISSA INTE KEVIN GATES!
Det som texterna har gemensamt som gör att jag skriver om dem i samma inlägg är att båda behandlar varsitt av allmänheten underbevakade och ouppmärksammade rapstäder: Dallas och Baton Rouge. Grejen är att båda dessa städer har en bakgrund som varit direkt avgörande för hur rap överallt låter idag, men det har inte uppmärksammats. Alltså det är inte två random-ställen som visar sig ha haft några hyggliga akter om man sätter luppen till, Dallas klubbrap har skapat trender som vi hör spår av idag och Baton Rouge råa berättande med både röster och beats har hjälpt till att sätta ribban för den nivå av ärlighet och ratchetness vi hör över hela världen idag.
Det här har jag tjatat om till alla som velat lyssna i snart tio år. Först till vänner och bloggläsare, de senare åren till podcast-lyssnare och andra bloggläsare.
Frankie The Lucky Dog. Foto: Victor Michael
Jag vet dock att jag aldrig på allvar försökt förklara och visa med stycken av musik etc vad som gör de här scenerna speciella. En stor del av anledningen till det är att det är ett jävla stort jobb att leta upp stycken och visa likheter och paralleller till samtida musik, en sammanställning jag inte tagit mig till att göra varesig för mig själv eller för nån läsare/lyssnare. En annan anledning är att nog tänkt att jag gjort min del genom att försöka beskriva hur ny rap och nya sound blir till: genom ett myrr av influenser och inspiration, en blandning av lokala sound och samtida radiotrender och allt annat i världen.
Men ibland försöker jag, t ex som i avsnitt 74 när jag försökte (kanske ej lyckades) härleda hur dagens bubblande Houston-sound influerats av Dallas klubbrap (som influerats av Houston) och NEW ATLANTA (NEW NEW NEW ATLANTA snarare)(som i sin tur har klara rötter till gamla Atlanta och Memphis etc).
Och ibland gör andra jobbet. Så över till lästipsen och några ord om de båda texterna.
Doggystyle består av ett enormt intressant poträtt av Frankie The Lucky Dog skrivet av David Drake, världens mest engagerade bloggare som de under ett antal år hårdbevakat Baton Rouge rapscen på frankiethaluckydog.blogspot.se (den gör om det till .se för mig, antar att .com funkar också). Frankie har asperger och han skriver väldigt underhållande. Helt ärligt så är jag säker på att några av VBDFRs lyssnare tänker på oss (kanske framförallt mig !! ) som vi tänker på Frankie, en rapnörd som tagit allt lite för långt.
”Like many who have this form of high-functioning autism, Frankie speaks with a loud, flat affect, even as he adopts certain facets of black dialect. He also fixates on certain subjects, both in conversation and more broadly in life—for Frankie, that means lottery tickets and Louisiana rap music.”
Enormt intressant text, så läs den. Och glöm för guds skull inte att Frankie hade rätt, Baton Rouge-rap är något speciellt. Ni har inte hört snacka fram tre-fyra magisteruppsatser i längd i podcastform om Kevin Gates utan legitim anledning.
”In many ways, it’s an anachronism from the time before social media, an era when the Internet—and the people who lived most of their lives on it—seemed, well, a little weird.”
Om VBDFR tar sitt raplyssnande för långt eller inte får nån annan avgöra. Jag känner dock att det är 100% allmän sanning att resten av världen inte gjort sitt vad det gäller lyssnande och bevakning av Baton Rouge-rap. Hur kunde det annars ta över ett år innan jag fick reda på att de bråkande gamla VBDFR-favoriterna från Double Trouble, Red och She Money släppt ett beef-mixtape med faktiska fysiska greppbara mp3s. Och hur kan det ogranskat hända att nån random låter Red vänta nästan 4 min innan hon börjar rappa (och slakta artisten hon gästar). Utan Frankie The Lucky Dog hade vi inte haft en chans.
Klicka på bilden av Frankie för att läsa texten (bild Victor Michael).
Mel of The Outfit, TX har delvis gjort precis en sån sammanfattning jag inte orkat ta mig till, och han inleder med att förklara varför texten behövs.
”By now it’s safe to say that Texas’s place in the hip-hop canon is well understood, and Houston stands as one of the genre’s most important musical hubs. As a state, we love that, but ignoring the remainder of the state is a little like talking about West Coast hip-hop and only mentioning Los Angeles. Dallas has always existed as Texas’s Bay Area: a diverse, cultured, ratchet festival of Badus, Boosies, and Bilals.”
Jag har alltid känt att jag inte gått djupt nog in i Dallas-scenen, jag valde bort den helt enkelt och började fokusera på det område som Mel jämför staden med: Bay Area. Men jag har alltid fattat att det är något jävligt speciellt med Dallas-scenen. Redan vid en ytlig granskning är det tydligt att scenen där har några jävligt positiva egenskaper när det gäller att skapa bra rap (eller rap som jag gillar snarare): innovation premieras*, flytet går före allt, klubb-hits / dansvänlig musik premieras.
Dallas gör musik för två kategorier av lyssnare: de som vill känna musiken och high school-kids.
