Jag skrev massa om C-Loc för några veckor sedan när han börajde följa mig på Instagram så om ni inte vet vem det är så kan ni läsa/lyssna ikapp lite snabbt här. Om ni inte orkar läsa ikapp kan vi säga så här bara: C-Loc är en Baton Rouge-rap-veteran som jobbade lite med No Limit nån gång på 90-talet och som satte igång karriärerna för t ex Lil Boosie, Max Minelli och Boo Rossini.

C-Loc borde vara för gammal för att göra bra musik nu och det kanske stämmer för det mesta och för de flesta. De flesta trycker nog inte ens på play när de ser att en ny C-Loc-video har kommit, och ännu färre orkar sitta igenom det skrala skådespelet där C-Loc och Spitta ska visa sig hårda. Jag gjorde det dock och jag blev fan mini-knockad när musiken drog igång över 3 min in i videon.

Detta är typ en mini-variant av Hustle & Flow fast i Baton Rouge istället för Memphis. Det är så logiskt att detta är den Spitta inspireras av, nu när jag ser dem i en video tillsammans.

Av: Hugo

Det var titelspåret på Spittas förra mixtape Fresh Outta Jail som fick mig att fastna. Jag har ju alltid varit svag för ett Q-Red On The Track-beat, men det var framförallt den extremt rakt-på-sak råa texten som tog:

”the police kick my door in raise some hell,
they got excited when they found the *** and the scale,
I’m looking at em like, i don’t care about going to jail,
i’m in that water like a whale, take me to my cell,
got the central booking, what a familiar smell,
before i let a n**ga play me i do a L,
put me in that old building, any line but L, 
I don’t like that new building but that’s where i fell”

Skivans bästa spår: den $hop With Ken-producerade ”Michael, Jason & Freddy”
 

Skivan börjar med ett intro och följs upp av den här låten med de här raderna ovan. Jag knockades direkt och kunde inte sluta lyssna i vintras pga det bara fortsätter. Beskrivningen jag skrev i vintras när jag bloggade om tredje spåret Trust Dat är väl typ den exakta anledning till att jag fastnade:

”Skivan består av klassisk helt rimlig bruksrap, allt i samma dystra stämning. Allt påminner om Kevin Gates, allt påminner om Lil Boosie. Det låter väldigt mycket Baton Rouge.”

Jag älskar när det låter väldigt mycket Baton Rouge. Jag älskar melankolisk rap. Jag älskar vemodig rap. Hela låten i videon ovan är rå, rad efter rad. Inte en enda jävla metafor ingen magi, bara rå realism. Det är framför allt Spittas varma förhållningssätt till sin tid som inlåst och livet innanför murarna som slår. Jag vet inte om jag hört nån artist, författare eller skådespelare eller whatever illustrera så väl vad obryddheten om sin egen frihet och framtid gör med en person.

Spitta lekar ovanligt lite med rösten. Han är extremt långt ifrån den moderna rapparen som sjunger/autotunear och håller på mitt i verserna. Och det är nog just det som är nyckeln till hans förmånga att få mig att lyssna på vad han säger. Det är som att han säger precis som det är. Spitta rappar som om att han satt i vittnesstolen under nån rättegång för ett redovisningsbrott. Han redogör händelseförloppet rakt av. Detta sätt att rappa kombinerat med inneållet i hans historier gör att han sticker ut för mig.

På det nya mixtapet Boyz N The Rouge fortsätter Spittas realism. Ett exempel är Last Joce där Spitta rappar om alla vänner han skaffat sig under sin tid i finkan. Han verkar se tillbaka på tiden som inlåst med glädje. Och på den Max Minelli- och Lee Banks (med en snygg shower-rod referens)-gästade Dez N*ggaz talar Spitta till sina haters:

”we both can make a tshirt,
yours can say rest in peace my n*gga,
and my can say free my n*gga Spitta”

Det är ändå rätt sällsynt att en artist lyckas förmedla ett svårt liv på ett så här starkt sätt. För även om Spitta inte uttrycker så värst mycket vemod över sin levnadsstil så finns är det svårt att inte läsa inte en del dysterhet mellan raderna. Förmågan att förmedla känslor på detta sätt är historiskt sett visserligen mindre sällsynt bland Louisiana-rappare (Boosie & Soulja Slim) jämfört med all musik, men trots det blev jag lite tagen på sängen av Spitta. Hans verser är nästan som based freestyles med skillnaden att based freestyles rappas utan något filter mellan tanken och vad som sägs, Spitta verkar inte ha något filter mellan vad han känner och vad han rappar. Alltså, han verkar rappa som att han är obrydd för att han känner sig obrydd. Precis som hur vemodet ligger gömt mellan raderna för lyssnaren verkar Spittas egna vemod ligga gömt för honom själv, bakom obryddheten.

