Det har varit tyst på bloggen några dagar tror jag? Det har inte varit tyst i våra hörlurar i alla fall. Jag lyckades hitta lite tid tisdags morse till att köpa/ladda ner Kevin Gates nya skiva By Any Means från iTunes / Datpiff. Alltså jag kan inte hantera hur bra den är.

Jag antar att poddens andra Kevin Gates-superfan Sanna också gillar den. Jag vet inte helt, vi ska prata om det i nästa avsnitt (som spelas in på måndag 19-20 och sänds live i radioskanstull.fm). Så därför vill jag inte säga för mycket nu mer än att LYSSNA PÅ DEN HÄR SKIVAN.

Videon till Amnesia med den framlidne Doe B kom idag på MTV. Så tung sång och så emotional att se Doe B i vdeon. Hoppas inbäddningen fungerar ovan, annars kan ni kolla på den här. Skivan finns ju som nämnt både för gratis nedladdning på Datpiff och som köpes på iTunes. Lyssna på spår sju Movie och försök känna efter om ni ändå inte vill skicka Kevins barn till college (genom iTunes-köp). Lyssna på hela skivan helt enkelt.

Kevin Gates har läckt ännu en sång från sitt kommande tape By Any Means, ute 18 mars. Eventuellt kommer vi prata om denna dänga Arm & Hammer på måndag när vi spelar in pod i Radio Skanstull igen, så då får ni hela VBDFRs intryck. Tills dess vill jag säga dessa få meingar, även en generisk* Kevin Gates-sång är så extremt fet. Detta låter mer som hans gästspel på JT The Bigga Figgas skivor förra året. Ni har inte hört? Det är lugnt, Kevin anande nog det och gav JT helt okay verser och refrängen men kanske inte den där skiten som fått hela världen (jag och kanske Sanna) att känna som att vi faller sönder och flyter iväg i en vindpust av känslor.

Skillnaden till tidigare är att denna sång, likt hans gästspel på JTs skiva, låter lite mer Atlanta än Baton Rouge. Jag hoppas få höra lite mer Baton Rouge på skivan, men så länge hans röst är med så är jag antagligen nöjd.

Av: Hugo

*(säger en ens så på svenska, förlåt för låneord)

Visst. Det är en god chans att C-Loc är lite till åren och precis har skaffat Instagram och inte riktigt lärt sig hur det funkar och således lite av misstag börjat följa mig. Det kanske till och med är hans första iPhone, jag vet att han har suttit i finkan stora delar av detta millenium och kankse är lika färskt nyutkommen som hans gamla kompis Lil Boosie. Han kanske tror att jag är någon annan. Han kanske inte fattat att han är en kändis som inte behöver följa tillbaka. 

Vad spelara det för roll? Den gamla Baton Rouge-gudfadern C-Log följer 22 konton på Instagram och @juicemanehugo är ett av dem! Alltså han är ändå följd av 1994 konton.

Jag antar att jag kommer behöva berätta lite om C-Loc då. Jag kan börja med att be er lyssna på en av de C-Loc sånger jag har lyssnat mest på (så klart uppladdad av Frankie The Lucky Dog):
 

Yupp jag har pratat om den förut. Camp Camp var C-Locs dåvarande grupp Concentration Camps kanske bästa sång. Choppad och skruvad av Swisha House precis som hela skivan. Alltså hela albumet tog mig ingenom skolan, det var så här jag höll koncentrationen när jag pluggade. Växlandes mellan tidigt 90-tal Memphis-rap och S&C-versioner av södernpärlor. Albumet heter Thug Brothers och var det tredje i albumet från gruppen som förutom ledaren C-Loc bestod av J-Von och Max Minelli. Strax efter att gruppen släppt sin andra skiva anslöt även den då 14 årige Boosie till laget. Han hann släppa sin egen solodebut Youngest of The Champ (för övrigt till stor del producerad av mannen som tog fram Miguel: Happy Perez) och han var så klart med på Thug Brothers. 

Så C-Loc var med och formade Boosie. Det är ju så klart hans största bedrift, men han förtjänar hyllningar även för sin egen musik. 

Till exempel för hans extremt tunga gästvers på den extremt tunga och legendariska No Limit-hitten How Ya Do Dat signerad Young Bleed och Master P. C-Loc rappar sist och denna videoinspelning var inte osannolikt höjdpunkten av flashigihet i C-Locs karriär (hittills). C-Loc har kanske kanske spenderat lika stor del av sitt liv på lyxjakter som t ex Master P har gjort?

Förutom att vara en tung rappare var C-Loc lite av en JT The Bigga Figga-figur i Baton Rouge, dvs en entreprenör i det tysta. En person i branschen som fokuserade på att plocka fram talanger och starta karriärer. Förutom all musik han själv släppt. Om ni har tur finns hans musik på Spotify, annars finns massa guld på youtube. Bland guldet märks duetten med en typ 14årig Boosie, Outlaw. Alltså Boosie var lika gammal här som hans rappande barn är idag typ.