”Around 2007, a number of Dallas artists began to soundtrack a sort of inner-city war dance—residents of various Dallas neighborhoods would hit their respective variations of the dance before or after brawling—that became the Dallas Boogie”
Artikeln går in det här på ett sätt jag verkligen uppskattar, en kortare genomgång om stadens raphistoria och en ordentlig presentation av dagens Dallas-scen. Även om jag aldrig hann gå in i djupet rejält så har jag lyssnat en hel del på Dallas-rap, men jag har missat tusen gånger mer. Min tid var typ 2007-2012, när legend-posset Dirty South Rydaz (DSR) hade haft sin storhetstid och några yngre medlemmar skapade Dallas City Council (D.C.C.). Tum Tum, Lil Ronnie, Treal Lee & Prince Rick, Dorrough, Fat Bastard och Yung Nation är veteranerna jag kan bäst från Dallas. Den klubbiga versionen av Houston-rappen (som Beatkinginfluerats av och återuppväckt Houston med ni vet). Mels radar upp typ 25 nya artister som helt oförvånande är lika jävla nyskapande och intressanta som min tids Dallas-rappare var.
”Then, in 2009, right as this two-year-old movement seemed on the cusp of going national, the LA rap group Cali Swag District made an homage to the movement, influenced in particular by North Dallas rapper Lil Wil’s “My Dougie.” Their song, “Teach Me How to Dougie,” became a global phenomenon”
Klicka på varenda jävla youtube artikelförfattaren har bäddat in. Klicka på bilden för att läsa artikeln (foto Karlo ramos):
Bonus: Om ni vill höra lite otroligt bra rap från Dallas, nedan är ett av mina topp 10 bästa album någonsin inbäddat. Fat Bastard och Lil Rick aka Sonnys Amerikaz Most Throwdest släpptes i vanlig och S&C version för tio år sen 2005. Det är fortfarande idag nåt av det bästa mest svängiga som vi nånsin kommer få höra.
I’m A Grinder är den näst första Kevin Gates-sången jag nånsin hörde. Det är alltså den näst första sången efter Lookin For A Right på det första Kevin tapet jag hörde, det nästan exakt fem år gamla All In.
Februari 2009. Fem jävla år har den mannens jävla musik ekat i mitt huvud nu. Sen jag hittade All In på typ Dirtyglovebastards, muzikfenes eller trapsntrunks. Det första året var ett jävla antiklimax, först kom All In, sen kom All Or Nuthin och Behind Enemy Lines. Alla var fantastiska men internetrykterna skvallrade om att han var inlåst på 10+ år så det skulle inte bli nåt mer av hans karriär. Tur att han kom ut, hade klippt håret och åkte direkt till studion.
Jag minns inte att jag sett den här videon i så här bra kvalitet förut på youtube, så det var en mycket bra överraskning. Synd bara att det är en clean version.
Hur hittar en allena musiklyssnare ny musik egentligen? Ja exakt så här:
1. Kevin Gates gör reklam på IG för en sång han gästar på som ska komma snart.
2. En allena musiklyssnare noterar att gästerna på Bay Bay-sången (alltså inte Baton Rouge-rapparen Hurricane Chris sång A Bay Bay, utan delstatsfränden och DJ/producenten Bay Bay (artister som heter som sånger är en annan sak)) heter:
– Kevin Gates
– Kirko Bangz
– Ant Bankz
4. En allena musiklyssnare lyssnar på en Ant Banks-klassiker:
5. En allena musiklyssnare googlar reda på ett Ant Bankz-mixtape och lyssnar på första sången efter introt Call That.
6. Det var visst en sång som gjort en grej på en gammal Hot Boyz-sång. Som jag snackat om ca 100 gånger i podden och på bloggen är New Orleans golden era-nostalgi den bästa nostalgin.
7. Lyssnar på en annan relativt ny sång som använder sig av den bästa nostalgin, Bankroll Fresh Hot Boy:
8. Tänker på andra Baton Rouge-rappare som heter samma sak som äldre och kändare rappare.
9. Kollar på Baton Rouge-ungdomen Lil Mooks senaste video.
10. Kollar på videon till Alabama-rapparen Lil Mooks gamla goding från i sommar med Pink B:
11. Kollar på en gammal hit med Baton Rouge-ungdoms-rapparen Al Kapone:
12. Lyssnar på gammal favorit med den urgamla Memphis-rapparen Al Kapone (mest känd för musiken till Hustle & Flow):
13. Tänker på lite sånger av den gamla Baton Rouge-gruppen Concentration Camps albumserie Thug Brothas. Tänker på lite sånger från den nya ungdoms-Baton Rouge-gruppen Thug Brothers. Tänker på nån sång av ungdoms-Baton Rouge-gruppen Main Attractions. Tänker på nån sång av cloud-rap-pionärerna Main Attakionz. Tänker på nån sång av Kevin Gates. Tänker på nån sång av K Gates. Somnar.
Det senaste vi har hört från Mouse On Tha Track har inte varit lika världsbäst som det han brukar släppa. Underligt pga han är ju så orimligt talangfull, han har hittat på några av världens bästa musikstycken t ex. Men men som med typ all Lousiana-musik så visar de sig att det alltid finns nåt mer där ute, några sånger som aldrig når ut som de borde.
G Step av Point Blank med Mouse på beatet och rappen på tredje versen är en sån sång. Den har sedan 2012 inte samlat på sig 100.000 youtube-views ens. Vad i helv.
För mig är det typ perfekt ljud när Mouse rappar på denna sång. Så enkelt och vanligt Mouse-beat och äntligen låter han enbart 100% Mouse och 100% Baton Rouge. Medan videon visasr massa dansande ungdomar. Mouse har t o m dreadsen kvar. Hur har han valt att vara så här bra på den här extremt okända sången?? Hur har jag kunnat missa denna!
