Show Da World är egentligen inspelad innan Lil Boosie åkte in i finkan typ 2010, det är ett antagande jag gör pga den dök upp på youtube utan video i januari (dvs innan Boosie släpptes). Det gör inget alls att själva sången är lite gammal, jag ser massa symbolik i det som jag gillar. Dels vill Boosie visa att han är tillbaka på banan med gamla gänget, dvs tillsammans med den evige vapendragaren Webbie. Dels visar Boosie att han kommer frotsätta på samma positiva spår som han var inne på redan innan han fängslades, han är redo att vara en rap-veteran som förespråkar gott familjeliv och pratar om ledsamheten och vemod utan att fokusera allt för mycket på de destruktiva handlingar sinnestillståndet kan och har framkallat tidigare i hans liv och i hans karriär.

Han är en familjefar nu och han har varit det ganska länge. Han är en OG. Han är Scarface. Det är min tanke, en tanke extremt färgad beatet till sången vi lyssnar på. För visst väntar ni bara på en Scarface-vers när sången rullar igång. 

Hade det varit en Scarface-vers istället för varsin av Boosie coh Webbie hade jag antagligen inte lyssnat tre fyra gånger i rad dock. Jag älskar Scarface och jag har haft han på replay tidigare i mitt liv (även om jag gillade Willie Ds soloskivor bättre?!). Nä utan Boosies extremt gnälligar röst hade jag inte pallat detta piano-beat heller.

Det är för fintt eller nåt, det kan inte vara mer än 35% av jordens befolkning som kan tänka sig att aktivt lyssna på fin musik va? Många av oss förälskade ju sig i Boosie Bad Azz när och pga att hans röst under några år var hopplösheten och kliven ur hopplösheten förljudligad. Audiofierad? Här ska inte googlas så jag hittar på ord, alltså Boosies röst var förkroppsligandet (fast med ljud = förljudligandet) av hopplöshet och vemod som leder till ilska som leder till kamp som leder till överlevnad och trygghet eller till en platt fall och återvändandet till en hopplös tillvaro. Historiskt vet vi från alla delar av underthållningsindustrin att denna inre och yttre resa bäst illustreras med historier om gangsterliv (källa; ca alla filmer och gangsterrapens framgång) så är det upp till den underhållne att applicera metaforerna på sina egna mindre färgstarka liv och kamper.

Så utan Boosies röst hade denna sång inte fungerat för mig. Med Boosies röst menar jag både själva gnälligheten och de konnotioner rösten bär för mig. Så känner inte alla så klart, alla behöver inte musik med röster som stänker av smärta och ledsamhet. Black Eyed Peas också är populära!

Nu fungerar det, Boosie är låter oerhört positiv inför sin framtid som en familjefar-rappare och OG. Han verkar inte vilja bidra med alltförmånga fler fler historier om mord och brott (den rollen har fyllts av 100 andra Baton Rouge-rappare, titta längst ner): 

I just like to make people happy
I just wanna be a good daddy

Det är omjöligt att inte hoppas på Boosie. Stanna hemma med familjen nu Boosie! Gör en skiva med två sådana här sånger till, en sång på ett Zaytoven-beat, ett DJ Mustard-beat och resten ska vara med produktioner av Mouse, Savage och DJ B-Real. Din skiva får gärna låta precis som Savage nya skiva fast med din röst istället.

Andra grejor jag tänkte på:

a. jämte Boosie låter Webbie som Jadakiss typ, så generisk röst (precis som hur alla rappare (t o m Future) låter som Jadakiss jämte Young Thug). 

b. Boosie har en extremt fet hel-mjuksdress på sig:
 

c. Webbie har två par olika extremt feta mjukisbyxor på sig. På den nedre bilden har han matchande kalsonger till mjukisarna.

d. Jag hade ändå velat höra ej clean-versonen av denna sång, Webbies vers är ju till hälften censurerad typ.

Slutligen, istället för att lyssna på en gammal Boosie-dänga där han rappar mer om sitt deltagande i the struggle och gangterlivet tänkte jag att ni ska få titta på två Baton Rouge sånger från 2014 som låter som att de är gamla Boosie-dängor. För en vecka sen släppte Boosie-kopian Mula Pugh-dubbelvideon nedan. Och i januari släppte Young Ready och några av hans protogéer Body Bag. Fler exempel hittar ni under Baton Rouge-taggen på detta inlägg.

Av: Hugo