Finns ju ca 0% chans att nån kommer lyssna på allt detta va? Jag kan inte låta bli ändå, kolla på hur tunga Concentration Camp var på Sickess med Young Bleed här nedan. Och under det får ni lyssna på en relativt ny C-Loc sång. Han har ju snarare än att luta sig tillbaka och typ försöka turnera på allt sitt jävla material bestämt sig för att verka yngre än nånsin. Han släppte sin första skiva som C-Loc 1995 tror jag och han såg ut som en gubbe redan i How Ya Do Dat-videon, så hur gammal han var nu när han bytte namn till Bigg Dawg vet jag inte. Jag tycker fortfarande han gör mycket brukbar rap hursomhelst, som Dats What It is. 

Av: Hugo

Av: Hugo

18 mars släpper VBDFR-favoriten Kevin Gates sitt nya mixtape By Any Means, och om jag ska vara helt ärlig så har jag varit lite orolig för hur fan det ska låta. Jag gillar inte första släppet Don’t Know och jag tyckte att Amnesia med framlidne Doe B (R.I.P.) var sådär. Jag gillar verkligen inte när Kevin Gates är douchig alltså. Kevin ska vara lite ledsen, lite introspektiv, lite emo, rappa om löv som byter färg och att hans favvobok är The Notebook. Därför gillade jag nya låten Get Up On My Level mycket mer, den är visserligen inte superkänslosam men har det där allvaret som bara Kevin Gates kan få att låta soft. Min enda invänding är att han i början låter lite som French Montana, men jag glömmer det rätt snabbt när låten når andra versen.

(Jag skäms fortfarande ibland över att jag älskar Kevin Gates alltså… vissa av hans emogrejer som han säger hade jag aldrig accepterat om de kom ur tex en kanadensisk före detta barnskådis mun, men hey, sån är jag, I’m just being honest #honest)

Kevin har förresten blivit släppt från fängelset nu (typ väldigt nyss om jag fattat saken rätt?). Så himla skönt. Han åkte in i december för parole violation. Nu ser jag extremt mycket fram emot att min favvokänslokille ska ta över 2014! – Sanna

Allt ovan är skrivet av Sanna. Nu sitter Hugo och skriver. Vill ni se hur jag såg ut när jag läste det Sanna skrivit? Så här:

”ja ja, sanning bror, sanna jag håller med exakt” – sa jag högt till mig själv. 

Fy fan vad fett att Kevin Gates är ute igen. Förra gången han satt inne tog det fan flera år innan jag hörde något nytt om honom. När han släppte sina tre extremt tunga mixtapes 2009 och jag fick upp öronen för honom fanns ingen info på internet. En kommentar (som jag aldrig hittat igen) på artikel på wordofsouth.com sa att han skulle sitta inlåst i 10 år. Jag fick fråga hans manager Dre massa gånger men han hade inga besked.

När jag nyss lyssnade på den nysläppta Get Up On My Level blev jag typ lika glad som jag blev när youtube-videon Kevin Gates 1st Time On Camera Since Being Released From A 2 1/2 Year Sentence dök upp sent 2011. För Get Up On My Level är exakt den typ av sång som gjorde att jag blev kär i Kevin Gates från början. Exakt det som gjorde att jag saknade honom förra gången. Det är exakt den där emo-grejen Sanna pratar om. Känslorna är så jävla greppbara, alltså det låter som att han har ingen spärr mellan det som händer i hjärtat och det som låter när han använder sin röst. Fysiskt greppbara som en mp3, inge jäkla strömmad spökskriven ledsamhetsmusik.

Det som för mig gör Kevin Gates till lite bättre än hela drösen av känslo-rappare är nog hans musikaliska arv. Alltså att han är från Baton Rouge. Det är lite svårt att bevisa det här för någon som inte har lyssnat på väldigt mycket Lil Boosie och väldigt mycket Max Minelli, så ni får lita på mig antar jag. Det verkar inte som att det accepteras i Baton Rouge att en sång inte ska vara en musikaliskt extremt bra sång bara för att ett allvarligt budskap ska fram. Ofta på vår planet produceras musiken till sånger med stark text med just texten i fokus, och det är fett antar jag. I Louisiana känns det som att de har en tradition av att snarare göra sångerna så musikaliskt starka som möjligt, och jag behöver det för att inte tappa fokus. Det gör det enklare för mig att ta del av texten, och att känna texten. Jag pratade lite om detta och Reds uppumpade RIP-sång häromdagen.

Det jag anser att Kevin Gates har en lång historia av att lyckas med är bygga på denna BR-tradition genom att även använda sin rösts tonlägen osv för att förmedla alla dessa känslor. Så emo. Röstläget plus själva orden är guld tillsammans. Och Get Up On My Level är ett typexempel. Andra goa exempel är t ex Find A Way med Max Minelli och Malachi och Looking For A Right. Båda är från den tid då Kevin Gates såg ut så här:

Nu är båda Boosie och Gates fria! Baton Rouge kommer vara så bra i år!

Av: Sanna & Hugo