Avsaknaden av filter gäller inte bara Spittas obryddhet till sin egen frihet och överlevnad utan även hans begärkänslor. På Gainin’ Weight låter han lika obrydd som när han rappar om mord, men nu rappar han om hur han har gått upp i vikt pga ätit för mycket fitta. Spittas tonläge innehåller 0% sensualitet medan orden bildar meningar som platsar i vilken sexroman som helst. Om Spitta rappade på svenska skulle den här texten innehålla 5-10 påle och 2-6 förlorad i sänghalmens vidunderliga farvatten. Men det levereras med en röst som låter mer lika mig pratadens i telefon med försäkringskassan om arbetstid än som en tysk porrgubbe. Att producenten förstärkt Spittas fittslickar-metaforer med att upprepat sampla Project Pats yeah hoe bidrar inte till sexigheten.

Så här låter det:

”look, i don’t even gonna beat around the bush,
I get full of that kush and eat her tush” (nästa station vällingby-voice)

”my bitch bad head to toe,
north to south,
i love kissing her pussy lips,
mouth to mouth” (fröken ur-voice)

”look, my favorite color pussy pink,
and pussy juice is my favorite drink” (telesvar ”du är nummer sju i kön”-voice)
 

Det var allt. Så här ser Spitta ut (vänster, King Sav aka Savage till höger):
 

Av: Hugo

Show Da World är egentligen inspelad innan Lil Boosie åkte in i finkan typ 2010, det är ett antagande jag gör pga den dök upp på youtube utan video i januari (dvs innan Boosie släpptes). Det gör inget alls att själva sången är lite gammal, jag ser massa symbolik i det som jag gillar. Dels vill Boosie visa att han är tillbaka på banan med gamla gänget, dvs tillsammans med den evige vapendragaren Webbie. Dels visar Boosie att han kommer frotsätta på samma positiva spår som han var inne på redan innan han fängslades, han är redo att vara en rap-veteran som förespråkar gott familjeliv och pratar om ledsamheten och vemod utan att fokusera allt för mycket på de destruktiva handlingar sinnestillståndet kan och har framkallat tidigare i hans liv och i hans karriär.

Han är en familjefar nu och han har varit det ganska länge. Han är en OG. Han är Scarface. Det är min tanke, en tanke extremt färgad beatet till sången vi lyssnar på. För visst väntar ni bara på en Scarface-vers när sången rullar igång. 

Hade det varit en Scarface-vers istället för varsin av Boosie coh Webbie hade jag antagligen inte lyssnat tre fyra gånger i rad dock. Jag älskar Scarface och jag har haft han på replay tidigare i mitt liv (även om jag gillade Willie Ds soloskivor bättre?!). Nä utan Boosies extremt gnälligar röst hade jag inte pallat detta piano-beat heller.

Det är för fintt eller nåt, det kan inte vara mer än 35% av jordens befolkning som kan tänka sig att aktivt lyssna på fin musik va? Många av oss förälskade ju sig i Boosie Bad Azz när och pga att hans röst under några år var hopplösheten och kliven ur hopplösheten förljudligad. Audiofierad? Här ska inte googlas så jag hittar på ord, alltså Boosies röst var förkroppsligandet (fast med ljud = förljudligandet) av hopplöshet och vemod som leder till ilska som leder till kamp som leder till överlevnad och trygghet eller till en platt fall och återvändandet till en hopplös tillvaro. Historiskt vet vi från alla delar av underthållningsindustrin att denna inre och yttre resa bäst illustreras med historier om gangsterliv (källa; ca alla filmer och gangsterrapens framgång) så är det upp till den underhållne att applicera metaforerna på sina egna mindre färgstarka liv och kamper.

Så utan Boosies röst hade denna sång inte fungerat för mig. Med Boosies röst menar jag både själva gnälligheten och de konnotioner rösten bär för mig. Så känner inte alla så klart, alla behöver inte musik med röster som stänker av smärta och ledsamhet. Black Eyed Peas också är populära!

Nu fungerar det, Boosie är låter oerhört positiv inför sin framtid som en familjefar-rappare och OG. Han verkar inte vilja bidra med alltförmånga fler fler historier om mord och brott (den rollen har fyllts av 100 andra Baton Rouge-rappare, titta längst ner): 

I just like to make people happy
I just wanna be a good daddy

Det är omjöligt att inte hoppas på Boosie. Stanna hemma med familjen nu Boosie! Gör en skiva med två sådana här sånger till, en sång på ett Zaytoven-beat, ett DJ Mustard-beat och resten ska vara med produktioner av Mouse, Savage och DJ B-Real. Din skiva får gärna låta precis som Savage nya skiva fast med din röst istället.

Andra grejor jag tänkte på:

a. jämte Boosie låter Webbie som Jadakiss typ, så generisk röst (precis som hur alla rappare (t o m Future) låter som Jadakiss jämte Young Thug). 

b. Boosie har en extremt fet hel-mjuksdress på sig:
 

c. Webbie har två par olika extremt feta mjukisbyxor på sig. På den nedre bilden har han matchande kalsonger till mjukisarna.

d. Jag hade ändå velat höra ej clean-versonen av denna sång, Webbies vers är ju till hälften censurerad typ.

Slutligen, istället för att lyssna på en gammal Boosie-dänga där han rappar mer om sitt deltagande i the struggle och gangterlivet tänkte jag att ni ska få titta på två Baton Rouge sånger från 2014 som låter som att de är gamla Boosie-dängor. För en vecka sen släppte Boosie-kopian Mula Pugh-dubbelvideon nedan. Och i januari släppte Young Ready och några av hans protogéer Body Bag. Fler exempel hittar ni under Baton Rouge-taggen på detta inlägg.

Av: Hugo

Baton Rouge i Lousiana har för mig länge varit den musikscen som är bäst på att blanda ratchet-party-rap med vemodig gangster-rap. Två genrer jag har mina 10.000 timmars träning inom, jag borde va expert på något vid det här laget. Jag har en ambition att på den här bloggen försöka förklara vad som är så speciellt med just den scenen, jag har behövt ge utlopp för det rätt länge. Ett tydligt tecken på det är till exempel att jag inte kunde hålla mig från att skriva om Baton Rouge-rap några gånger ens på min gamla blogg fast än att Bayonnaise uttalat enbart skulle handla om rap från San Francisco-bukten och dess omnejd. Till exempel skrev jag för nåt år sen om hur mycket jag hoppades på att Kevin Gates skulle nå lite framgång efter sitt fängelsebesök (det har ju gått rätt bra!), och precis ett kort tag innan vi började blogga på NG så skrev jag om min relation till BR-rap och om BRs ungdomsscen.

Jag har alltså tänkt skriva mer om det här, men idag börjar vi med två relativt nya smakprov. Ovan hör ni min favoritproducent Mouse On The Track med Thug Brothers med den Mr Watson. Precis som alla hits av okändare grupper är låten de pushar som en hit (Mr Watson) egentligen några år gammal, men den officiella videon ni ser ovan är från i somras. Det här låter exakt som Baton Rouge-rap framvuxen ur jiggin-rappen som dominerade BR typ 2002-2008. Jiggin handlade enbart om att festa hög på ecstasy (ecstasy är en äldre form av molly, jag säger det igen så alla hänger med i referenserna: ecstasy är för pillertrillarvärlden vad mjöd är för ölvärlden). Skillnaden mot äldre jiggin är att det låter rätt uppdaterat, som om att Mouse använder bättre datorer typ. För att höra mer av genren kan ni t ex följa 3WayStreetRadio på Soundcloud. Jiggin är ju även en dans så klart, jag har inte fattat exakt hur den går till men det är nån blandning av detta:

Det andra smakprovet hör ni nedan. Det är den unge Spitta som rappar rakt och rått om livet, typ inga metaforer och knappt några glädjeämnen. Låten kommer från hans september-mixtape Fresh Out of Jail. Skivan består av klassik helt rimlig bruksrap, allt i samma dystra stämning. Allt påminner om Kevin Gates, allt påminner om Lil Boosie. Det låter väldigt mycket Baton Rouge. Lyssna på Trust Dat: 

Av: Hugo